Megalopolis

När man ser en del filmer från förra seklets början kan man uppskatta dem inte bara trots överdramatiska scener och alltför hastiga hopp i handlingen, utan just på grund av dem. Den strömlinjeformning som tagit över så gott som alla filmatiseringar står visserligen för en professionalisering som gör att detaljer inte går förlorade och att handlingen trummas hem, men ger mindre utrymme åt regissörens personliga uttryck. Efter en lång karriär av hyllade filmer tar sig Francis Ford Coppola friheten att ge världen en film om en vision av världen i andan av stora regissörer som Fritz Lang. Megalopolis är en tydlig utvidgning av den banbrytande Metropolis, med ljuvlig art deco-estetik, handgjorda modeller av en framtidsstad och en elit som lever åtskild från en kämpande skara på botten.

Men historien är också ett antikt drama placerat i modern tid, med namn som Cesar Catilina, Cicero och Crassus i staden/världsstaden New York omdöpt till New Rome. Hur gick det till när romarriket föll? Hur kommer vår civilisation att falla, och går det att undvika? Dekadensen kastas i våra ansikten i de första scenerna, och utsvävningarna hos de bortskämda barnen och barnbarnen till stadens härskare lär sticka i ögonen inte bara på de många medellösa medborgarna.

Filmens huvudpersoner tillika huvudmotståndare presenteras i en medvetet svajig scenkonstruktion, med teaterviskningar om deras bakgrund och ställning, och gester som är dramatiska på ett litet naivt överdrivet sätt, så som vi kan se hos skådespelarna i filmens barndom. Eller är det vedertagna sättet att bete sig i vardag och offentlighet i den verklighet vi får se, kanske är Coppolas film verkligen en blick in i en annan tid? I vilket fall som helst är det styltiga agerandet uppenbart ett medvetet val, liksom de snabba vändningarna i filmens handling och övertydlig symbolik som när stadens statyer av Rättvisan och andra dygder vrider sig, gråter och kollapsar.

Vare sig dekadensen är uppenbar eller dold höljer sig alla i den bemedlade klassen i dyrbara kläder med detaljer från antiken, men agerar och kommenterar med moderna tiders cynism. En av aktörerna är dock en man med visioner om en bättre värld, Cesar Catilina som fick Nobelpriset för upptäckten av det fantastiska materialet megalon. Med det vill han bygga en bättre stad, en blomstrande solarpunk-dröm med parker och rum för alla som nu bor i slum. Men hans position på New Romes Designkontor är häftigt ifrågasatt av dem som vill behålla status quo med sig själva på toppen.

Filmen Megalopolis är överlastad med filmiska grepp som använts och förkastats under filmhistorien: röriga scener som förmedlar berusning, överdramatisk filmmusik, bildmontage med hastigt växlande scener, en kommenterande berättarröst, tre parallella bilder på bioduken som glider i varandra, huvudpersonens huvud svävande fritt över en bakgrund av händelser, mirakelvändningar och en alltför snabb och enkel upplösning. Det är just denna överlastning som driver hem styrkan i att låta en kompetent filmskapares vision löpa fritt. Många kommer att hata filmen, andra kommer liksom jag att bli lyckliga av den ohejdbara kraften och den översvämmande kreativiteten. 

The Shape of Things to Come av H. G. Wells

The Dream Book of Dr Philip Raven är skepnaden under vilken H. G. Wells presenterar en historia om världens utveckling från 1930-talet och fram till år 2106. Sagde Dr Raven skall ha intresserat sig för Wells berättelse om tidsresor och att se in i framtiden och diskuterat det med honom, så efter hans frånfälle år 1930 föll manuskriptet i H. G. Wells händer.

Boken börjar med att ganska gediget grunda sin historia i samtiden för dess utgivning, 1933, med ett par tillbakablickar till andra signifikanta historiska händelser som Westfaliska freden och Versaillesfördraget. Helt riktigt extrapolerar Wells från missnöjet från den tyska sidan och rörelser i samtiden, nazism i Tyskland och fascism i Italien. Det uppstår till och med ett krig, utlöst av misstag i ett spänt läge av att en nazist skjuter en polsk-judisk man. Men trots att detta krig drar in ett antal europeiska länder växer det inte till ett världskrig - i boken finns det bara ett Världskrig.

Efterverkningarna av det kriget och de följande oroligheterna blir grymma då inga stater förmår att bygga upp sina samhällen igen. Fattigdom, arbetslöshet, personrån och andra brott plågar befolkningen runt om i världen till den grad att man ändrar sitt beteende i offentligheten, men därefter också till att skydda sig så väl att rån blir lönlösa och brottsfrekvensen går ned.

Det är ofta intressant att läsa visioner om framtiden från gångna tider, eller kanske snarare att utläsa dem från den science fiction som skrevs då. Tongångarna från The Shape of Things to Come är litet svårare att smälta då de är så auktoritativt skrivna - det är ju en historiebok, som konstaterar fakta - men med facit i handen har tagit så fel. Det gäller även då man bortser från konkreta skillnader i historiska händelser och istället bara ser på vad vi lärt oss om människans natur under 1900-talet och framåt. Det är många gånger som Wells frammanar en mänsklighet som när den blir upplyst utan större motstånd lägger ifrån sig dåliga vanor, slutar kriga och råna varandra, och med hjälp av vetenskaplig undervisning når en högre grad av förfining som sedan under rätt ledning stabiliseras och håller i sig år efter år.

Denna rätta lednings tillkomst är också svårsmält av flera anledningar. H. G. Wells nittonhundratal bjuder på delvis raka motsatsen till vad vi faktiskt fick: sammanbrott i kommunikationer som telegrafi och telefoni, nedgång för fotograferandet och förfallande tågnät (OK, ett rätt där). Istället bildas en allians av rådiga piloter från hela världen (det vill säga Europa och Amerika), vilken utvecklas till ett Dictatorship of the Air. Men en välvillig diktatur! Medelst gaser som söver ned men inte dödar tar denna sammanslutning makten över hela världen, skapar en världsregering, förbjuder religioner och profit, river och bygger om alla städer, och lotsar mänskligheten till sitt upphöjda slutmål. Allt detta utan större eller särskilt blodiga protester. Vad vet jag, jag är ju bara kvinna, och efter att vi fick rösträtt så bidrog vi faktiskt inte alls till politik eller vetenskap. Men låt mig säga att trots att resan mot en klok och upplyst världsmedborgare låter tilltalande så är den stillsamma, enhetliga världen som målas upp inte alls lockande.

Nattvak på Göteborgs Stadsteater

Som vandringssägner att förfasa sig över sprider de sig, berättelserna om helikopterföräldrar och bortklemade unga vuxna. Nu verkar det vara en dylik familj som Alejandro Leiva Wenger ställer på scenen i pjäsen Nattvak. Resan till den prestigefyllda konferensen ställer Alice in för att kunna följa med sonen Elvin till utvecklingssamtalet han skall ha på sitt jobb. Överbeskyddande är bara förnamnet till hur Alice pysslar om och stängslar in sin hemmaboende son. Han som är så smart och skötsam - behöver hon verkligen lägga sig i alla detaljer i hans liv?

Elvin är visserligen fortfarande skör efter den svåra olyckan han var med om för något år sedan, men Alice övervakar honom i så hög grad att även pappan Noa tycker att hon överdriver. I familjens närhet finns vännen Vera som Noa kan diskutera sina farhågor med... och också har ett förhållande med. Vera är en fast punkt av normalitet men också en kil som hotar att slå sönder familjen. 

När Elvin blir kär i Ellen på jobbet och vill flytta ihop med henne rusar Alice beskyddarinstinkt upp i högvarv. Hon börjar avslöja vidden av Elvins svåra skador och rehabilitering - eller gör hon det? Det är inte riktigt samma historia som de olika personerna får höra, och ju längre handlingen fortgår, desto mer osäkert blir det vad som är sanning.

Då och då under första halvan av pjäsen lider handlingen och replikskiftena av att vara för överlastade och samtidigt banala, men allt eftersom motsägelserna blir fler och förvirringen hos de inblandade tilltar blir det en styrka. Det beror till stor del på inlevelsen hos Magdalena Eshaya som spelar Alice. Även den av alla så uppmärksammade Elvin spelas fint av Odin Romanus. Kring det snurrande matbordet utspelar sig ett spännande drama på mer än liv och död.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Nattvak

Foto: Ola Kjelbye

Fantasmas

Julio Torres liv är som en dröm från 80-talet. TV-serien Fantasmas är tydligt inspelad i studiomiljö, inte riktigt tillräckligt ljussatt och med en kameralins som gör allt suddigt, och det är precis det som gör den lik en underbar dröm. Julio är en influencer och i hans värld har alla hans vänner likadana (halv-)glamourösa jobb när de inte är ute och festar. Redan från början har Julio inte bara en assistent, den runda roboten Bibo, utan även den magnifika Vanesja med garderob, makeup och kroppsspråk som inte står Joan Collins i Dynasty efter.

Livet är till största delen bekymmerslöst men krångel från den byråkratiska omvärlden letar sig in ibland, ofta i form av krav på "Proof of existence", en form av ID-kort som Julio bara vägrar att skaffa. Ramhandlingen är att Julio letar efter ett ultradyrt snäckörhänge med juveler som han impulsköpte för att genast förlora under en utekväll. Dessutom behöver han skaffa en lägenhet men då måste han ju ha Proof of existence - hur kan han komma runt det?

