Maline Nordin Ardesjö på Borås Konstmuseum

Borås Konstmuseum har ett antal videokonstverk i sina samlingar, och alla kan ju tyvärr inte ställas ut samtidigt. I sommar får vi högst upp och längst in i salarna se två filmer av Maline Nordin Ardesjö, som även studerat vid Textilhögskolan i Borås. Hon skapar dockor i människostorlek, med utseenden som är underliga men inte nödvändigtvis skrämmande. Filmerna visar poetiska situationer och stämningar snarare än sammanhängande handlingar.

I En sekund i evigheten leker sig ett barn fram över en åker med blommor, och kommer till ett bord i skogen runt vilket det står några av de här dockmänniskorna. Om det finns något på bordet ser vi inte, och det är högt även i förhållande till de stora dockorna. Vi vet att de inte är farliga för flickan går fram och rör vid dem, och verkar mana fram deras historier på så sätt.

En av dockorna har växande blommor i sina gistna byrålådor. Två andra går över en äng med en häst - en stor dockmänniska och ett mindre dockbarn. De är alla dröjande i sina rörelser, och de stela ansiktena ser ändå levande och fundersamma ut.

Jag är ledsen att jag inte hann se filmen En seglats till skogens hamn ordentligt, men hoppas att komma tillbaka för att få se vart den lilla skogsbäcken tar vägen.

Länk till Borås Konstmuseum

Luna: Moon Rising av Ian McDonald

I sista delen av en trilogi gäller det att knyta ihop allt som hänt och antingen skapa ett tillfredsställande slut eller en idé om hur historien kommer att fortsätta utan sina läsare. Ian McDonald gör det inte illa men inte heller så bra som andra avslutande böcker kan vara; det blir mer av samma, ett par nya visioner och så några Deus ex Machina som känns som litet fusk men är intressanta nog för min smak.

De fem Drakarna som vi har följt har alla byggt sina imperier på den synliga sidan av månen, Nearside. Nu får vi hux flux veta att så gott som hela Farside är täckt av ett självständigt universitet. De föredrar den obelysta sidan vilket ger dem bättre chanser till ostörda utforskningar av universum. (Men om de utför stötkänsliga experiment lär de ha irriterats av alla explosioner och attentat på andra sidan planeten.) Universiteten har också extremt skickliga förkämpar, vilka måste ha disputerat och ha tränat kampsport och datahackning tills de blir oemotståndliga enmansarméer. Nåväl, jag är för ett fristående universitetsväsende och självklart måste kunskapssökarna kunna försvara sig. Till universitetets överlägsna medicinska centrum förs den svårt skadade Lucasinho Corta tillsammans med kusinen Luna, som bar honom genom vakuum den sista kilometern till säkerhet.

Maktkamperna mellan familjerna fortsätter i form av spektakulära sprängattentat (förstås), rättegångsprocesser och kidnappning av arvtagarna. Vi får också en roande glimt av the Three August Sages, kvantdatorn som förutspår vad som kommer att ske på månens begränsade yta. Mest intressant är de olika familjernas idéer om hur månen och mänskligheten skall utvecklas. Vorontsov som sköter transporterna mellan jorden och månen planerar till exempel för vidare färder ut i rymden. Men nu tar sig också intressenter från jordytan ton. Deras planer är så fantastiskt innehållslösa och själsdödande att de känns helt realistiska: de vill göra hela månen till en börs för jordaffärer, ett enormt servernät helt drivet av energin som utvinns lokalt. Sorgligt nog innebär det att alla människor kommer att drivas bort från månen, mer eller mindre frivilligt och förmodligen mycket motvilligt.

