Berättelser om lyckliga människor av Lars Gustafsson

Det är inga tydliga svar på hur man upplever lyckan som Lars Gustafsson ger, tvärtom. I baksidestexten skriver författaren själv att han vill skildra några alternativa sätt att finna "de hemlighetsfulla fickor av lycka där människor kan gömma sig i en tid som vår". Jag tycker det är litet provokativt att kalla novellerna för berättelser om lycka/lyckliga människor, men det kanske är jag som inte förstår.

Medan jag läser de första novellerna verkar det som att Gustafsson vill peka ut möjligheter till glädje som "vi andra" kanske inte skulle upptäckt utan hans hjälp. Då vill jag först värja mig mot det: är inte vi läsare av kvalitetslitteratur exceptionellt vana vid att sätta oss in i andra människors liv, och försöka förstå deras sorger och deras lycka? Därnäst tar jag litet illa upp av att det verkar vara just ingenjörer och vetenskapsmän som lyfts fram. Som civilingenjör själv kan jag mycket väl se skönheten i naturvetenskapens stringens, eller i att finna lösningen på ett svårt tekniskt problem. "Skall man behöva berätta det för er humanister gång på gång" vill jag fråga. "Är vi lustiga räknenissar inburade på ett zoo som ni vill studera?" Men jag kanske är litet stingslig.

När jag kommit igenom halva boken har jag istället börjat se ett mönster av manliga akademiker på resa i jobbet, gärna med distanserad hustru hemma. De tycks vara duktiga på att se sina liv utifrån, men kan ändå inte se in i sig själva. Deras frånkoppling från omvärlden tycks ofta vara självförvållad, och därför att de betraktar de kvinnor de umgås med som schackpjäser kommer aldrig något möte av själar till stånd.

Lars Gustafsson skriver fram en värld som känns förvånansvärt liten, trots att han berättar om människor som reser mellan Västmanland, Stockholm, Grekland, Texas och Kina. Det känns som att historien blir ett tomt, vitt papper utanför personernas synfält. Men Gustafsson är en mycket god stilist, och formulerar djupa insikter med enkla ord. Till exempel: "Han hade svårt att förstå att de stora konsumtionssamhällenas människor hade så svårt att se att de var bedragna också som konsumenter. Man intalade dem att de levde i en lyx, men i själva verket var det ju omöjligt att alla människor skulle kunna ha tillgång till kvalitetsvaror. Man levde i en förpackningsvärld, omgiven av ting som låtsades vara åtråvärda utan att vara det." I formuleringar som denna, liksom i ämesvalet, påminner han om Saul Bellow, en av mina tidigare favoritförfattare.

Den inre tomheten hos de flesta av huvudpersonerna påminner mig däremot mer om TS Eliots The Waste Land, och den fattighet som uppstår i en modern värld där ting och relationer tappat i betydelse. Det är också den viktigaste erfarenheten jag tar med mig från boken. De av huvudpersonerna som lever de utåt sett bästa liven, verkar minst förmögna att reflektera över det och njuta av stunden. Att leda sitt liv, istället för att sänka sig ned i mitten av det, har sitt pris.