Friday Night Lights

Jag gillar inte sport, och amerikansk fotboll ligger helt utanför mitt intresseområde. Men jag älskar TV-serien Friday Night Lights, trots att den handlar om just amerikansk highschool-fotboll i en småstad i Texas.

Även om sporten är det absoluta navet i serien, och tydligen även för alla invånare i Dillon, Texas, är det också det spektrum genom vilket vi ser alla aspekterav småstadslivet. Där finns inte mycket annat att engagera sig i än Dillon Panthers. Alla har åsikter om hur laget skall spela för att vinna nästa match, och har intensiva samtal med den nye tränaren, Eric Taylor (Kyle Chandler). Han skall vara ledare, rättesnöre och klippa för killarna i laget, men pressas själv från alla håll att leda laget till seger.

Saker som är viktiga för en tonåring i Dillon: att vara ihop med en fotbollsspelare (för flickorna), att sitta på bästa platsen i hamburgerbaren (för spelarna). Som om det inte vore jobbigt nog: spelarna i laget vet att de har en chans att ta sig vidare i livet (college-stipendier och proffskarriärer) om de gör bra ifrån sig. Men motståndet utifrån och även konkurrensen inom laget gör trycket tidvis olidligt. De unga, starka, vältränade pojkarna är inte odödliga. I första matchen, i första avsnittet, faller lagets förste quarterback till marken efter en tackling. Han har brutit ryggraden, och bärs ut på bår, förlamad.

I hans ställe kastas den dittills oprövade Matt Saracen (Zach Gilford) in. Pressen på honom är hård, och han lyckas ta sig samman och växa in i sin roll. Men framgång på planen är en sak, och vardagslivet ett annat. Medan Matts far är i Irak, bor han med sin farmor, som steg för steg är på väg in i senilitet och måste tas om hand. Hans bäste vän sedan barndomen är Landry Clarke (Jesse Plemons), så hjärtsnörpande ful och en underbar parhäst för Matt.

Oftast brukar jag tycka att skildringar av kärlek (särskilt tonårskärlek) på film och TV är dåliga, ointressanta och pinsamma. Här är de fint och trovärdigt skildrade, och en viktig del av handlingen. Bredvid spelarna, som oftast står i centrum, har tonårsflickorna och deras drömmar ändå stor plats i serien. De ostadiga närbilderna och den grusiga bilden störde mig i början, men när dialogen och handlingen är så bra, finns det inget som kan avskräcka mig från att följa Friday Night Lights.

Jag kan inte reglerna för amerikansk fotboll, men ett stort underläge verkar kunna vändas i vinst under de tre sista sekunderna i matchen, och det verkar hända väldigt ofta. Jag bryr mig inte om om det är osannolikt. När programmet närmar sig matchstart, när ljuset runt planen tänds på fredagkvällen, då rycks jag med i stämningen och önskar att Dillon Panthers skall krossa det andra laget till småsmulor.