På Strindbergs egen Intima Teater går just nu hans pjäs Toten-Insel. Den blev aldrig färdigskriven, så texten är uppblandad med fragment ur Pelikanen, Spöksonaten med flera andra Strindbergstexter. Det, tillsammans med den nakna scenografin, skulle kunna betyda en surrealistisk timme av flödande tankar, vilket vore härligt nog för min smak. Men med en sådan fantastisk text, och så begåvade skådespelare, fylls varje mening med liv och förflyttar en in i en situation som känns in i maggropen.
Strindberg är så fantastiskt bra på att uttrycka sjävinsikt, självförakt, relationsproblem, förhoppningar. Hans språk och mod att bryta konventioner känns mer modernt än de flesta av hans samtida. Det är synd att så mycket av vad han skriver handlar om att förklara och rentvå sina egna tankar och handlingar, och att han försöker förklara sina relationsproblem med en inneboende underlägsenhet hos kvinnan. Men så väl som han skriver, så är hans pjäser fyllda av igenkänning och nyinsikt, och en njutning att se på.
Bara två skådespelare står på den nästan tomma scenen, och det är två fantastiska skådespelare som fyller sina roller perfekt. Anders Ahlbom Rosendahl är lysande, som vanligt. Nadja Mirmiran är så bra att jag tappar andan. Hon har så mycket begåvning att hon kan genomföra sin roll med nyanser och känslor utan att det slår över. Hennes spel är så lugnt, som om hon vore full av erfarenhet, trots att hon är så ung. En skådespelare att hålla ögonen på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar