Zarah på Folkoperan

Det kan verka konstigt att en opera om Zarah Leander inte innehåller autentiska sånger ur hennes karriär, men Anders Nilsson har i sin operamusik lagt ett par sånger i Zarah Leanders (Ulrika Tenstam) mun som väl fångar Zarahs tidstypiska appeal, utan att sticka ut från den övriga musiken i operan.

Låt mig först och främst säga att musiken är underbar. Den är så vacker och engagerande, att det känns som att det här skulle kunna bli ett standardverk att sätta upp om och om igen. Handlingen är intressant, men har för litet av nästan allt, utom av Goebbels. Det är en god idé att växla mellan Zarah Leanders karriär och Joseph Goebbels, men i slutändan har han fått för mycket plats, utan att ge den känsla av makt och hot som just han hade kunnat tillföra. Tvärtom får Goebbels alltför mycket framstå som klumpig clown. De mest intressanta och begåvade i föreställningen (förutom Zarah) är hans två kvinnor, hans vackra lilla monster till hustru Magda (Matilda Paulsson), och ungdomskärleken Judith Rosenbaum (Madelaine Wibom). Judith är här också en representant för judarna i Tyskland och hur raslagarna inskränkte deras liv steg för steg, vilket är en viktig aspekt i operan. Därtill kan jag inte nog lovorda Madelaine Wiboms underbara, underbara röst, känsla och tilltalande uppenbarelse. Vilken talang! Håll ögon och öron fästa på henne!

När det gäller Zarah själv, är tanken att vi skall vara förtrogna med hennes stora karisma och massiva popularitet. Jag skulle ändå velat se mer av det på scenen, om så bara för att det är hennes namn på programbladet. Sedan har vi frågan om hennes skuld. "Jag vill ju bara sjunga!" utbrister hon ett par gånger. Men hur mycket får man spela ovetande, när folk förföljs utanför ens eget fönster, av själva regeringen som man uppbär sin diva-lön från? I operan ser vi Zarahs raka motsats, den romantiske och hjältemodige Florian Richter (Olle Persson), som offrar sin karriär och sitt liv av lojalitet och kärlek till Judith. Hans fall är hypotetiskt, men det går inte att säga att ett sådant steg inte kunnat påverka åtminstone en grupp av människor och opinionen. Jag tycker att Zarah Leander får komma undan för lätt här.

Av en slump hade jag veckan innan sett István Szabós film Taking Sides, med Stellan Skarsgård som dirigenten Wilhelm Furtwängler, och Harvey Keitel som den amerikanske officeren som efter kriget utredde hans relationer till Hitler och nazistpartiet under Tredje Rikets tid. En opera kan förstås inte gå in på samma detaljer och nyanser som en film, men att se de tyska musikernas förklaringar, bortförklaringar, glädje, stolthet, och rädsla för sitt liv och sin karriär, är en nyttig spegel och tankeställare. Men i övrigt vill jag absolut rekommendera alla till att se och höra Folkoperans storverk Zarah.

Länk till Folkoperans hemsida