Creation Lake av Rachel Kushner

I sina mail talar Bruno om Neanderthalarna som om han kände dem personligen. Inlevelsefullt och nästan lyriskt talar han om hur komplexa och kapabla de var, eller borde ha varit enligt vissa arkeologiska fynd, trots att nutida forskare hellre ser dem som primitiva. Bruno spekulerar om hur "Thal" som han kallar dem levde och varför de dog ut när Homo Sapiens levde vidare.

Sadie kan tjuvläsa hans skickade mail därför att hon har listat ut hans lösenord. Bruno är en länk i en lång kedja av information och infiltrering som hon åtagit sig under falsk identitet. Bruno är mentor, om än tillbakadragen, åt en grupp aktivister på den franska landsbygden. I deras närhet skall det byggas jättebassänger för jordbruksbevattning i stor skala, vilket aktivisterna motsätter sig. För att komma nära aktivistgruppen har Sadie först blivit flickvän till den aspirerande filmaren Lucien, som har kontakter och en förfallen släktgård nära aktivisterna. Långsamt men metodiskt har Sadie samlat information och trovärdighet hos personerna medan hon har närmat sig dem. Från Lucien och hans konstnärliga vänner, mer priviligerade än de vill erkänna, över sammanstrålningar av verklig makt i diskret lyx, till de förment jordnära aktivisterna i kollektivet följer vi Sadie.

Tillbakablickar ger oss Sadies minnen av hur hon vid ett tidigare uppdrag drev en ung kille till att förbereda ett terrorbrott på Amerikas landsbygd. Hon sänds ut för att få saker att hända, så att uppdragsgivarna (?) kan slå tillbaka hårt. Sadie Smith, som hon ju inte egentligen heter, spelar sina roller väl men är cynisk och distanserad gentemot alla hon träffar och allt de gör som de tror är så originellt.

It's the same, whether you're in a relationship with a man or pretending to be in one. They want you to listen when they tell you of their precious youth. [] and whether in Europe or in the US, it's the similar music and more or less the same movies they want to trot out and reminisce over, from an era I personally consider culturally stagnant.

Sadies blick på sin omgivning behöver ta in detaljer om miljöer och människor som kan bli värdefulla senare. Vissa ledtrådar behöver följas upp, men i skymundan så att hon inte drar misstankar över sig. Hon behöver också vara vaksam på människor som börjar misstänka henne, och på detaljer som kan gå snett. Med alla noggrant framletade pusselbitar till förfogande, den skarpsinnet och det kyliga värderandet blir Sadies specialiserade uppdrag i en perifer miljö till en genomlysande bild av världen och drivkrafterna som krossar några medan andra styr från skuggorna. Breven från Bruno som hon tjuvläser, och Brunos udda livsval och ideologi, blir efter hand det mest stabila och genuina i hennes liv.

Om än huvudpersonen agerar under falskt namn och handlingen är uppsåt till terrorbrott, är det inte en spänningsroman som Rachel Kushner skrivit, utan en psykologiskt djup skildring av Sadie, Bruno och Thal.

Fler böcker av Rachel Kushner:

The Mars Room

Citron citron citron citron citron på Stadsteatern

Vad skulle man säga om man bara fick yttra 140 ord per dag? Publiken på föreställningen Citron citron citron citron citron känner förmodligen redan till den extrema premissen för pjäsen när de två skådespelarna kastar korta ord och siffror mellan sig. Vi kan gissa oss till att paret förstår vad den andra menar, även om vi som ser på inte alltid gör det. I ett förhållande kan man utveckla en jargong som inga andra förstår lika snabbt och lätt, men här är det påtvingat av en ny lag.

Handlingen hoppar från nutid till parets tidiga förälskelse, och det blir uppenbart att med en ordbegränsning skulle de (eller nästan vilket som helst annat par) aldrig hittat fram till varandra - så många omstarter och förklaringar som behövs när man inte vet vad man vågar säga! Med fortsatta korsklippningar får de nykära tu förhålla sig till den konstiga lagen som föreslagits, medan den steg för steg närmar sig ett införande. Oliver har aktivismen i blodet och går i demonstrationer mot lagen, Bernadette som är jurist håller sig mer avvaktande.

