Patriarken är död och begraven, och hans änka låser in sig och sina döttrar i huset för åtta års sorg. Så var det när hon var barn, och så skall det vara nu också. Bernarda Alba håller hårt på traditionerna och vaktar över sina fem döttrars dygd. Några av dem har varit giftasvuxna länge nu, men Bernarda ser inga män som duger åt dem bland traktens söner.
Nu verkar ju inte männen i bygden vara särskilt älskvärda av berättelserna vi får höra. Men det är både männens och kvinnornas värderingar som upprätthåller det hårda hederskulturen i området. Bernardas dom över dem som faller utanför ramarna är hård, och i sin iver att tvinga sina döttrar till lydnad för att undgå samma öde, ser hon inte hur flickornas känslor bubblar upp under ytan.
Trots alla varningar om de hemska männen och hur det går för kvinnor som syndar utanför äktenskapet, längtar flickorna efter att få röra sig fritt som männen - och inte minst att bli rörda av männen. Inom syskonskaran växer både fiendskap och lojalitet mellan dem som håller på hedern och dem som längtar efter att ge sig hän åt kärleken.
Det låter dystert, och visst är historien mycket allvar. Men den spelas med mycket humor och brutal uppriktighet, av en otroligt begåvad ensemble. Varenda roll är viktig och intressant, och alla skådespelerskorna gör fantastiska prestationer. Pjäsen spelas snabbt och intensivt, och det skall den, men när den är över önskar jag att den hade hållit på en timma till, så bra var den.
Länk till Dramatens sida om Bernardas hus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar