Sjostakovitjs Pianokvintett i Grünewaldsalen

 Tre verk för stråkkvartett inledde konserten i serien Filharmoniker i närbild, och ur Kungliga Filharmonikerna steg fyra skickliga stråkförare: Daniela Bonfiglioli och Sofie Sunnerstam, båda violin; Vicki Powell viola och Hanna Dahlkvist cello. De började med Langsamer Satz för stråkkvartett (1905) av Anton Webern, ett verk som tillkommit i syfte att dekonstruera de traditionella musikgenrerna inifrån genom att först förstå dem inifrån och ut. Men åh, så vackert stycket är, melodiskt och välkomponerat i kunskap om hur instrumenten kan klinga skönt både enskilt och i stafett med varandra! 

Så följde Seven Pieces – Stråkkvartett nr 4 (2010) av Sven-David Sandström, där de sju styckena verkligen hade olika karaktär. Andra eller om det var tredje satsen var en fröjd att höra, så lekfullt i sitt studsande mellan stämmorna.

Gabriella Smiths Carrot Revolution för stråkkvartett (2015) startade med att musikerna skapade ljud genom att knäppa och klappa på sina instrument. Utan att det någonsin var total kakafoni var det tillfredsställande när tonerna och ackorden tog över och melodierna blev tydligare. Men de blev aldrig helt tydliga, de lät som något man nästan känner igen, kanske från en TV-serie, en känd operaaria eller en reklamjingel. Hela stycket förmedlade en känsla av musiken man kan höra i bakhuvudet och bara nästan identifiera.

Sist på programmet stod  Dmitrij Sjostakovitjs Pianokvintett (1940), för vilken Terés Löf anslöt vid flygeln. En ton av sorg går igenom hela verket, från den engagerande första satsen till finalen. Undantaget är förvisso scherzo-satsen, men helt fria från oro är inte de dansande tonerna heller. Musikerna var väl samstämda och spelade med tyngd men inte tungt och statiskt i denna allvarliga utblick från en värld i begynnande kaos.

Jag hade lyckan att vara en av de färre än femtio som lottats till att få en plats och faktiskt närvara på konserten, och hur tacksam jag än är för all kultur som går att nå hemifrån datorn är jag ännu mer tacksam för att då och då få sitta i samma sal som musiken och låta den uppfylla mig helt.

The Other Wind av Ursula K. Le Guin

Böckerna om Övärlden ger fascinerande glimtar av en värld mycket annorlunda än vår. Där finns drakar och döden är ett mörkt, ödsligt land där känslor och identiteter suddas ut. Men vänta, det gäller bara det Hardiska riket med öarna som lyssnar till kungen i Havnor. I riket Karg finns en annan syn på döden och en annan historia om hur människorna och drakarna gick olika vägar. För i de senare berättelserna från Övärlden får vi antydningar om att människor kan vara drakar och vice versa. I boken The Other Wind samlar Ursula K. Le Guin idéerna och huvudpersonerna från Tehanu och långnovellerna On The High Marsh och Dragonfly och broderar ut sagan om Övärlden till något nytt och större men också en stor avslutning av historien.

Det bär mig emot att säga det, men det är många saker som gör att berättelsen i The Other Wind inte är övertygande. Visst är det tillfredsställande, men litet för enkelt, att se historierna knytas samman och förklaras, men det förtar också lystern från de tidigaste böckerna då man kände att man fått ta del av något som pågått länge och skulle fortsätta utan sina läsare, och där det som var annorlunda var självklart nog för att inte behöva förklaras. Och känslan som smyger sig på är att berättarrösten är så pratsam att mysteriet tunnas ut. I såväl de tidiga Earthsea-böckerna som i Hainish-cykeln är både språk och handling långsamma och återhållsamma och det gör stämningen rikare. Men det går att välja att minnas The Other Wind med glädje för att vi har fått följa några människor från Övärlden ytterligare en bit på vägen.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu

Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum på Fotografiska

 I boken Purity and Danger från 1966 beskriver Mary Douglas smuts som materia som befinner sig på fel ställe. (Här ville jag först skriva att jag inte helt håller med om det, men fastnade i funderingar som förde mig till att det nog är sant. "Rätt ställe" för det utspillda vinet är i glaset eller i magen, "rätt ställe" för en tillsmattad flugprick är som levande flygfä.) Maisie Cousins har tagit många foton där materian är antingen helt och hållet på fel ställe, eller fortfarande på rätt plats men på väg att bli fel.

Det är bra att bilderna från de tre olika serierna Rubbish, Dipping Sauce och Grass, Peonie, Bum visas utan åtskillnad från varandra, för deras teman glider in i varandra. Där finns lösa blomblad och grässtrån strödda över en hand och kropp - ännu inte så konstigt, även om kroppens nakna hud inte har den estetiskt överenskomna formen som kroppar i media oftast har. Litet mer obekvämt blir det att se närbilder på maträtter med litet udda färger - kanske känner fler än jag att många delikatesser med udda smaker redan de kräver en viljeansträngning för att hjärnan skall gå med på att det är ätbart och till och med gott.

Mer obehagligt blir det att se matbitar och blommor blandade med varandra. Nu är inte maten ätlig längre och blommorna går inte att sätta tillbaka i en vas. Ännu konstigare är det att se små plastdockor slängda över en maträtt - tittar ned i soppåsen under vasken gör man inte så ofta, än mindre fotograferar och närstuderar.

Maisie Cousins bilder är som mode- eller matfotografi på steroider, med grälla färger och extra fuktiga och i många fall blöta ytor. Det hjälper till att göra motiven ytterligare litet mer frånstötande (för en del) eller attraktiva (för andra). För egen del var det ganska underhållande att se fotografierna i stort format, men jag dröjde inte kvar länge vid bilderna och längtar inte efter att se dem igen. Det är ändå intressant att tänka på att vad som är jobbigt för mig kan vara lockande för andra.

Länk till Fotografiskas sida om Rubbish, Dipping Sauce, Grass, Peonie, Bum

 

Better Call Saul

När saker och ting är på väg att gå åt h-e i Breaking Bad kan Saul Goodman ofta rädda dagen. Han har kontakter av både det smarta och handgripliga slaget, och han vet vilka kryphål man kan använda för att komma undan lagens långa arm, för han är själv advokat. I det omtumlande BB-avsnittet som bär samma namn som spin-offen tar han sig själv och sina motståndare ur en knipa under svåra omständigheter, utan att för en sekund förlora sin energi och sitt goda humör.

Det var ett genidrag att göra en prequel till Breaking Bad, så att man kan få återse några av favoriterna som hunnit dödas under handlingens gång, och med fokus på Saul Goodman kunde serien lämna en del av våldet utanför bild och berätta en nyanserad historia om en man, de som tror på honom och de som misstror honom. James McGill är hans riktiga namn, med smeknamnet/öknamnet Slippin' Jimmy. Han har hankat sig fram på småjobb och en hel del lurendrejeri genom åren, men jobbet i postrummet på broderns advokatfirma har gett honom stadga, och nu har han läst in en juristutbildning, han också!

Rivaliteten och misstron kan vara större än kärleken i en familj. Den som minst av allt litar på Jimmy är storebror Chuck. De små besvikelserna och motgångarna kommer slag i slag för Jimmy, och det måste kännas extra tungt när han jobbar så hårt för att bevisa att han är hederlig och pålitlig. Det är väldigt, väldigt sällan under de (hittills) fem säsongerna som vi ser Jimmy bryta ihop, och det gör då extra ont att se den pigga, oberörda ytan han sätter upp mot omvärlden.

När saker går Jimmy McGill emot är det lätt för honom att ta till något knep eller en genväg för att få igenom det han måste - ofta smarta knep, inte alltid moraliskt eller juridiskt korrekta. Och ibland måste han bara bli Slippin' Jimmy igen och göra något riktigt trick bara for the thrill of it. Vid hans sida finns den fantastiska flickvännen och tillika advokaten Kim Wexler - klok, sansad, stöttande och en aning dragen till det farliga i att luras och komma undan med det.

