Der Zauberberg av Thomas Mann

När mina arbetsgivare bjöd in till vinterkonferens i schweiziska Engelberg, jublade mina kolleger "Skidor! Festa! Dricka öl!" Själv tänkte jag "Lungsot! Sanatorium! Bergtagen av Thomas Mann!" Äntligen hade jag anledning att läsa berättelsen som gjort så starkt intryck på mig som barn när svensk TV visade en fantasieggande filmatisering. Rader med vilande, lungsjuka sekelskifteseuropéer; intriger och känslostormar som tidvis övergick en tolvårig flickas förstånd. Den påtvingande sysslolösheten och avskildheten har fascinerat mig sedan dess.

Jag införskaffade nu den nästan tusensidiga boken på tyska, freilich, och såg till att läsa den utomhus eller åtminstone för öppet fönster så ofta som möjligt. Under tiden fann jag mig ofta ta extra djupa andetag, för att riktigt vädra ur lungorna och eventuella fuktiga fläckar, i sympati med de intagna på Sanatorium Berghof. Trots idog läsning tog det mig nära tre månader att komma igenom boken.

Den unge Hans Castorp, nyutexaminerad skeppsingenjör, reser till sanatoriet utanför Davos för att hälsa på sin kusin Joachim Ziemßen, och resa hem till Hamburg med honom tre veckor senare. Men redan vid ankomsten till den lilla tågstationen känns det som att träda in i en annan värld med en egen tideräkning. Vid första anblicken kan man lätt tro att de priviligerade människorna som lever där dragit sig undan världen för en lång, lugn semester, men återkommande detaljer påminner om allvaret i deras situation. Rummet Hans Castorp får flytta in i beboddes fram till kvällen innan av en kvinna som dog av sin sjukdom. Andnöd och blodiga hostningar är något patienterna måste räkna med som en möjlighet. Men för det mesta sker omhändertagandet av de döende och döda diskret, och diskuteras inte högt.

Kuren på Sanatorium Berghof består i att andas in den friska bergsluften, liggande på sin privata balkong eller i gemensamma salar, flera timmar om dagen, med avbrott för måltider. För att få ut det mesta av tiden i bergen, bestäms det att Hans Castorp skall delta i de övrigas Liegekur, eller Liegedienst, som man skämtsamt kallar det. En timmes stillhet före frukost. Ännu en timmes stillhet innan det är dags för dagens andra frukost. Flera timmars stillhet under dagen. Då och då en stärkande promenad på bergsstigarna. Ytterligare en dag av sysslolöshet läggs till den första, och en hel vecka går.

Många av de inneboende faller lätt in i den långsamma rytmen, lämnar världen att snurra vidare utan dem, och nöjer sig med det begränsade livet på sanatoriet. Så inte Herr Settembrini, sociologen och humanisten. Hans starka engagemang i samhällets utveckling är obrutet, trots att han inte kan delta i konferenserna om mänsklighetens framtid som han är med och arrangerar. De skrifter i ämnet som han skickar efter eller författar själv ger dock en känsla av att Herr Settembrini fört med sig en bit av yttervärlden till sin exil i de schweiziska alperna. I den unge Hans Castorp ser han också en mer eller mindre villig diskussionspartner, eller snarare formbar elev.

Kusinerna finner Herr Settembrini tidvis irriterande, tidvis underhållande; detta är ett tidsfördriv gott nog under så speciella förutsättningar. Hans Castorps tankar om Settembrini och de andra medboende på sanatoriet är ibland oförblommerade avfärdanden av deras utseende, intelligens och takt, som om vi vore mitt i en dokusåpa! Men det känns helt rätt och litet typiskt för en 23-åring, som fortfarande försöker hitta sin plats i världen, och generaliserar för att hålla ordning på alla nya fakta han har att ta till sig.

När Hans Castorp får en lätt feber, blir det nödvändigt för honom att få sina lungor undersökta. Jo visst, även Hans har en fuktig fläck i sina lungor, ett tecken på tuberkulosen, och därtill några ärrbildningar efter tidigare och obehandlade skov. Från ena dagen till den andra blir den tre veckor långa vistelsen förlängd till minst ett halvår. Nu är det inte helt överraskande, vare sig för oss eller vår unge hjälte, men det leder ändå till att Hans börjar fundera över sin fysik och sjukdomens gång. Under en speciellt charmerande period börjar kusinerna uppvakta de allra sjukaste patienterna, de som är dömda att dö inom en ganska snar framtid. Nej, inte alla döende, bara de som passar in i ynglingarnas föreställning om hjälpbehov och tacksamhet. Litet egoistiskt, förstås, men ändå ädelt av dem och förståeligt.

De sju år som Hans Castorp stannar på sanatoriet förgår långsamt, drömlikt, men inte innehållslöst. Förälskelsen i den vackra fru Clawdia Chauchat som dinerar am Guten Russentisch, de många diskussionerna mellan Herr Settembrini och hans antagonist Herr Naphta, huvudläkaren Hofrat Behrens' opassande skämtsamhet med de döende, allt som jag skulle vilja berätta om men som bättre läses med Thomas Manns egna ord, skapar en detaljerad historia som är lång men inte långtråkig. Troligen har Hans Castorps tjugoår inte blivit mindre varierande och lärorika än de skulle ha blivit om han stannat i Hamburg och levt sitt liv som skeppsingenjör "im Flachlande".