Kurs i självutplåning

Läskiga eller fåniga kan man tycka att clowner är idag. Det är inte lika coolt att säga att man gillar clowner, utom kanske i de kretsar där alla söker sin nisch och vill vara först med det senaste, i medie- och underhållningsvärlden. Men då måste det vara på ett ironiskt sätt eller för att söka nya perspektiv. Att Maria har inspirerats av clownen som naken och ärlig sanningssägare är så nittonhundratal att alla på clownkursen skrattar åt henne.

Fast ärligt talat har man skrattat och skakat på huvudet åt Maria sedan innan kursen började, åtminstone de coola superfeministerna och kursledaren själv, Björn. Hon verkar inte kunna göra något rätt i deras ögon. När man ser de plågsamma scenerna från clownkursen i de dryga tiominutersavsnitten, kan jag som utomstående tänka att Marias mobbare är så löjliga i sin fejkade överlägsenhet att hon bara borde skratta ut dem och dra därifrån, men för henne som aspirerande komiker gäller det ju att få in en fot i nöjesvärlden och inte komma på kant med morgondagens kollegor och makthavare. Så man lutar sig tillbaka, lider med Maria men skrattar också åt de fantastiskt superpretentiösa deltagarna (och åt killen som hellre åkt på crossfit-camp och skuggboxar sig fram i bakgrunden).

Maria hamnade i pinsamma situationer både före och efter clownkursen, och Evelyn Mok som Maria hittar den perfekta blandningen av naivitet, genans och frustration som krävs för varje scen. Som tur är har hon också en jätteskön kompis, Tore, som stöttar och peppar henne under en air av skojfrisk nonchalans. Serien gör avstickare och hittar andra huvudpersoner då och då, till exempel Tore i hans tråkigare vardag och drygskallen Björn i sin karriärmässiga återvändsgränd, och det är smart att låta bifigurer hamna i mitten och bredda historien. TV-serien Kurs i självutplåning bygger på ett seriealbum av Henrik Bromander, och det märks på ett bra sätt i seriens originella karaktär. Man kan gapskratta åt några av scenerna och minnas känslan av sommarnatts-Stockholm och sommardags-Sverige som inte blir som man tänkt sig.

Den oändliga historien på Borås Stadsteater

Den fina boken Den oändliga historien av Michael Ende handlar om fantastiska världar och överväldigande miljöer som skapas av läsare (och tittare) som engagerar sig och låter världarna växa i sin fantasi. Boken blev en film med alla tidens möjligheter till tjusande scenerier och effekter. Att sätta upp historien på en teaterscen är ett steg tillbaka till att låta tittarens inlevelse vara med i det som sker. Men den minimala och välanvända gruppen skådespelare låter historien leva upp med ovanliga varelser i sköna färger på stora scenen på Borås Stadsteater. Det är en familjeföreställning som även skall passa för yngre barn, så scenerna är inte för långa och inte för sorgliga, men medföljande föräldrar och farföräldrar som minns boken hinner lägga in sina egna tankar om vad som händer.

Jagad av mobbare smiter Bastian Baltasar Bux in på ett antikvariat och smiter iväg igen med en fascinerande bok i sina händer. Vi är många som brukar tänka oss själva in i handligen när vi läser, men snart är Bastian inne i den ovanliga sagan på riktigt, som möjlig räddare av Barnkejsarinnan och landet Fantasien!

Berättelsen innehåller några element som kan vara barnens första möte med existensiella frågor: ett Ingenting som uppslukar det det berör, men det gör inte ont att ge sig in i det för allt bara glöms och försvinner; en port som bara släpper igenom dig om du inte vill gå igenom den. Man kan fundera vidare på vad de innebär även efter att Bastian har klarat prövningar och räddat Fantasien.

Med ganska enkel scenografi och understödda av projicerade filmer skapar skådespelarna spännande scener och miljöer för Bastian att uppleva. Man hinner med mycket utan att trötta ut ens de minsta i publiken, och även alla vuxna kunde njuta av den brokiga och lockande världen som finns där när man öppnar en bok eller går in på en teater.

