In i öknen av Anna-Karin Palm

Anna-Karin Palm har samlat ett antal noveller där olika människor på resa är med om omvälvande upplevelser. Närheten till en öken är den gemensamma nämnaren för de flesta av novellerna. Jag har läst om den dragningskraft som öknen har på många, men har ännu inte upplevt den själv. Jag tror också att det kan vara så att Anna-Karin Palm och jag har olika sätt att ta till oss naturupplevelser. Den främmande naturen spelar en stor roll i de första novellerna, men när den beskrivs i termer som smaragdgrön mossa så får jag tyvärr ingen känsla för miljön.

Tur nog är det människors inre och yttre spänningar som spelar huvudrollen i den sista två tredjedelen av boken. Den längre novellen Döden i Damaskus i mitten av boken är riktigt bra. Flera olika röster i ett sällskap får beskriva sig själva och vad de uppfattar av varandra, när omständigheterna drivit dem utanför sina vanliga roller. Den avslutande novellen, Den mörka punkten, är också mycket fin. Det är lätt att känna igen känslan av att vilja ha åstadkommit något med sin semester, hur skön och njutbar den än har varit, och att ha samma känsla om sitt eget liv - att känna att man har så mycket bra i sitt liv, men inte förmågan att ta vara på det. Det är skönt att veta att man inte är ensam om de tankarna.