Av och till blir Julios till största delen gulliga navelskådande litet repetitivt, men Fantasmas är ju också bräddfylld av fantastiskt påhittiga sidohistorier, rena fantasier som får liv och hamnar i fokus ett tag, ofta framförda av de många kändisar som gör cameos. Ett tidigt exempel är när bokstaven Q ifrågasätter sin tidiga plats i alfabetet och tycker att han borde vara närmare de andra spännande bokstäverna X, Y och Z. Q spelas ypperligt av Steve Buscemi och den här utvikningen är fantastiskt rolig. 

Helt fascinerande är den tredje assistenten som träder in i Julios liv, sociala medier-experten Pirulinpinpina. Hon ser ut som en taffligt hemmagjord smurf, talar med ASMR-röst, är mycket bestämd om sin integritet och tar $500 för sina korta truismer.

Julio Torres värld är en underbar 80-talsdröm att gå vilse i och önska att man fick stanna kvar.

Pandora's Star av Peter F. Hamilton

Året är 2380, och tack vare ett väl utvecklat system med maskhål i rymden har mänskligheten spridit ut sig över flera planeter med tyngdkraft och miljö kompatibel med människokroppar. En annan teknologi man har utvecklat är avancerad rejuvenering så att en person efter sjuttio-åttio år kan "börja om" som en frisk, stark tjugoåring. För övrigt finns också en teknik för att spara ned och återföra en människas minnen, så någon som dör kan återupplivas medelst inympande av minnena i en framodlad klon.

Men det är inte teknologi och infodumpar som är fokus i Peter F. Hamiltons bok Pandora's Star. Handlingen flyttas mellan olika planeter med olika karaktär och invånare, och mellan människor (inte bara människor) med ytterst diverse mål och motivation i sina liv. Med sinne för miljöskildringar, människors personligheter och framför allt spännande scener tar sig Hamilton på de många sidorna (1143 i min upplaga) tid att presentera det varierade universum som människan nu lever i, och hur de ovan listade teknikerna har förändrat vardagen, sammanhållningen och politiken. I tre kolonisationsvågor har olika grupper byggt samhällen efter olika ideal, och skillnaderna består trots eller kanske på grund av att det är så lätt att resa från en planet till en annan via maskhålen.

Under sin expansion ut i galaxen har mänskligheten funnit andra livsformer av mycket skilda slag. De är inte avvisande eller aggressiva, men ändå så annorlunda att umgänget med dem sker i utkanten av mänsklighetens huvudsakliga liv. Den till synes lågteknologiska livsformen Silfen med sin lekfullhet och förmåga att försvinna till skogs på egna vägar visar sig motsvara såväl alver som grey aliens i människans berättelser genom århundradena. En av huvudhistorierna i boken följer dem som försöker följa Silfen för att lära sig mer av vad de talar om. Även under de värsta strapatserna är de episoderna ett välkommet avbrott i den oroväckande huvudhandlingen, där en extremt expansionsinriktad livsform får korn på mänskligheten och dess befolkade planeter. För som det visar sig finns det civilisationer som inte har en tanke på att samexistera med andra, utan söker att utplåna allt i sin väg.

Elvahundrafyrtiotre sidor känns mycket, men det är som sagt det digra omfånget på boken som ger Hamilton chansen att måla upp en bred bild av en levande galax, såväl på planetnivå som i enskilda individers liv. Intergalaktiska konspirationer och politiska diskussioner varvas in utan att bli tekniska och tråkiga, och efter hand framgår trådarna i väven utan att helt skingra några av de större mysterierna. Att nästa bok i serien är minst lika tjock som Pandora's Star är inget som avskräcker, tvärtom ser jag fram emot att läsa vidare.

Fler böcker av Peter F. Hamilton:

Judas Unchained

Herr Arnes Penningar på Folkoperan

Innan livet knappt hunnit börja stacks hon ihjäl, Sigrid på Solberga prästgård. Även för fostersystern Elsalill som med blotta förskräckelsen överlevde rånmordet på familjen är livet som hon känner det slut. Drömmarna om ett lyckligt liv på ett slott som hon delade med Sigrid kommer att grusas i ett liv som fiskrenserska i Marstrand. 

Peter Nordahl inleder operan Herr Arnes Penningar med en lång ouvertyr som orkestern spelar sittande bland gungande vågor. Dramatiken är stark redan från början, när Sigrid berättar om den otäcka dröm som förebådar vad som kommer att hända familjen. Elsalills glada, oskyldiga blick på världen grumlas när hon får se sin fostersyster huggas i hjärtat och dö, och de hårt arbetande fiskrenserskorna är snabba med att hänga på henne ett blodigt förkläde för att dra in henne i arbetsstyrkan innan tårarna hunnit torka.