Länk till Borås Stadsteaters sida om Den oändliga historien

Foto: Amelia Bordahl

Everfair av Nisi Shawl

Under Nisi Shawls penna stakar steampunken ut en alternativ historia där dess mekanik verkligen kommer till nytta. Vi får följa bildandet av Everfair, ett land i Centralafrika med aspirationer på frihet och självbestämmande för dess invånare, de flesta svarta och åsidosatta eller förtryckta länderna de kommer ifrån. Och de kommer från hela världen; Amerika, Europa, Asien och närområdena i Afrika. Eftersom det är tidigt 1900-tal när boken utspelar sig tar sig många flyktingar till Everfair från det grymma slaveriet i Kung Leopolds Kongo.

Den finmekaniska uppfinningsrikedomen kommer till sin rätt när det gäller att skapa proteser till de många, många människor som fått en arm avhuggen som straff av slavdrivarna de flytt från. I Everfair blir en mekanisk lem en så vanlig syn att det inte ses som något konstigt, utan till och med något man kan bestycka med knivar och andra vapen för strid - listigt! Men någon gång ibland låter författaren en av sina berättare för något ögonblick tänka på skillnaden mellan armen av kött och armen av stål. Ingen åsikt om den ena är bättre än den andra, bara en kort påminnelse om vad som har hänt.

Berättelsens kapitel rör sig hastigt i både tid och rum; historien hoppar mellan världsdelar och årtal för att landa på viktiga händelser i Everfairs historia. Jag gillar när en författare litar på att hens läsare kan fylla i mellanrummen och dra slutsatser själv, men de tvära kasten gör att det dröjer ett tag innan man känner igen och känner de olika huvudpersonerna. Förutom då Lisette Toutournier, vars kärlek till maskiner och mekanik glimtar till i fina scener då och då under handlingens gång, ända från första kapitlet då hon är ute på äventyr med sin Mekaniska Vän - en cykel.

Boken beskriver de svåra omständigheterna kring Everfairs bildande, inte bara att komma igenom byråkratin och skaffa sponsring, utan att klara sig igenom karaktärsmord och regelrätta mordförsök på de inblandade. Fientligheterna eskalerar när staten väl finns på plats, och när (första) världskriget bryter ut pressas det afrikanska landet från alla håll till att välja sida mellan de avlägsna stridande länderna i Europa.

Till trycket utifrån kommer det inifrån, för vi märkte redan från början att de som var med vid Everfairs grundande alla hade litet olika ambitioner för landet. Många av dem har också förändrats under åren som gått. Men underligt nog så är det just i brytningen mellan personerna med olika önskningar för landet som man ser och minns kärleken och hoppfullheten vid grundandet. Motgångarna och motståndskraften visar just hur stark drömmen om Everfair hela tiden har varit.

Killing Eve

Runt om i Europa mördas prominenta (eller skugglevande) människor på extravaganta vis. På MI5 sitter utredaren Eve Polastri och tycker sig se ett sammanhang: det är samma mördare, och mördaren är en kvinna! Hennes chefer har inget tålamod med hennes teorier och när hon går över sina befogenheter i ett fall blir hon avskedad. Lika snabbt blir hon rekryterad till en liten och hemlig grupp som skall jaga precis just denna yrkesmördare.

Vi vet att Eve Polastri har rätt för parallellt följer vi kvinnan i fråga, en ung dam som vill kalla sig Villanelle och hellre tala engelska och franska istället för modersmålet ryska. Fräckt och kallblodigt genomför hon sina mord på väl utvalda platser och slinker nöjt iväg för att möta sin uppdragsgivares mellanhand, Konstantin.

Kanske skulle serien Killing Eve ha fungerat bättre på mig om jag varit mer intresserad av deckare och andra kriminalhistorier. Den fascination inför mördare som många känner oroar och äcklar mig (både mördarna och intresset), och en dödad människa får mig att stanna upp och undra om hen lämnar ett sår i världen (även om flera av offren själva är kriminella). Så jag kan inte blinka bort de många knivhuggen, uppskurna struparna och avvridna nackarna som Villanelle lämnar efter sig. Serien låter Villanelle glida runt utan problem mellan europeiska storstäder och svåråtkomliga miljöer, och därtill helst i eleganta, dyra kläder. Ja, hon älskar glamouren som hennes välavlönade jobb ger henne råd till, men hon gillar också att mörda och tvekar inte att göra det vid minsta hack i beräkningen.

