Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater

Victoria Benedictssons pjäs om Louises möte med kärleken är känslig, intensiv och klarsynt. Likaså den här uppsättningen; känslig, intensiv och klarsynt. Åsa Persson är fullständigt underbar som Louise Strandberg, en inte helt ung kvinna som levt ett alltför stillsamt liv i en mindre stad. När hon reser till Paris möter hon sin brors bohemiska konstnärsvänner, och inte oväntat också en självupptagen artist som vill erövra hennes oskuldsfulla hjärta.

Nej, livslång kärlek är det inte ens tal om! Konstnärssjälen Gustav Alland (Hannes Meidal) vet redan att kärleken kommer att ta slut, och kvinnan kommer att hata honom efteråt som alla kvinnor gör. Det är mycket tal om hur kvinnor är, hur män är. Alland talar också ofta om för Louise hurdan hon är, och han vill definiera henne efter sina föreställningar om människor.

Louises väninna Erna Walldén (Andrea Edwards, mycket bra) talar av erfarenhet när hon varnar Louise för Alland. Louise låter sig heller inte manipuleras vare sig av Allands sötaste tal eller av hans anklagelser och raseriutbrott. Hon väljer att gå in i deras kärleksförhållande helt av fri vilja. I varje ögonblick är Åsa Persson helt fantastisk. Spänd, nervös, otålig, tveksam, kärleksfull; känslorna kommer djupt inifrån och genomsyrar varenda nerv, muskel och centimeter av hud.

Men när nu Louise är så stark och sammanhållen, blir det bara svårare att förstå det sorgliga slutet. Hon var klok nog att se klart när hon tog emot den enda sorts kärlek hon kunde få av Alland; hon borde kunna skapa sig ett liv även utan honom. Kanske hade hon avgrunder av sorg i sig, som vi inte hann se medan hon kämpade för att hålla sig upprätt.

Länk till sidan om Den bergtagna