The Police - Europapremiär i Globen

Hela veckan har jag sjungit på olika favoritlåtar, och det har pirrat i magen bara vid tanken på att jag skulle se The Police på onsdag kväll. Och när jag väl satt där höll jag på att spricka av lycka. Jag hade en plats bredvid scenen, 10 meter från bandet, vilket var jättebra för Sting vände sig ofta om och vinkade, skålade och pratade med oss. Jag hade också bra utsikt över Stewart Copeland och hans trumsektion, och det var ju roligt.

Mina önskningar infriades! De spelade mina älsklingslåtar (förutom Synchronicity I), jag såg bra och ljudet var bra. Och så får jag väl erkänna att jo, jag sjöng med i alla låtar, även Every Breath You Take, och är glad över alla andra som gjorde det också. I vanliga fall brukar jag tycka det är tråkigt och till och med töntigt när artisten uppmanar till allsång och handklapp, men här var det i lagom mängd och precis rätt.

Konserten startade bombastiskt med att Stewart Copeland slog ett slag på en stor gong-gong. Bandet öppnade med Message in a Bottle, och fortsatte med Synchronicity II, en av mina favoriter. Lockropet från den sistnämnda låten återkom under resten av kvällen, liksom andra varianter som funkade bra som sånglek med publiken. Att sitta och vänta på vilka låtar som skulle komma, och gissa sig till det av introt, var ett stort nöje. När publiken hörde det dova anslaget till Don't Stand So Close To Me jublade alla högt. Hit efter hit radades upp, och ändå visste man att det fanns fler att hämta av. Driven to Tears, Every Little Thing She Does Is Magic, De Do Do Do, De Da Da Da, Walking in Your Footsteps, I Can't Stand Losing You, Roxanne, King of Pain; alla låtar lät riktigt bra. Gruppen spelade en långsam, smått avkortad version av Wrapped Around Your Finger, med en fin insats av Copeland på percussion. (Hans fanskara fick sitt lystmäte: på vägen hem hörde jag många killar som förklarade precis hur genialt han spelat för sina flickvänner och kompisar.) De tre på scenen skapar en komplett ljudbild, inte lika ren som på plattorna, men mäktig och passande på en så stor spelning.

Så proffsiga musiker! Så gudabenådade låtar! Så bra stämning! Bandet var i fin form och såg ut att trivas på scenen, och det märktes också på musiken. Det som är bra med att ha rutin är när man kan släppa loss och improvisera på scenen. Den lekfullheten hade The Police, utan att tappa fokus. Även om Sting valde att inte sjunga melodierna i de högsta lägena alla gångerna, är han en mycket bra sångare. Men hallå, så många trumstockar som Copeland svingade iväg lär en mindre regnskog gå åt innan turnén är över.

Bandet spelade låtarna i en litet annan ordning än den spellistan jag har sett från amerikanska delen av turnén. Vad kul det måste kännas att ha så många bra låtar att välja från, och att få spela dem för 15.000 jublande människor som är med på noterna! Konserten varade ungefär två och en halv timme, och jag är så tacksam över att ha varit där. Till glädje för alla som inte var med, kommer jag att sjunga valda delar av låtrepertoaren de närmaste veckorna, varje dag, hela dagen, ganska högt! De do do do, De da da da! All I want to say to you.