Pjäsen Citron citron citron citron citron av Sam Steiner spricker i sömmarna här och där när man skärskådar den. Låt oss först acceptera det faktum att det är oklart hur begränsningen implementeras - vem räknar orden? hur vet man själv när man nått dagens kvot? vad är straffet om man överskrider den? Man kan godta krångliga premisser för att se hur en författare drar ut och hanterar deras konsekvenser, och det väljer jag att göra här. Men även om man accepterar dessa otydligheter finns det brister i hur pjäsen är skriven. Bernadette blir till en halmgubbe när hennes åsikter skall brytas mot Olivers. Dialogerna är ofta klumpiga, och skådespelarna ror dem inte i hamn. Den inre handlingen, det vill säga parets rådbråkande av lagens existens och hur den skall efterlevas, hade behövt en bättre story arc och blir dessutom upphackad av hoppen i kronologi vilka distraherar oftare än de tillför något. Enligt min mening misslyckas Sam Steiner med att säga något viktigt, vare sig om en stats maktmissbruk eller om människorna som smulas ned under förtrycket.

Länk till Stadsteaterns sida om Citron citron citron citron citron

Paranormal

Dr Refaat Ismail är hematolog vid Kairos universitet. Det är mot slutet av 1960-talet, och en fläkt av tidens modernitet syns på kläder och bilar, men många gammaldags traditioner och idéer lever kvar, som till exempel föräldrarnas önskan att gifta bort den 40-årige Refaat med den unga kusinen Huwaida. Men en fläkt av modernitet sveper in i form av Refaats tidigare studiekamrat Maggie från Skottland, och virvlar upp en hel del känslor hos Refaat trots att han inte vill erkänna det för sig själv.

Murphys lag verkar gälla för mycket i Dr Refaats liv, och litet buttert kommenterar han nya misslyckanden med "Refaats lag nummer ett" och vidare. Trots att han vigt sitt liv åt vetenskap och forskning dras han motvilligt, tillsammans med sina närstående, in i flera äventyr med övernaturliga inslag, med olika uppdrag i de sex nästan fristående avsnitten. Som utomstående tittare är det osäkert om de olika andarna och andra väsen är kända inslag i egyptisk folklore, eller frammanade av Ahmed Khaled Tawfik, som skrev den populära bokserien som TV-serien Paranormal bygger på. I vilket fall som helst är det underhållande att se de kreativa och spännande historierna med vinkling från en annan kultur.

Skräck-inslaget i berättelserna är som störst i den första och de två sista avsnitten, där handlingen rör sig kring ett mystiskt hus där Refaat och hans vänner lekte som barn. Flickan Shiraz som bodde där var hans vän, eller var hon kanske varken hans vän eller en vanlig flicka? Det som rör sig i skuggorna gör den här delen av historien riktigt kuslig. Då är det tur att man har den smarte och litet cyniske Dr Refaat Ismail på sin sida.

The World Wasn't Ready For You av Justin C. Key

Idén att ladda ned sin personlighet från en hjärna till en dator eller vice versa används ibland i böcker och filmer, oftast litet väl lättvindigt som att det bara är att flytta ett mönster från en plats till en annan. Med sin bakgrund som utbildad psykiater och goda insikt i hur hjärnan fungerar har Justin C. Key skrivit en ovanligt realistisk novell på det temat, med trovärdiga förklaringar och begränsningar av processen. Hans val av detaljnivå tilltalar mig, men kan kanske vara svårtuggad för andra läsare av The Perfection of Theresa Watkins, den första berättelsen i novellsamlingen The World Wasn't Ready For You. Fokus ligger ändå, såväl i den som i flera följande noveller, på huvudpersonernas upplevelse av hur den nya tekniken ändrar betydelsen av att vara människa. I Wellness Check har samhället förändrats fysiskt, legalt och socialt av att alltid vara på sin vakt mot ett luftburet och farligt virus. Vad gör det med vardagslivet - arbete, vänskap, förälskelse?

Historierna i boken är placerade i olika tider och olika fantastikgenrer med inslag av science fiction, magi och ofta ett stråk av skräck, Justin C. Keys första kärlek. Att en slav på 1800-talet kan hela sina skador med en sång från hemlandet, är det egentligen så bra, när de som piskat henne faktiskt vill se henne lida? Än en gång plockar Key inte bara upp ett intressant tema för att snurra det ett varv, utan funderar över konsekvenserna och för handlingen vidare därifrån. Skräck-inslaget blir riktigt otäckt och påtagligt på olika sätt i de tre mest täta och gedigna novellerna; Now You See Me, One Hand in the Coffin, och Spider King. Den sistnämnda utvecklas från ruskig body horror till nästan sagolik spänning, men nöjer sig inte med det utan går vidare till ytterligare en annan form av grymhet.