Det är många ambitioner som spetsas mot varandra och kampen sker som sagt på flera plan. Det hänger på råstyrka, trojanska hästar och list, och det är svårt att se hur inte den senaste striden skulle kunna dras ett varv till med en ny vinnare. Men liksom Ian McDonald vill jag se ett någorlunda lyckligt slut där de mest omoraliska drakarna straffas och månen har en chans till spännande utveckling, och det är vad vi får i den här vilda västern-serien på vår grannplanet.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Time Was 
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon

Fleabag

Alla möten, dialoger, människor kommenteras rappt och bitande. Antingen är vår huvudperson ovanligt cynisk när hon snabbt listar andras problem och fel, eller så är de hon möter skitstövlar - vid första ögonkastet är det svårt för oss att veta vilket, vi som just har hamnat sida vid sida med Fleabag, en kvinna i tjugoårsåldern på drift genom London och sitt liv. Bit för bit kommer vi att märka att några av personerna hon möter verkligen är lismande kräk, som pappans nya fästmö, ständigt smilande medan hon sticker styvdöttrarna där det gör som ondast; eller systern Claires burduse svin till make.

Efter hand kommer vi också att märka att mellan några av människorna finns starka band av omtänksamhet och kärlek, invävda med oro och smärta och dolda under djupa lager av avsnoppande repliker och forcerade leenden. Kärleken till systern Claire är stark, och likaså till pappan, även när de båda gör livsval som till och med familjens svarta får ser är fel. Ja, Fleabags liv är en röra, men hon vill ändå stötta sina närmaste till att välja bättre vägar i sina liv och det gör extra ont när de stannar i sina dåliga situationer, och Fleabag än en gång framstår som den misslyckade, den som får skulden inlindad i ett nytt knippe förolämpningar.

TV-mediet är perfekt använt i de här korta, intensiva avsnitten ur Fleabags liv/känsloliv. Hennes kommentarer till kameran kan komma mitt i en dialog; en blick eller ett ord mitt i hennes egna repliker, och likt de snabba klippen till minnen vi kommer att få se mer av ger de bakgrund till vad hon känner och tänker i ögonblicket. I tillbakablickar växer bilden fram av bästa vännen, Boo, som nyligen dog i en tragisk olycka. Boo är raka motsatsen till Fleabag, kanske litet långsam i tanken men gediget snäll; en sådan person man verkligen vill ha som bästa vän.

Det är sällan jag slukar en TV-serie, men jag kunde knappt slita mig från Fleabags två säsonger à sex avsnitt. När jag vant mig vid det höga tempot, de bitska replikerna och Fleabags kaotiska liv längtade jag tillbaka. Är det slut nu? Jag skulle gärna se mer, men andra säsongen slutade starkt och bra. Jag vill dock absolut se mer av Phoebe Waller-Bridge.

Markus Krunegård på Stora Torget Borås

Från en mellanstor stad till en annan... Markus Krunegård skriver sina låttexter från ett Norrköpingsperspektiv och det talar till människorna i Borås. Publiken framför scenen på Stora Torget sjunger med från första tonerna och ger tillbaka energin och engagemanget som Markus Krunegård och bandet ger oss. Tur att vi lever samtidigt inleder spelningen, följd av Everybody Hurts och fina Hela Livet var ett Disco. Markus Krunegård skriver som den som bor i en litet kvävande stad, den som flyttar till Stockholm, den som kommer tillbaka igen och den som ser på dem som kommer tillbaka, och vi är många som kan känna igen oss i allt det. Trointeduärnåt City är en av hans många bra stämningsbilder från livet i en mindre stad som kan vara toppen ibland och olidlig ibland.

Något annat som Markus Krunegård beskriver så väl är känslan av att ens liv skaver mot världen. Det är inte den intensiva tonårssorgen som säger att jag är ensammast och ingen kommer någonsin att förstå mig på min väg mot botten. Det är istället känslan av att stötas fram och tillbaka mellan lycka och olycka, veta att nästan alla andra känner likadant, och att det är ett arbete som aldrig riktigt tar slut. Det är klokt och mycket tröstande, och det formuleras exakt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, som inleds stilla med fint dragspelskomp. Det är snarare regel än undantag att bandet avslutar en låt, får applåder och fortsätter med några takter till, men ingen känner sig lurad utan sjunger med glädje om raderna några gånger.