I första säsongen växer de båda kvinnornas fixering vid varandra fram, och det är i viss mån fascinerande även om jag inte köper intresset helt. Det går att leva sig in i skräcken som Eve Polastri känner (kanske borde känna ännu mer av) när en lönnmördarpsykopat har fått upp ögonen för henne och börjat förfölja henne. Nästan ännu otäckare är hur djupt korrumperade eller åtminstone sammanblandade alla människor i maktpositioner är, inklusive Eve Polastris egna chefer.

I andra säsongen är maktförhållandena förskjutna till följd av de båda kvinnornas möten och förändrade relation. Det leder till ett nytt format på handlingen som jag ser som obetänksamt och osannolikt, men visst, jag kan släppa misstänksamheten och låta mig överraskas av vad som händer. Trots all min kritik så var det ändå svårt att låta bli att titta på alla avsnitt, och när säsong tre kommer så kommer jag säkerligen att följa den också.

Världen är en scen med 123 Schtunk

På repertoaren har 123 Schtunk flera klassiska historier: Rid i natt och Raskens av Vilhelm Moberg, Strindbergs Ett drömspel och Hemsöborna, Romeo och Julia och en berättelse om Mozart. Nu plockar gruppen upp några av scenerna och sätter ihop dem till Världen är en scen, med ett löst ramverk bestående av Mannens sju åldrar. Det börjar med tillblivelsen. Men hallå, det där kan man ju inte visa hej vilt när det är barn i publiken! Man hejdar sig och börjar fråga ut ungen, svär litet över barnen och föräldrarna som tagit med dem, och vänder tillbaka till de utpekade och använder sig av dem, skolans namn och allt vad de sagt under resten av föreställningen.

Det var förresten inte där det började, utan med välkomnande sånginslag, och förstås ivriga applåder från publiken varje gång någon gjorde entré. Ja, nästan varje gång någon gör entré om igen under hela föreställningen, och varje gång någon får till en pangreplik, och det är ofta! Idén med 123 Schtunk är ju att använda sig av det tveksamma och roliga i pjäserna de spelar, spåna vidare på det och låta ögonblickets ingivelse leda dem till nya skratt. Och ett riktigt bra sätt att få in nya detaljer att spela på är att dra in medlemmar ur publiken, vilket alla bör vara beredda på på rad ett och faktiskt även rad två. När 123 Schtunk har premiär på Världen är en scen får de hjälp av engagerade damer från Lysekil, snickare, IT-konsulter och några till, och alla hjälper glatt till under skämtsamma tillrättavisningar av de tre älskade clownerna på scenen.

Det ligger stor skicklighet i att hålla handlingen igång när allt ser ut att vara helt spontant och flytande. Improvisationerna styrs i hamn innan de seglat iväg alltför långt, och nya scener baxas in vilket ger många anledningar till att få småpanik för att man har fel kläder för pjäsen det gäller. Det leder till många skratt och en stor känsla av gemenskap. Jag har djup kärlek till artister som vill roa sin publik och jobbar hårt för att det skall se enkelt ut. 123 Schtunk må snubbla sig förbi djupsinnigheterna i pjäserna de rusar igenom, men den goda känslan i magen är nog så viktig för alla oss i publiken.

Länk till spelplanen för 123 Schtunk

Atlas Alone av Emma Newman

Atlas Alone utspelar sig en kort tidsrymd efter slutscenerna i After Atlas, med delvis samma huvudpersoner och på samma konkreta plats: rymdskeppet Atlas som byggdes efter instruktionerna som Suh-Mi lämnade efter sig. De är de lyckliga utvalda som skall få komma till planeten vars koordinater Suh-Mi fann under sin koma, och några av dem är extra lyckligt utvalda då de köpts loss ur sin livegenskap: Carl och hans bästa vän Dee. Tillika har alla på skeppet undkommit de kärnvapenangrepp som trasade sönder civilisationen på jordytan strax efter de lyfte.