Till Justin C. Keys skarpa blick för människans roll under underliga omständigheter kommer erfarenheten av att vara svart. I titelnovellen The World Wasn't Ready For You låter han den utomjordiska rasen Keplan ha egenskaper som blir ett intressant förstoringsglas för händelser och aspekter på hur svarta människor bemöts i vår samtid. Justin C. Keys tekniska och medicinska kunskap och hans personliga berättarstil gör hans noveller täta på information och psykologisk insikt, medan de utvecklar sig åt spännande och oväntade håll.

Kung Lear på Dramaten 2024

På fanorna och hjältestatyn, samtliga i svart mot vita väggar, kan vi sluta oss till att den Kung Lear vi har framför oss är en despot i en samtida diktatur. Han lär vara van vid välformulerat smicker, och döttrarna Goneril och Regan ger honom precis vad han begär när de bedyrar sin kärlek till honom. Kanske är det just därför som yngsta dottern Cordelia vägrar att falla in fjäsket, kanske är hon till och med nöjd med att bli förvisad till ett annat land? Den ingången till Shakespeares klassiska drama är effektfull och intressant.

Men tyvärr hackas pjäsen upp av regissören Falk Richter, som lägger in scener med en uppdiktad regissör, Karin, vars såriga relation till den döende fadern påverkar hennes regival. Det hade i och för sig kunnat bli bra men det blir det inte här, i synnerhet inte i scenen där samtidskomiker samspelar för rollen som narr.

Att Kung Lear till stor del är mycket njutbar är framför allt för att skådespelarna är så skickliga och inlevelsefulla i pjäsens ursprungliga scener. När Lear (Peter Andersson) grälar med Goneril (Electra Hallman) är det irrelevant vem av dem man hejar på, för båda är genuina i sin övertygelse. Till och med när narren hänger upplyft i rep och spottar förolämpningar är det ypperligt gjort av Erik Ehn. Och visst kan man till en början hålla med Goneril och Regan (Karin Franz Körlof) i deras omstöpande av faderns regim till något nytt och rättvisare, men snart övergår deras planer i den kusliga sortens klimatdiktatur som förordas av några i vår samtid, och inte oväntat slår den diktaturen över i att de båda diktatorerna nu gör allt för att klamra sig fast vid makten. Där var ett intressant spår som uppsättningen tyvärr slarvar bort.

Under en av de mest kritiska och minnesvärda scenerna i den klassiska pjäsen, när den utstötte Kung Lear irrar genom stormen, hoppas jag att det kraftfulla ögonblicket inte skall brytas, men visst är det just det som händer när regissören Karin kliver in och mikromanagerar. Mycket passande får pjäsens Peter Andersson-skådespelare ryta ut de protester som nog fler än jag känner i ögonblicket. Må ingen skugga falla över Ana Gil de Melo Nascimento som spelar Karin, för i hennes sorg över sin döende far kan vi uppleva de motstridiga känslorna i närbild, istället för i det ymniga döendet som Shakespeare lade in i slutscenen. Men utan de kommenterande inslagen, med fullt fokus på originalmanuset, hade den här uppsättningen varit mycket bättre.

Länk till Dramatens sida om Kung Lear

Sunny

Saknaden efter maken Masa och den lille sonen Zen, som dog i en flygplansolycka, blir ännu större av att Suzie inte kan japanska. Efter flera år i Japan har hon fortfarande inte heller några nära vänner, och svärmor är avvisande och tar kontroll över begravningen av den älskade sonen. Masa jobbade med kylskåp, eller hur? Nej, han jobbade på något mer avancerat än så: avdelningen för homebots, och nu får Suzie med sig en hem - Sunny, Masas sista gåva till henne.

