Annika von Hausswolff och Tino Sehgal på Magasin 3

I kaffebaren på Magasin 3 möts jag av en skock halvgamla, glada, snälla hjälpsamma flickor. De verkar ha stylats till plugghästar (formlösa gråmönstrade blusar och stora glasögon), och är lika lillgamla och ivriga som barn som blivit betrodda med en viktig uppgift. Jag funderar på om de är en del av installationen, eller om de alla är feriejobbande skolbarn, och blir inte säker förrän en av flickorna viskar en halvbegriplig mening till mig efter att jag fått min inträdesbiljett. (Av en slump får jag höra samma mening igen, i sin ursprungliga form, några timmar senare när jag halvslumrande ligger och lyssnar på Kvart i fem-Ekot.)

Några av salarna är dedikerade till Tino Sehgals (övriga) mänskliga installation. I ett hörn strax innanför ingången ligger ett barn, säkert en ung balettdansös, och vrider sig långsamt och graciöst runt sig själv. Det är fascinerande och underbart att få se den här smidiga men osannolika rörelsen med egna ögon, istället för i en film på en gallerivägg. Nu kom jag själv direkt från ett smått absurt yogapass, så rörelserna i sig var inte främmande. Men att se ett barn med snickarbyxor och outgrundlig blick slå knut på sig själv tangerade ändå gränsen till det skrämmande.

I ett rum längre in stod tre (ibland fyra) människor vända mot varsitt hörn. Av och till växte sig andhämtningen starkare och började skapa ord i ett långsamt mässande. "The object of this work is to become the object of discussion", mässat av fyra olika röster, skapade en vacker och litet hotfull klang i det kala rummet. Den fjärde personen gjorde det svårt, men inte omöjligt, att gå in och ut ur rummet.

Annika von Hausswolff är ytterligt begåvad, och det är en välgärning av Magasin 3 att visa de många verk av henne som de äger. Jag kan ändå tycka att de bilder jag sett tidigare på Uppsala Konstmuseum, speciellt de i serien Spöke och Domestic Sculpture, gjorde ett starkare intryck när de var upphängda mer enskilt. Så många av von Hauswolffs verk använder sig av helt vanliga föremål som rekvisita, men något i kompositionen gör att en spänning och obehaglig stämning kommer in i bilden. Kläder sitter inte riktigt bekvämt på kroppen, och är ofta halvt avtagna (eller har kläderna själva försökt att slita sig?). Så blottas "the underpinning", alla de saker som skall hålla våra svagheter på plats: BH-band, strumpbyxor, trosor. Så många troskanter över bortvända kvinnors rumpor; det är rörande. Det är som att kvinnorna är tagna ur sitt sammanhang, bort från en hjältesscen eller en dödsscen, och därtill är kläderna (som gör mannen/kvinnan) tagna från kroppen.

Tavlorna i den övre salen verkar visa människor som fått en liten smula av något till ett högt pris. Flickan, fågeln och skogen visar en halvnaken flickkropp, en rovfågel och en brinnande skog. Ja, lilla flicka, det här är din skog och din fågel, fast tyvärr behövde du dö för att få dem.

Och så ser vi hörnet som gett utställningen sitt fantastiska namn, Ich bin die Ecke aller Räume: en glasad vägg med ett tungt draperi, som skärmar av ena hörnet av rummet. Om man kunde bära den väggen med sig (som dörren i en annan av bilderna), kunde man alltid ha sitt eget hörn, vilket rum man än var i.

Länk till Magasin 3