Askungen på Operan

Stackars Askungen! Hennes mor dog för länge sedan och nu lever hon som hunsad piga åt sin styvfar och hans döttrar. Men hon har ändå hjärta nog att hjälpa en tiggare som besöker familjens affär, Don Magnificos Emporium. Passopp, för den där tiggaren var i själva verket den förklädde Alidoro, filosof och vän till prinsen Don Ramiro som just kommit till trakten. När nu Don Ramiro går i giftastankar vet Alidoro att det inte bara är skönhet utan en kärleksfull personlighet som krävs för ett lyckligt äktenskap, och nu vet han att det i Don Magnificos hem finns just en sådan ung kvinna.

Leken med dolda identiteter fortsätter när Don Ramiro låter sin tjänare Dandini spela prins och själv håller sig i bakgrunden som betjänt och betraktare av de möjliga fästmörna. Åh, som Dandini utnyttjar situationen; sprätter fram på de röda mattorna, skickar den förnärmade Don Ramiro på banala uppdrag och solar sig i uppvaktningen från äktenskapskandidaterna. Och kandidaterna det gäller är Don Magnificos döttrar - dock inte den tredje, Angelina/Askungen, som sägs vara död, utan bara hennes ivriga styvsystrar.

Dock har Don Ramiro hunnit sjunga en stark och vacker aria, och efter det hör vi en lika stark och vacker aria från Askungen, vars röst har fått kraft efter de blyga sångerna hon sjöng i operans början. När de två möter varandra, båda okända för varandra, dras de till varandra i ömsesidig attraktion. Men Askungen har inte fått följa med till slottet för vidare uppvaktning, så hur skall det kunna gå bra för deras kärlek?

Inte en gudmor med ett trollspö, utan åter den kloke filosofen Alidoro hjälper Angelina att klä upp sig och komma till prinsens slott. Och när hon kläs upp i den vackra klänningen, mörkblå som natthimlen täckt med gnistrande stenar i svart spets, då är det verkligen magiskt och rörande, liksom alla andra gånger före och efter som hederliga män stiger in och försvarar Askungen mot sin elaka styvfamilj.

Kungliga Operans och regissör Lindy Humes uppsättning av Rossinis Askungen är fantastiskt underhållande, i scenografi, musik och framförande från alla inblandade. Don Magnificos Emporium är ett fascinerande tittskåp i två våningar, kläderna är skönt färgstarka, Dandini och hans motspelare använder sig fullt ut och litet till av humorn som finns i librettot. Den vackra och roliga musiken pryds av huvudrollernas komplicerade arior som sjungs väl - och framför allt med stark känsla. Michele Angelini fyller rollen som Don Ramiro ypperligt, för även om han sjunger så inlevelsefullt att han nästan rusar från orkestern ibland så är hans känslor så äkta att vi självklart önskar honom kärlek och lycka. Lika ledigt och fint sjunger Dara Savinova Askungens roll, en flicka som har behållit sin vänlighet och värdighet när människor har behandlat henne illa. Askungen på Kungliga Operan är ett sant nöje att se!

Länk till Operans sida om Askungen

Once Upon a Time... in Hollywood

Visst har namnet "Hollywood" och alla bilder det bär med sig en strålglans än idag, men för sådär femtio år sedan var filmstaden ännu mer gyllene. Men inte för alla, förstås, till exempel inte för dem som varit stjärnor en gång men nu är på väg ut i glömskan via allt mindre och sämre roller. Rick Dalton börjar inse att han är en av dem; efter att hans Vilda Västern-serie lades ned får han återkommande engångsroller som skurk i nya TV-serier. Men han har fortfarande en fot i filmvärlden, och minst lika viktigt är att han har ett hus i Hollywood Hills. Och så sin pålitlige stuntman och numera alltiallo och chaufför, Cliff Booth.

Året är 1969 och i soliga Kalifornien dyker det upp fler och fler hippies. "Tune in, turn on, drop out", prova på en ny, friare livsstil! Det finns en hel del gurus som gärna samlar nyfikna och vilsna ungdomar kring sig (och allra helst snygga flickor) och en del av dem måste ha varit destruktiva, men tack och lov var inga lika brutala som Charlie Manson. Han glider förbi i en tidig scen, Cliff gör ett underligt återbesök på ranchen där Mansons "Familj" bor, och Rick Dalton bor granne med Sharon Tate.