Markus Krunegård har byggt ett piano hemma! Från vårt håll ser det ut som en ost, gul med läckra hål i. Där sätter han sig och spelar Korallreven & Vintergatan, följt av fina Askan är den bästa jorden, och så nya, sköna Stad i ljus. Ljudet på konserten är inte så bra, det låter grötigt och sången hörs inte så tydligt som den borde. Just här blir ljudbilden litet bättre men inte så fin som den borde vara för låtarna med den skiraste produktionen. Men så knattrar Du stör dig hårt på mig igång och energin stiger enormt hos publiken, och det räcker långt. Jag är en vampyr är lika energisk och drivande den, och Markus Krunegård rapporterar att hans FitBit säger att han gått fyra och en halv kilometer ikväll. Bandet drar ned tempot med den engagerande O A O A E Vi är förlorade, och så kommer extranumret, den stilla och fina Stjärnfallet. När bandet går av scenen står publiken kvar och sjunger refrängen i flera minuter tills Markus Krunegård kommer tillbaka och ger oss en blombukett. Det känns bra att vi alla hade musiken gemensamt i en dryg timme.

Luna: Wolf Moon av Ian McDonald

I första boken blev den yngsta av månens Drakar, Cortas, i det närmaste utplånade av en massiv attack på deras hem som dödade många och slog ut företaget Corta Hélio. Familjen Mackenzie, en annan av Drakarna, har alltid varit Cortas fiender och de direkta misstankarna faller på dem. Men vi vet att den skenbart oinvolverade Sun-dynastin gärna sår split mellan de andra Drakarna för att sopa upp spillrorna och ta över i slutändan - deras planer sträcker sig över hundratals, kanske tusentals år.

Några få Cortas överlever attacken och anropar skydd från de övriga Drakarna. Blodsband och gentjänster ger asyl hos Asamoah för Lucasinho och Luna ur den yngre generationen, men skyddet kommer inte att vara för evigt. Mackenzies har redan tidigare använt sig av såväl advokattricks som råstyrka med blodig utgång för att få det de vill ha. Boken Luna: Wolf Moon följer flera av huvudpersonerna på flykt från farliga förföljare, en del av dem i dödsföraktande parkour upp genom koloniernas slumområden, andra i skyddsdräkt över månens yta där vakuum och uttorkning är minst lika hotande som de lejda mördarna i ens spår.

Men sabotagen på Drakarnas anläggningar fortsätter i full kraft. Det känns sorgligt att läsa om hur girighet och maktlystnad driver människor till att krossa noggrant uppbyggda fabriker, för att inte tala om livsuppehållande trädgårdar och odlingar, och därtill alla människoliv som spills. Fixeringen vid familjeband, genom forcerade äktenskap och arvingar som tvingas in i familjens fålla, känns också futtig och meningslös. Är det så vår framtid i rymden ser ut? Nyfeudalism, nu instängd på en yta där alla dras in i striderna och döden ständigt lurar? Luna: Wolf Moon är litet dyster, och känns också som en mellanbok, men är spännande nog för att behålla läsarens intresse för hur det hela skall sluta.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Time Was 
Luna: New Moon
Luna: Moon Rising

The Aalto Natives på Borås Konstmuseum

Konstbiennalen i Venedig brukar visa konst från ett trettiotal medverkande länder. 1956 designade Alvar Aalto en paviljong vilken genom åren hyrts ut till olika länder men sedan dussinet år tillbaka används av de finska deltagarna. År 2017 fylldes den av en installation av konstnärerna Erkka Nissinen (Finland) och Nathaniel Mellors (UK), The Aalto Natives. Med talande dockor, filmer och stora konstruktioner visade de en helt ny berättelse om tillkomsten av Finland och nuläget; något helt annat än den stolta Kalevala eller Nokias framgångar.

Säkert slog det finska, humoristiska inslaget genom bruset av andra länders bidrag till biennalen, de må ha varit nationalistiska eller samhällskritiska som konst ofta är idag. Det är roligt att The Aalto Natives nu återuppstår i några salar på Borås Konstmuseum (i samarbete med Kiasma), så att fler kan få en totalt annorlunda bild av Finland, finnarna och finkulturskaparna! Konstnärsduon har dessutom lagt till flera stora nya verk i samma anda.