Det är inte förrän i femte säsongen som Jimmy blir till Saul Goodman i grälla kostymer med sin klatschiga slogan Better Call Saul! I flera säsonger har vi sett honom verkligen kämpa för rättvisa för svaga personer men få sitt arbete undergrävt av andra som vill raka in förtjänsterna av hans arbete. Parallellt med de växande antipatierna mot etablissemanget ser Jimmy McGill hur mycket han kan göra för dem som befinner sig på fel sida av lagen - och hur lönsamt det är.

Pengar är en drivkraft som gör många hänsynslösa i både Breaking Bad och Better Call Saul. Som sagt får vi stöta på några gamla favoriter/hatobjekt från tidigare/senare. Redan från början följer vi den knarrige men kunnige Mike Ehrmantraut, och efter hand stiger även Gustavo Fring in i serien. Baksidan av myntet är att en engagerad tittare kan börja oroa sig för de framträdande personer i Better Call Saul som inte var med i Breaking Bad, och hoppas på att de kommer att lämna Albuquerque frivilligt under den sjätte och sista säsongen av Better Call Saul.

Utan att ens gå in på hur mycket lidande och död som orsakas av missbruket, visade Breaking Bad hur brutalt livet och döden kring tillverkningen av metamfetamin är. Better Call Saul rör sig till större delen ett steg bort från tillverkningen, men tillräckligt nära för att vi skall se hur hänsynslöst och grymt det sköts, både i den impulsiva Salamanca-familjen och under kontrollerade former hos Gus Fring.

Alla säsonger av Better Call Saul är mycket välskrivna, både vad gäller övergripande tema och enskilda scener. Persongalleriet är varierat och välvalt och karaktärerna har komplexitet. Alla inblandade skådespelare fyller sina roller utmärkt. Man kan se historien om Saul Goodman som en invertering av En handelsresandes död: hos Jimmy McGill saknas inte karisma men den amerikanska drömmen kan bara uppfyllas om han väljer den mindre hederliga vägen, där vita lögner och flera kolsvarta väger tyngre än hårt arbete. Serien är värd alla utmärkelser och nomineringar den fått, ja, fler därtill. Det var absolut mödan värt att se alla säsonger av Breaking Bad för att få de rätta förutsättningarna för att följa Better Call Saul.

Baserad på en sann historia av Delphine de Vigan

Suget efter berättelser ur verkliga livet är lika starkt som det efter deckare. Själv förstår jag ingendera; enligt min mening kan en fiktiv historia ofta komma närmare sanningen och framför allt bli mer läsvärd, och att skriva självbiografiskt känns alltid litet för intimt och alltså ointressant för mig. Delphine som berättar den här historien verkar tycka likadant, dock använde hon sig av den verkliga och sorgliga händelsen att hennes mor begick självmord i sin senaste bok. Och nu är det mer ur verkliga livet som publiken hungrar efter och frågar efter på alla hennes uppläsningar.

Till saken hör att Delphine har drabbats av en förlamande skrivkamp som till och med skapar skräck för att närma sig datorn, just när hon behöver finna en handling och börja skriva en ny bok. Den nya väninnan L. blir ett stort stöd både i vardagslivet och med alla uppdrag som har med författandet att göra, och fastän Delphine inte håller med om vad L. uppmanar henne att skriva härnäst, är hon tacksam för all hjälp hon får. För L. vill inget hellre än att Delphine skall fortsätta att skriva om sina erfarenheter och känslor, hon insisterar på att det är den enda rätta vägen att gå. L. är själv spökskrivare, van att komma under huden på dem hon skriver om med de rätta frågorna. Även till Delphine ställer hon de frågor som kommer henne närmast, men dessutom verkar hon redan veta flera av Delphines innersta tankar och orosmoment.