För några år sedan gjorde Quentin Tarantino den obehagliga och sannerligen hatfyllda filmen The Hateful Eight. Med Once Upon a Time... in Hollywood knyter han istället an till sina kontrafaktiska filmer Inglourious Basterds och Django Unchained, där historiens förlorare tar hämnd på sina plågoandar i katharsiska ultravåldsorgier. Men innan det vill han kliva in i auteur-rollen och låta filmen spreta ut i avstickare och stämningssättande scener som bara indirekt driver handlingen framåt. Vi får följa Cliff Booth när han kör bil på Los Angeles motorvägar till tidens musik - säkert är det stunder då han mår bra, och det är skönt att leva sig in i farten och friheten. Vi får också följa Sharon Tate då hon går på en biograf som visar hennes senaste film, när hon får njuta av att se sig själv och se andra se henne själv på vita duken.

Vad gäller Rick Dalton känner han för närvarande inte lika stor framgång. Vid samma tidpunkt är han på en filminspelning, ännu en western där han är skurk. Det är ändå en fröjd att få se Dalton gå omkring i de realistiska kulisserna och prata med sin ljuvligt lillgamla motskådespelerska. När vi får se filmen han spelar in är det (först) utan synliga kameror och scenbyten; sömlöst och snyggt ljussatt som en perfekt dröm; en hyllning till hur film kan vara sannare än verkligheten.

Filmen är nästan tre timmar lång, och en del kritiker har önskat sig hårdare redigering. Men då skulle förmodligen våldet tagit proportionellt större plats i Once Upon a Time... in Hollywood, och det vore synd. Jag är glad att Tarantino låter miljöerna och framför allt personligheterna komma i fokus. Det är inga djupa personporträtt som skapas; vi får en onödigt förlöjligande bild av Bruce Lee, slipper se för mycket av Manson och Polanski, och vi får lära känna Rick, Cliff och Sharon genom deras handlingar under ett par ytterst signifikanta dagar i deras liv.

My Sister, the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Ayoola designar kläder som sitter perfekt på henne, och är så snygg att alla män tappar förståndet när de ser henne. Men nu är det hennes syster som berättar historien, Korede, som alltid levt i skuggan av Ayoola men hjälpt sin lojala lillasyster när hon hamnat i knipa. Och det är inte vilka små knipor som helst. Än en gång har Ayoola dödat en av sina pojkvänner och behöver Koredes hjälp att göra sig av med kroppen och städa upp. Inte den här gången heller tror Korede på att Femi attackerade Ayoola, men hon väljer ändå att skydda sin syster från polis och fängelse.

Desto roligare är scenerna från Koredes arbete som sjuksköterska; de andra sjuksystrarna skvallrar och retar henne och städarna slarvar med hygienen både hos sig själva och på sjukhusgolven. Dagarnas ljuspunkter är varje gång Korede får chans att prata med läkaren Dr. Tade Otumu, klok och vänlig och dessutom stilig och charmant. Ja, Korede är förälskad i honom... men självklart kommer Ayoola på besök till sjukhuset och Dr. Otumu faller som en fura för henne. Det skär inuti Korede. Särskilt när hon tänker på att det snart kan bli Ayoola som skär i Tade, på riktigt. Vad kan hon göra för att rädda mannen utan att förråda sin syster?

Oyinkan Braithwaites historia är rapp och full av komik, och det är ett nöje att läsa den även om man lider med Korede. Inget ursäktar Ayoolas mord, men i tillbakablickar på den grymme fadern går det att utläsa hur hennes förvridna syn på män och kärlek har uppstått. Vi kan också hinna sucka över hur den kärlekskranke Tade inte egentligen ser bortom Ayoolas sköna uppenbarelse, inte lär känna henne på riktigt, utan gång på gång har överseende med hennes själviska beteende. My Sister, the Serial Killer är ingen djup historia men grymt underhållande att läsa.

Amy Simon Damaged på Wetterling Gallery

Besökaren möts av flickansikten, tretton gånger om samma bild fast inte helt samma. Bilderna är
framställda i grisaille-teknik, där en och samma färg används för att skapa konturer och skuggningar. Flickan tittar ut på oss i gråtoner, sepia, med dragning åt orange eller lila.

Fotona är hängda med visst avstånd från varandra, så man kan inte närstudera två av dem på samma gång. En hastig överblick låter en tro att bilderna är exakt lika varandra. Men de är ju skapade för hand så det kan de inte vara. Kan man se skillnaderna eller är de osynliga för blotta ögat? Jo, vissa skillnader går att peka ut: Rosetten i håret är tydligare i vissa bilder, svagare i andra. Detsamma gäller för mönstret på blusen, och även ärret på kinden som är en delförklaring till utställningstiteln Damaged.

Men ibland när jag tänker att jag har hittat en skillnad mellan två tavlor, går jag tillbaka och jämför och ser att det var min inbillning. Det får mig att fundera över det meditativa i att betrakta de tretton tavlorna; att se skillnader, att inte se dem, att se likheten, att föreställa sig ursprungsfotot, att tänka på flickan på bilden. Det i sin tur får mig att fundera på det meditativa i att teckna bilden tretton gånger, som konstnären Amy Simon har gjort. Hur var det att ta sig an en ny bild? Var det slump att något streck hamnade annorlunda eller inte blev lika svärtat, så att den nya bilden blev litet olik de tidigare? Kunde en avvikelse i början av tecknandet påverka resten av utförandet?

Mest fascinerande är att flickans uttryck, som från början är en tekniskt svårfångad blandning av oro och osäkerhet, i en del avbildningar mjuknat till lugn och någon gång nästan till en världsvan distans till världen framför flickan. En spets på ögonbrynen, en vinkel på ögonlocken, munnens bredd. En ytterst liten detalj kan göra stor skillnad.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Damaged

Babylon Berlin

Hur känns det att dansa hela natten, skynda hem och blaska av sig och sedan raska vidare för att tävla om dagens jobb med andra desperata arbetssökande? På båda platserna hjälper det Lotte att hon är söt, och hennes tjänstvillighet lönar sig: på polishuset får hon ett otäckt men stadigt uppdrag att klassificera fotografier från mordplatser. Året är 1929 och platsen är Berlin, Weimarrepubliken, en plats och tid ryktbar för den hisnande inflationen, politisk oro och ett fantastiskt nöjesliv. TV-serien Babylon Berlin låter oss komma människorna nära och med dem känna längtan efter att dricka, dansa och roa sig och för några timmar glömma att man bor i kalla, trånga och smutsiga lägenheter.

Många, väldigt många har det knapert medan andra lever väl eller mycket väl. I polishuset arbetar poliser och utredare med stadig inkomst och trygga hem. En av dem är Gereon Rath, kriminalkomissarie utlånad från Köln på ett privat motiverat specialuppdrag hos sedlighetsroteln. Oj, den roteln har mycket att göra i en tid där sträng moral bryts mot normbrytande levnadskonstnärer med en vilja att leva för fullt och prova allt som bjuds. Det dansas inte bara i det ståtliga danspalatset Moka Efti, där pågår också en avancerad koppleriverksamhet i källarrummen. Den ambitiösa Lotte, evigt ung och osårbar som man är i den åldern, ser det inte som konstigt att i hemlighet tjäna några mark där om natten och på dagen aspirera på att bli polisassistent.

Brott, brottsnätverk, och flera en konspirationer på nationellt och internationellt plan korsar varandra; motarbetar och flyter in i varandra så att tråden som Gereon Rath nystar upp drar in honom och hans medarbetare i något större och farligare än vad det först verkade som. De som leder brottssyndikaten och konspirationerna håller den nitiske polismannen i sitt sikte, men efter hand visar det sig att det inte bara är de kriminella han behöver se upp för, utan även vissa av kollegorna i poliskåren.

Som sagt är det en politiskt orolig tid. Det är lätt att förstå varför massor samlas till demonstrationer för bättre levnadsvillkor - hur kan det vara så att några lever i paradvåningar medan andra kämpar för brödfödan varje dag utan chans till något bättre? Kommunisterna samlar många i sina led, men litet i skuggan samlas också nationellt sinnade män med revanschlust efter (första) världskrigets nesliga utgång. Som tittare rycks man med i stämningen när människor längtar efter att samlas i grupp och åstadkomma något, särskilt när det gäller att dansa sig rusig tillsammans när den hypnotiske sångaren Psycho Nikoros sjunger på Moka Efti.

Musik och miljöer är perfekt skapade och utvalda för serien. Miljöerna - gator, interiörer, statister - är realistiska in i minsta detalj, men tack och lov utan att dra fokus från handlingen. Musiken är däremot eggande och skönt anakronistisk. I bakgrunden spelas sånger av Bryan Ferry i tidstypiskt arrangemang, och i ett avsnitt står den tidlöse romantikern själv på scenen på Moka Efti.

Från första början vet vi att mycket står på spel, men i de sista avsnitten stiger spänningen ytterligare. Kommer våra huvudpersoner att klara sig? Vad som än händer kan det inte bli något helt lyckligt slut. Men det var ändå värt det att leva med dem under några intensiva veckor i Weimarrepubliken.

10 Minutes 38 Seconds in This Strange World av Elif Shafak

Leila är död, mördad, bortslängd i en container. Ännu ett tag finns dock Leila kvar i hjärnan medan den tynar bort. Doftminnen triggar längre scener och berättelser ur Leilas liv, och även från tiden innan hon föddes: mamman, andra hustru till en äldre man och pressad till att föda barn åt honom. Under större delan av sitt liv har Leila levt som prostituerad i Istanbul, men innan det levde hon i en mindre by, även då trängd mellan omvärldens påbud och fördömanden, och skamfullt tafsande händer.