Av flera anledningar tycker Suzie illa om Sunny, och man kan fråga sig varför Masa inte kunde gissa att Suzie och nästan vem som helst annars skulle ogilla en överdrivet positiv och påträngande personlighet hos en hemhjälpsrobot. Till saken kommer också mörkade rapporter om homebots som mördat sina ägare - ännu en anledning att inte vilja ha en i sitt hem. Men när Suzie ser en skymt av Masas personlighet i Sunny vänds hennes känslor till en stark dragning till den runda lilla roboten.

Oväntat och osannolikt får Suzie en ny vän, den sprudlande och idérika Mixxy. Inte oväntat är nu också yakuzan intresserad av Sunny. De tre beter sig dumdristigt och hamnar i livsfarliga situationer med människor som torterar andra människor på de grymmaste sätt strax utanför bild.

I olika avsnitt flyttas fokus till Masas bakgrundshistoria, och till Sunnys tillkomst och historia vilket är den svagaste biten i en litet rörig serie. Robotar med personlighet, och människor som värderar dem lika högt som andra människor, och hemliga kodsnuttar som aktiverar oanade funktioner, är troper som jag har svårt att sänka min garde inför efter decennier i IT-industrin. Men kan man göra det och kanske till och med tycker om Sunny och den udda blandningen av hemtrevliga miljöer och hårdkokta yakuza-brott, så kan man gilla serien Sunny.

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Kan Knut skylla på att inspirationen har lämnat honom, eller är han bara lat och hittar på undanflykter? När man har ett kreativt yrke som författare så är det svårt att veta vilket, och hos Knut gnager misstanken att han förlorat greppet, att han bara misslyckats under de tjugo åren som gått sedan han gav ut Den Berömda Boken som för ett tag placerade honom i Norges litteraturvärlds centrum.

Visst har Knut den missnöjda synen på tillståndet i världen som man ofta lägger sig till med efter femtio (eller tidigare), men av det vi får veta om Norges litteraturkretsar där man antingen är inne och upphöjd eller någon vars personlighet och böcker ingen längre bryr sig om, är det som en förlängd högstadietid där den utstötte både önskar hen fick vara med och spottar på dem som stänger ute en. Jag följer inte med i norskt bokskvaller och de norska böcker jag läst har nästan undantagslöst haft hög kvalitet, men det boken berättar om stundens inne-författare och deras "verklighetsbaserade" böcker ger igenkänning från den svenska ankdammen och de alltför många självbiografiska eländesverken, överskattade och diskuterade till leda. Knuts (ej högt uttalade) omdömen om författarna, deras relationer och deras hycklande är kolsvart cyniska och befriande att läsa.

I sista minuten har Knut blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, med en ansamling av författare och förläggare som tar sig själva på skitstort allvar och gör begivelsen till en nödvändig plåga för honom. I mötessalarna, i stadens parker, vid frukostbuffén står författare han kanske har legat med eller som kanske ändå fnissar åt honom bakom hans rygg, och festivalens crescendo kommer att vara en paneldebatt om Otrohet i liv och litteratur med ex-fruns nye man och kvinnan som indirekt anklagat honom för övergrepp. Innan dess hinner Knut skruva på sig av obehag under forcerade utrop om att litteraturen måste våga provocera, och visa något annat än vita medelålders medelklassmän.

Boken Vi är inte här för att ha roligt har en svartsynt ton, ärlig i den vassa kritiken som hela tiden förnyar sig i Knuts formuleringar, men i ett parti gör den en nödvändig sväng in i verkligt allvar. Halmgubben Knut målade upp för sitt inre, den homosexuelle norskpakistaniern alla borde skriva om, han finns ju faktiskt i grannens lägenhet, och med inlevelse och noggrannhet tar sig Knut an hans historia och visar upp för sin förläggare. Men nej. Så fick man inte skriva. Hundra nya pekpinnar riktas mot Knut när han visar det verkliga förtrycket, och inte väljer den mer ofarliga variant av "provocera" som det offentliga Norge kan acceptera.

Trots sin surmulna titel och huvudpersonens perspektiv är Vi är inte här för att ha roligt skriven med mycket humor i situationerna, och det är ett nöje att läsa den. Det som gör Knuts litanior tilltalande är att han hela tiden är medveten om sina egna tillkortakommanden, på ett sätt som låter oss skratta litet åt hans sorgliga tillvaro och ändå ha sympati för honom. Nina Lykkes språk är exakt men rikt, och det skall bli ett nöje att läsa mer av henne.