Dee mår dåligt av att tänka på alla som dödades, och blir ännu argare vid tanken på att de skyldiga måste befinna sig på samma rymdskepp som hon. Kan hon söka upp dem och ställa dem till svars? Hennes tankar har alltmer utrymme att röra sig runt smärtpunkten då hon för första gången i sitt vuxna liv inte har något arbete. Därtill är kontakten med övriga passagerare avgränsad. Det börjar kännas allt svårare att tillbringa de kommande tjugo åren instängd på Atlas, och vad kommer att hända när de landar?

Tur nog får Dee ett uppdrag som är som skräddarsytt för henne: att analysera passagerarnas konsumtion av underhållning och program för lärande. Det var det hon arbetade med på jorden med stor framgång. Arbetet med Atlas data är egentligen simpelt i jämförelse med vad hon gjort innan, men det ger henne tillgång till data om passagerarna; dels det hon söker för egen del, men dels några ovanliga upptäckter som påverkar hennes tankar om skeppet.

Något annat Dee är skicklig på är first person shooter-spel, och där blir hon turligt nog också inbjuden till att delta i en variant av spel hon tidigare aldrig haft råd att prova, där den spelandes fysiska styrka och rörlighet avgör avatarens styrkor. Nu börjar mysterierna tätna till rena provokationer. Förutom det officiella spelet hamnar Dee i ett annat spel, där omständigheterna är underligt avpassade till hennes egna minnen. Båda spelen på båda planen innehåller händelser och miljöer som upprör henne mer än de artificiella blodbaden hon är van vid. Men de tester hon känner att hon utsätts för kan leda henne längre i hennes eget sökande, och hennes hårda träning till livegen högstatusarbetare har gjort henne till en som pressar sig vidare när det blir svårt.

Planetfall, den första boken i serien, var mycket fantasieggande och välskriven. After Atlas och Before Mars hade fler överförklarande partier som gjorde dem trögare att läsa. Atlas Alone är återigen tätt och spännande skriven, men delar det med sina närmaste föregångare att den hänger upp för mycket av handlingen på några inte helt sannolika förutsättningar och twister, även om den leder tankarna runt den mest uppenbara svaren några gånger.

Jag trodde att jag skulle få en upplösning av alla de problemhärdar som Newman kastat mot Guds planet, men istället fick vi ännu en shitshow på väg mot samma mål. När jag tänker efter gillar jag det upplägget bättre, även om jag gärna hade velat komma tillbaka till Guds planet igen.

Fler böcker av Emma Newman:
Planetfall
After Atlas
Before Mars

Årets bästa konst 2019

Det känns bra när stora samlingsutställningar blir riktigt lyckade, så att man får se skön konst och samtidigt förstå något mer om tiden och platsen där den blev till. Året började med att jag fick se just en sådan på Göteborgs Konstmuseum, där polsk konst från för drygt hundra år sedan presenterades utförligt. Runt hörnet fanns också fin konst av de två stipendiaterna Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand.

En motsvarande välgärning var att visa Dansk guldålder på Nationalmuseum i Stockholm under sommaren. Såväl vardagssituationer som mer exotiska platser, för att inte tala om konstnärskollegor, fick varsamt liv under målarnas penslar. (Vintern 2019/2020 visas faktiskt ännu en utställning med titeln Dansk guldålder på Göteborgs Konstmuseum, med konst utlånad från ett annat danskt museum.)

Edward Burne-Jones var en värdig företrädare för pre-rafaeliterna, och det var fint att få se hans innerliga konst på Waldemarsudde. Och äntligen fick vi se en stor utställning med GAN:s tavlor; snygga, i tidens framkant och fortfarande fantasieggande!

Bernar Venet använder sig av så många spetsiga vinklar att de ser ut som organiska formationer och nästan blir litet mjukare. Wetterling Gallery visade honom, och sedan ännu en utställning med Peter Blakes lekfulla och humanistiska collage.

Ännu mer människokärlek och fantasi hittade jag i ett hörn på Borås Konstmuseum där Maline Nordin Ardesjös underliga men inte skrämmande jättedockor spelade upp scener som blev sagolika bara av deras närvaro, och också av det bleka ljuset - ständig sommardagsgryning?

Svagt ljus och en udda stillhet finns det också ofta i Tommy Hildings verk. Jag är glad varje gång Galleri Magnus Karlsson visar honom och jag hoppas på många fler utställningar med hans drömlika bilder.