I sitt liv utanför "anständighetens" gränser har Leila ändå haft äkta vänner och till och med äkta kärlek - fem äkta vänner, som blivit hennes riktiga familj. Ett par av vännerna lever även de i samhällets utkant, och vi får läsa om deras väg till Istanbul i snabba sammanfattningar när vi läser om hur de möter och blir vänner med Leila. De flesta av dem har också knuffats till sina platser av våld, rasism, kvinnohat och en motvilja mot dem som är annorlunda. Ingen av berättelserna går egentligen utanpå något vi västeerländska läsare känner igen såväl från inhemsk som utländsk historia, men till Turkiet kan författaren Elif Shafak inte återvända då hon hotas med fängelse för att ha "förolämpat Turkiet".

Maträtter, byggnader, gator och sedvänjor beskriver Turkiet och i synnerhet Istanbul, en miljö annorlunda än den jag lever i. Men personskildringarna och språket är inte så rika och nyanserade som de hade kunnat vara. Säkert uppskattar många Elif Shafaks raka sätt att berätta sin historia, men för mig blir det inte så mycket att ta fäste i och fundera vidare på. Jag är ändå glad att få ha hört historien om Leila och hennes vänner, och den gemenskap de hade i livet.

Eugen Onegin på Operan

Långt ute på landet sysselsätter sig systrarna Tatjana och Olga så gott de kan. Tatjana försjunker i de världar och liv som böckerna kan berätta om. Och just idag har den gode grannen Lenskij med sin vän Eugen Onegin som är på besök från staden. Vilken stilig och världsvan man! Tatjanas känslor hakar i allt hon vet om romantik och äventyr, och på samma gång går hon mot alla konventioner och allt hon läst sig till när hon författar ett långt och innerligt brev till Eugen Onegin. Man kan skruva på sig litet åt Tatjanas intensiva förälskelse i en människa hon just träffat och hur hon redan planerar deras liv tillsammans, men samtidigt kan man beundra hennes mod och uppriktighet, och inte minst den ljuvliga arian där Tatjana sjunger ut sina känslor, och Cornelia Beskows röst och inlevelse i rollen.

Men hennes ord rör inte Eugen Onegin ur sina banor. I en kortare sång, rakt på sak och utan omsvep, förklarar han för Tatjana att han inte är en man för familjeliv och att hon måste slå sin kärlek ur hågen. Grymt, kan tyckas, men är det inte bättre än att lämna kvar några slingor av hopp till den unga flickan? Karl-Magnus Fredriksson spelar med kroppsspråk och tonfall utmärkt fram Eugen Onegins ärliga avvisande.

Dock har han kvar sina manér från storstadens salonger, där man leker med känslor utan att ta det på allvar. Hans flirt med Olga retar upp vännen Lenskij, som ju är hennes tilltänkta sedan. Irritationen mellan Onegin och Lenskij stegras till sämsta möjliga utkomst: en duell i gryningen. Operan låter oss se en motvillig Onegin, och Lenskij dör genom ett olycksfall. Men resultatet är detsamma: ett människoliv förspillt helt i onödan, några andra liv slagna i spillror av sorgen. Vi som har läst programmet och vet hur det går känner varje ord med Vladimir Lenskij när han innan duellen sjunger om livet och längtan efter Olga - detta kommer ju att vara det sista han ser av livet. Joel Annmos vackra, innerliga röst ger Lenskij ett fint och värdigt uttryck.

När flera år har gått, är det Eugen Onegin som ser Tatjana och blir blixtförälskad. Eller nej, han ser hur hans eget liv hade kunnat vara annorlunda - säkerligen känner han en ensamhet efter många års bohemliv, och Tatjana är nu den med en säker plats i världen, vid sidan av sin make furst Gremin. Onegin sjunger en aria som andas desperation, för allt han talar om är sig själv och hur han skulle bli räddad av Tatjanas kärlek. Men den unga flickan har vuxit upp och sett sin del av världen, och vet att skilja drömmar från verkligheten. Kanske är hennes äktenskap nu inte byggt på kärlek utan vänskap, för ingenstans sjunger hon om att älska sin make. Så i operan Eugen Onegin segrar inte kärleken utan vittrar bort i passionens möte med verkligheten. Sorgligt men vackert att se och höra.

Länk till Kungliga Operans sida om Eugen Onegin

Foto: Sören Vilks