I en stor installation som leker snyggt med rummets perspektiv ser vi några byggarbetare som byggt in sig själva i väggen de håller på att - sätta upp eller riva? De pratar litet fundersamt och verkar inte alltför stressade. Verket skall vara en kommentar till byråkrati och krångel, och även om kopplingen mellan hantverkare och administration inte är direkt i mina ögon, är det underhållande att se gubbarna försöka jobba på fastän de har hamnat snett.

I en av utställningens skapelseberättelser får några tidiga kulturmän lära sig att skapa finkultur, och i verket Köttmännen och de fem planeterna får vi se hur de finska urfäderna har skapat konst som de är så nöjda med att de får erektion av upphetsning! De är förresten inte rena köttmän utan ser ut att vara byggda även av stekta ägg. Och planeterna de skapat - deras landmassor ser ut som köttfärs, så kanske är det därför Köttmännen blir så upphetsade?

Stordatorn står i ett rum omgivet av tolv huvuden på piedestaler; gamla män som fortfarande kan prata och framför allt minnas sin egen storhetstid. Vid rätt ögonblick kan man starta datorn och därigenom hela verket, med de mumlande och diskuternade gubbarna som då och då sätts på plats av stordatorn, han som nu har makten vilket inte helt accepterats av de äldre manshuvudena. Stordatorn anmodar meditation. Räcker det för att lugna männen ännu ett tag?

I en film från den ursprungliga installationen får vi se rymdmänniskorna Geb och Atum, de som skapade Finland en gång i tiden. Atum med en låda till huvud är optimistisk medan Geb, hans far, är mer cynisk. Nu skall de undersöka vad det har blivit av det Finland de grundlade...

Länk till Borås Konstmuseums sida om The Aalto Natives

Intervju med konstnärerna innan Venedigbiennalen

Tuca & Bertie

Från den intelligenta tecknade serien BoJack Horseman klev huvuddesignern Lisa Hanawalt vidare till ett eget projekt: Tuca & Bertie, om två vänner i fågelform i en värld med inte bara antropomorfa djur utan även växter (även om många verkar litet rädda för växtvarelserna, vare sig de är dryga tonåringar eller visa hippie-damer). Det börjar med att Tuca skall flytta ut från Berties lägenhet, eftersom hennes pojkvän Speckle skall flytta in. Åååh, vilken tydlig kick mot tjejernas vänskap! För att inte tala om hur tungt det är för den sorglösa Tuca att behöva stå på egna ben.

I BoJack Horseman kunde väldigt udda problem för personer med ovanlig bakgrund (avdankad skådespelare, stressad Hollywoodagent, hemlös flummare) bli något för tittare med Svensson-liv att engagera sig och känna igen sig i, för att tonträffen var så rätt. I Tuca & Bertie är det vardagsproblem som många av oss säkert haft, som blåses upp till mega-katastrofer med humoristiska lösningar. Detta verkar falla många entusiastiska tittare helt i smaken, men för mig blir allt för stort, bullrigt och tokroligt för att det skall tala till mig.

Visst skulle jag önska att man inte behövde smyga med att ha fått en sexuellt överförd smitta, men jag vill ändå inte bli kompis med bacillerna som i avsnittet "Sex Bugs". Visst skapar det rolig dynamik att ställa två väldigt olika personer mot varandra, men den neurotiska ambitiösa Bertie och slarvern Tuca blir alltför ofta högljudda stereotyper, och såväl problemen som lösningarna blir för enkla och slamriga för att jag skall ta dem på allvar. Vi får se några svåra situationer och sorger som hade kunnat utvecklas till något äkta, speciellt i avsnitt åtta, men hux flux slarvas de bort i nya explosioner av färg och ljud. Jag hade inte väntat mig en kopia av BoJack Horseman utan något originellt, men Tuca & Bertie tjoar förbi mig utan att fastna, fastän jag verkligen ville gilla serien.