Ärligt talat vet jag inte för vilken publik den här boken är skriven. Jag gissar att Delphine de Vigan själv mött lika många krav på att fortsätta att vränga ut sina känslor i bokform, och att hon ogillar djupt hur det ses som viktigare och sannare än att skriva fiktion. Då skulle den här boken vara ett svar till dem, ett bevis på hur fel de har, men kommer människor ur den falangen att övertygas av föreliggande bok? För oss redan övertygande är den heller ingen pamflett att peka på. Det beror främst på att boken är taffligt skriven: motsatsförhållandena framläggs styltigt, L. som person är inte övertygande, och särskilt det första femtiotalet sidor irriterar med sina ständigt återkommande varningar om att allt skall komma att gå illa. Det är på de sista hundra sidorna som historien blir tätare, snabbare och mer spännande, och jag önskar att de trehundra innan hade kunnat skrivas om och kortas ned på samma sätt, så hade Baserad på en sann historia blivit bättre. Jag föredrar fortfarande de fiktiva verk jag har läst av Delphine de Vigan, i synnerhet den drabbade Underjordiska timmar.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
No och jag
Underjordiska timmar

Karin Hammar Fab 4 med Strings Attached

 Svensk jazzscen har länge förgyllts av Karin Hammars trombon. Med plattan Strings Attached har hon skrivit musik inte bara för sitt intrimmade band Fab 4 utan även för stråkkvartett. Konserten i Grünewaldsalen inleds med stycket Strings Attached Part II, där mjuka stråkar skapar böljande klanger och den melodiska trombonstämmen sömlöst lägger sig ovanpå. Nästa låt, Walking Through, involverar Fab 4 och är en mer klassisk jazzlåt, men fortfarande melodiös och liksom organiskt framvuxen. Det är intimt och inbjudande på samma gång.

När den skicklige munspelaren Olivier Ker Ourio ansluter på scenen väver sig hans toner fint samman med trombonen. Hela konserten består av musik skriven och arrangerad av Karin Hammar, och den varierar fint i stil och tempo: vemodig men stark i Bigger Woman, brasilianskt dansant i Avenida Atlântica. Sista låten, Tummen ur, var den där Karin Hammar kom igång med skrivandet igen, och det känns bra att slutet också är en början, så att vi kan hoppas på mer musik från alla de kunniga och samspelta musikerna på scenen.

Länk till konserten på Konserthuset Play

  

I'm thinking of ending things

Det är inte alltid lätt att komma på saker att prata om när man färdas i en bil en längre sträcka. Särskilt inte när man redan har börjat fundera på att göra slut. Men nu sitter de i alla fall där i bilen på väg till hans föräldrar. Tystnaden är inte total, han är litet mer pratglad och ibland verkar han faktiskt höra hennes tankar. Det är litet skumt. Redan från början kan vi fundera på om det vi ser faktiskt händer/har hänt, eller om det är en berättelse som någon håller på att dikta samman. Men vem är berättaren? Är det flickvännen eller pojkvännen?

Nästan självklart småskäms pojkvännen litet för föräldrarna och deras ensliga hus, samtidigt som han visar upp alla underligheter och inte förklarar eller förklarar bort dem. Hur dog de där fåren i ladugården? Hur gamla är föräldrarna egentligen? Var kom hunden ifrån och varför gör den så där?

Många av detaljerna i besöket skulle kunna vara ingredienser i en skräckfilm, och visst är stämningen kuslig ganska många gånger. Men man kan känna sig trygg för att man ser flickvännen behålla sitt lugn även under konstiga omständigheter. I en underligt föränderlig värld är det hon som är konstanten. Förutom att hon inte verkar ha något namn som fäster, är det Louise eller Lucia? I telefonen har hon missade samtal från andra kvinnonamn på L, och det samtal hon tar emot från en Yvonne är en av alla händelser som borde, men inte lyckas med att rubba flickvännens humör.

Yvonne är också namnet på huvudpersonen i den genant övertydliga rom-kom som en ensam vaktmästare tittar på, i en paus från städandet i den Twin Peaks-liknande högstadieskolan. Ja, filmen är full av citat från samtidens populärkultur, särskilt litteratur och film. Det är sökt men ändå naturligt invävt i handlingen och karaktärerna, och jag tycker om det: Cassavetes, Zemeckis och några visuella lån från David Lynch.

Visst börjar filmen kännas litet lång mot slutet och jag skulle kunnat vara utan balettsekvensen, men miljön, de fantastiska skådespelarinsatserna och de oförutsägbara småkonstigheterna skapade en stämning jag ville vara kvar i. För den som vill fördjupa sig finns det många artiklar och podcasts som nystar mer i handlingen med alla dess referenser, men det kan vara givande att se filmen utan spoilers i bakhuvudet.