Atonement av Ian McEwan

Alla recensioner jag läste när den här boken kom ut fick mig att tro att det var en tung, deprimerande historia. Jag borde ha lärt mig läxan efter Enduring Love: även om handlingen låter fruktansvärt sorglig, innehåller boken så mycket mer och är dessutom en glädje att läsa, eftersom McEwan skriver så lättflytande.

Från första början tar sig boken an att belysa en författares uppgift. 13-åriga Briony, en av berättelsens huvudpersoner, finner nöje i såväl att skapa en värld med människor hon kan styra, som att stapla en bunt pappersark fullskrivna med sitt senaste verk. Hon lägger märke till världen runt omkring sig, och hon uppmärksammar också hur hon lägger märke till världen runt omkring: allt är för henne lärdomar att ta till sig på vägen till att bli en författare.

Det är med mycket förståelse och god psykologisk kännedom som McEwan beskriver Briony och hennes tankevärld för oss, liksom människorna omkring henne. Varje aktör i boken får ordet i egna kapitel, och man märker att de alla är individer med en bakgrundshistoria, förväntningar och känslor som kan förbytas av en händelse. Likt en författare vill se och förstå sina protagonisters val, ser de alla på sina närmaste och bildar sig uppfattningen om deras handlingar och motiv. Men vi som fått ta del av händelserna ur alla synvinklar, vet att det de tror sig förstå inte alltid är vad som verkligen hänt. Briony, så ivrig att bli vuxen, hjälpa och känna sig viktig, skapar en katastrof med sina löst grundande anklagelser.

Jag börjar förstå varför det är så svårt att skriva rättvisa recensioner av Ian McEwans böcker. Förutom den yttre handlingen, händer så mycket inom personerna till följd av vad de är med om. Det vore för enkelt att reducera det förloppet till några meningar när McEwan ger det den grundliga bakgrund det förtjänar. I alla fall: andra världskriget ger Briony och många andra djupare insikter i hur bräcklig människan är, vilken styrka det krävs att fortsätta genom motgångar, och vilken ärlighet som det är viktigt att nå fram till i sitt liv.

Den invändning jag har mot McEwans språk är att han alldeles för ofta laddar en punkt i berättelsen med syftningar till att lugnet kommer att krossas längre fram. På det sättet gör han bilden mer ödesmättad, och lockar läsaren till att snabbt vilja läsa vidare. Ex: "This decision, as he was to acknowledge many times, transformed his life." Visst skall en författare få ta till sådana knep för att öka spänningen i berättelsen - men det skulle ju inte behövas! McEwan skriver tillräckligt vackert och lockande för att intresset skall vara på topp hela boken igenom. Jag kände mig manipulerad redan första gången jag stötte på det här tricket i Enduring Love, och i första halvan av Atonement upprepas det minst ett halvdussin gånger. Det är alldeles för mycket. Det är konstigt att McEwan är så klumpig i just de här fallen, när han är så känslig i förhållande till sina huvudpersoner och handlingen.

Jag tror och hoppas att Atonement har blivit en bra film, och tänker se för egen del så snart som möjligt. Även om de många inre tankeflödena kommer att vara svåra att föra över till vita duken, är det en fascinerande historia som berättas. Jag hoppas också att många som ser filmen kommer att vilja läsa boken. Det är den värd.

Fler böcker av Ian McEwan:
Solar