Men där finns ju en stilig man, Sir Archie som tillsammans med vännen Sir Reginald och hundra soldater skall återvända till Skottland när islossningen låter skeppen lämna hamnen igen. När Elsalill och Sir Archie möts växer det fram en stark men ödesdiger förälskelse. Deras duett har litet Danny Elfman-känsla men med undertoner som är kusliga på riktigt. För Sir Archie är en av de två männen som mördade Elsalills familj, och när hon berättar att hon inte såg mördarnas ansikten fylls han av blandade känslor - atttraktion, oro för att bli avslöjad, till och med ånger och en önskan att gottgöra sitt brott genom att ge Elsalill ett lyckligt liv. Och Elsalill längtar efter att lämna sorgen bakom sig och få komma till ett fint slott i Skottland.

Dock är hinnan mellan liv och död tunn i den här berättelsen, särskilt för Sigrid som vill - och inte vill - uppmana Elsalill att söka rättvisa för de mördade. I nedblodad nattsärk och mörkt hängande hår tvistar hon först med sig själv - varför ligger det på henne att gå igen och tvinga sin fostersyster att hämnas, de är ju båda unga flickor som borde få slippa sådana tunga bördor. Tvekan och skräck känner också Elsalill när hon ser, hör och känner sin älskade syster Sigrid från andra sidan graven. Sagan blir rikare av att den lyfter fram allas tvivel inför sina egna handlingar, och låter oss se hur såväl Elsalill som Sir Archie köpslår med sina samveten för att kanske ändå få välja kärleken och den enklare vägen till ett liv i rikedom. 

Den välbyggda scenografin manar enkelt fram snöfall över Marstrand, den pressande närheten till havet, och masten på båten som inte kan kasta loss. Musiken är stark, dramatisk och personlig från scen till scen, och de ypperliga sångarna och musikerna framför den med stor inlevelse. Det är fint att Selma Lagerlöfs fantastiska berättelse om Herr Arnes Penningar gestaltas så väl på operascenen.

Länk till Folkoperans sida om Herr Arnes Penningar

Foto: Mats Bäcker

Abbott Elementary

Abbott Elementary är en grundskola i ett eftersatt område i Philadelphia, I TV-serien med samma namn. Nu är det inte en eländeshistoria om barn med problem, utan en feelgood-komedi som fokuserar på vuxna och deras problem som oftast är av den lättare arten och löses på tjugo minuter. När det receptet fungerar så är det toppen, och det gör det här. 

Persongalleriet är varierat och ger goda möjligheter till krångel, igenkänning och sympati, särskilt som alla i grunden vill det bästa för eleverna. Det märks i och för sig inte så mycket hos rektorn Ava Coleman, som mest vill synas själv i sociala medier, men de påhittiga lärarna klarar det mesta trots rektorns insatser. Abbott Elementary har dokumentär-stilen med ett fiktivt kamerateam som följer de dagliga händelserna, varvid några (de äldre, mer erfarna lärarna) ignorerar kameran, de yngre kastar menande blickar ditåt när något speciellt har hänt, och Ava förstår spelar ut allt hon har fast det gör hon ju alltid.

Seriens skapare Quinta Brunson spelar den nyblivna och positiva läraren Janine Teagues, som bara sällan får så mycket handledning och uppmuntran som hon drömmer om av den mer erfarna lärarna. Till dem räknar vi den djupt religiösa Barbara Howard och den tuffa Melissa Schemmenti. Likaså ung och entusiastisk men med en annan vinkling är Jacob Hill, medan den likaledes nyanställde Gregory Eddie är mer desillusionerad av ett par olika skäl.

Det är skickligt att kunna göra komedi av en grupp människor som alla i grunden är sympatiska, och därtill inte basera feelgood-elementet på de charmiga skolbarnen. Visst händer det att elevers kommentarer eller skolutflykter driver handlingen framåt, men det är lärarnas relationer och nojor som står för humorn. Då och då kliver det in någon känd gästskådespelare, men de överglänser aldrig kärngänget och det är deras historier man är engagerad i. Är det en smart idé att anställa en gammal bästis som konstlärare? Är det eleverna eller Ms Schemmenti som är mest intresserad av de gästande brandbilarna och brandmännen? Tempot är jämnt men inte trögt, och regelbundet blixtrar replikerna till, särskilt när skolans konspirationsteoretiker och vaktmästare kommenterar vad som händer. Abbott Elementary har pågått i tre säsonger och har säkert material för den fjärde som strax släpps.