Ibsens berättelse om Peer Gynt är en omfångsrik saga. Att sätta upp den på scen kan ta flera timmar, om man vill hinna med allt eller åtminstone det viktigaste. På Stadsteatern tar pjäsen över fyra timmar, och det är inte en död minut.
Dan Ekborg spelar den charmige drömmaren och skrävlaren Peer Gynt, med stor säkerhet och energi. Han är van att snacka sig fri från ansvar. Vi förstår att han för människorna i bygden är någon att skratta åt och viska om, men att de samtidigt tror eller hoppas att hans historier kan vara sanna.
I Lars Rudolfsson uppsättning möter Peer ödesfiguren Böjgen i gestalten av en uteliggare med en grön systemkasse, som hasar fram längs scenens bortre gräns. Hans ekande stämma tillsammans med hans gestalt (är han Peers döde far Jon? eller den dåliga viljan i en alkoholiserad Peer?) gör hans uppenbarelse riktigt skrämmande.
Det är tyvärr svårt att se hur den ostrukturerade, nästan fege slarvern från första akten, i andra akten blivit en cynisk lebeman som gett sig ut i världen och tagit för sig. De materiella framgångarna och de nya äventyren radas upp, utan något egentligt sammanhang med den Peer vi såg i början. Även om det inte är tråkigt för ett ögonblick, känns många scener ändå litet för långa, och en del till och med på gränsen till onödiga.
Dan Ekborg är fantastiskt bra i sin roll: stark och självsäker, så att ens känslor för honom alltid är blandade med sympati även när han är som mest obehaglig. Nu är det ju så, att fastän han begått så många dåliga gärningar i sitt liv, har han tydligen inte varit tillräckligt ond för att Djävulen skall vilja ha honom. Det är dilemmat som Peer Gynt möter när döden närmar sig, och det är också pjäsens svaghet. Fastän vi sett Peer vara sig selv nokk hela livet igenom, och fastän vi blivit rejält underhållna hela kvällen, är inte heller jag tillräckligt engagerad för att vilja sända honom till vare sig himlen eller helvetet. Inte ens återkopplingen till den väntande Solvejg blir stark nog.
Men i många andra av Peer Gynts möten slår det gnistor. Samspelet med Mor Åse (Sonja Hejdeman) är fantastiskt, liksom med Knappstöparen (Lars Lind), Dovregubben (Lars Hansson) och hans troll-dotter (Maria Salomaa). Allra mest sprakar det i scenen med Anitra (den lysande Sanna Krepper). Den här energin gör att de fyra timmarna med Peer Gynt flyger iväg.
Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt
Cool! Og nå må du kjøpe musikken til Edvard Grieg, som ble skrevet til urpremieren! :)
SvaraRaderaF.eks. denne - Marita Sølberg er strålende! Eller denne kortversjonen med orkester (men uten sangere).
Åh, det går ju Ibsen överallt just nu verkar det som. Ett dockhem går också nu har jag för mig. Varför får jag aldrig ändan ur vagnen och kommer mig iväg någon gång, kan man undra. För jag blir ju så sugen när jag läser sånt som detta.
SvaraRaderaGlamourbibliotekaren: tack för rekommendationerna! Dem skall jag kolla upp.
SvaraRaderaSpectatia: vad bra att du blir sugen! När man väl börjat gå på teater är det jättelätt. Man kan se på teatrarnas hemsidor när föreställningarna är och om det finns biljetter kvar, och det finns nästan alltid någon sista minuten-biljett kvar till mycket förmånligt pris!