Med Matrix-estetik och en riktigt bra ensemble sätter Stockholms Stadsteater upp Sartres pjäs Smutsiga händer. En essä i det läsvärda programbladet går noggrant igenom problemställningen och Sartres förhållande(n) till den. Vad begär ens ideologi för handlingssätt av en? I vilket mått skall man pröva och ifrågasätta den ideologi man har valt, och hur andra människor utövar den? Skall man få offra en annan människas liv när man anser att hon misstolkar ideologin och driver historien i fel riktning?
Stycket tar också upp rollfigurernas olika vägar in i partiet. Den unge, tvekande protagonisten Hugo (Andreas Kundler) kommer från ett rikt, borgerligt hem, och får försvara äktheten i sin övertygelse. De två burdusa livvakterna George och Slick (Christian Hillborg och Kristofer Fransson) säger att de har anslutit sig för att partiet hjälper hungriga unga män (menar de alla i samma situation eller bara sig själva? Oklart och tänkvärt). Helt klart är att de njuter av sina roller och våldsprivilegier. En annan som attraheras av det hemliga uppdraget är Hugos fru Jessica (Sara Sommerfeld). Som lyxhustru, uppvuxen utan förväntningar på intelligens eller egen vilja, dras hon till uppgiften att mörda den utpekade partiförrädaren Hoederer (Leif Andrée) helt utan någon politisk bevekelsegrund, utan bara för att uppdraget skulle ge spänning i hennes liv. Skrämmande.
Det spända läget i historien vi ser kräver att rollfigurerna regelbundet prövar varandras pålitlighet, och varje ögonblick av tillit är ett vågspel. Det kommer delvis av att partiet kräver hängivelse till saken, men också av att små skiftningar i förkunnelsen kan placera en på fel sida om dem som för ögonblicket har rätten på sin sida. Hoederers misstänksamhet mot Hugo får honom att modigt deklarera att han är beredd att dö på sin post, men vi ser hur nervös han är när han medvetet vänder Hugo ryggen.
Jag tycker om inslagen av explosioner och våld i slow motion, även om det höll på att bli för mycket och för osynkat med handlingen precis innan paus. Men jag skulle blivit besviken om pjäsen vattnat ur och glömt de moraliska och filosofiska diskussionerna helt. Det gjorde man inte, och därför är Smutsiga händer mycket sevärd.
Länk till pjäsen på Stadsteaterns hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar