Karolina Henke Back To Nature på Abecita Konstmuseum Borås

De stora fotografierna av barn i skogsmiljö ser ut som sagoillustrationer. Men det är flitigt arbete med naturliga material som har skapat de fascinerande dräkterna barnen bär: täta klänningar av tjocka, grönskande blad; en rustning av bark med vacker ytstruktur; hundra timmar lade Karolina Henke ned på att skapa rustningen och skölden av kottars fjäll.

I mina ögon ser barnen ut som skogsvarelser som håller på att växa fram i symbios med växtligheten; en ny sorts människa eller kanske inte ens människor alls längre? Karolina Henkes egen förklaring är dock en annan: hon ser dem som barn som flyttat ut i skogen för att försvara den, anklagande vuxenvärlden för att förstöra det arv de borde lämna efter sig till kommande generationer. Det förklarar förstås rustningarna och sköldarna, men som med all god konst tar jag som betraktare mig rätten till min egen tolkning! Andra besökare på utställningen kan se andra betydelser, och det är bra.

Oavsett tolkningar tycker jag mycket om Karolina Henkes ambition och genomförande av fotosviten Back To Nature. Den är olik hennes tidigare utställningar, och det ger anledning att tro att Henke kommer att hitta och presentera nya visioner i fantasieggande scenerier framöver.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Karolina Henke

Här kan jag dock bara tro att den lilla modellen tänker "Kan du bli klar med kortet snart, det KLIAR!"

Hemsöborna med 123 Schtunk på Borås Stadsteater

Många kan inledningsorden till Hemsöborna utantill: "Han kom som ett yrväder en aprilafton..." och handlingen, i alla fall på en höft. 123 Schtunk kan också handlingen och inledningen, men börjar avvika från den med improvisationer så snart de har klarat av den musikaliska inledningen. Aha - var det någon på första raden som rättade dem? Kan han inledningsmeningen bättre? Han kanske vill kliva upp och köra pjäsen själv? Inte det, men han kommer att få gå upp på scenen i andra akten, och då minsann...

Teatergruppen 123 Schtunk spelar med clownnäsor, minimal men flexibel rekvisita och ständiga improvisationer verk ur teater- och litteraturhistorien: Rid inatt, Raskens, Romeo och Julia och Hemsöborna. Publiken på de första raderna får räkna med att bli indragna i handlingen, upphämtade på scen eller bara utpekade på sin plats, men stämningen är god trots låtsade hot och uppspelade konflikter mellan aktörerna. Mellan de regelbundna gapskratten slutar jag aldrig le åt det som händer på scenen.

Visst spelar gruppen handlingen i mål, men det viktiga är alla utvikningar på vägen i form av stundens infall, improvisationer över lokala förhållanden och publiken, lyteskomik och en god förmåga hos skådespelarna att se humorn i varje ögonblick. Jag kan ha svårt att skratta åt den sortens humor, men 123 Schtunk är så skickliga att det är hisnande att se deras humorakrobatik. Hur respektlöst de än beter sig blir de heller aldrig osympatiska mot pjäsen, rollfigurerna eller publiken. Varje kväll är unik, säger det själva, och det är en av anledningarna till att gå på en uppsättning med 123 Schtunk oavsett om man sett just den pjäsen tidigar. Ett tre timmar långt skratt tillsammans med andra gör gott för själen.

Länk till 123 Schtunks hemsida

Gehen, Ging, Gegangen av Jenny Erpenbeck

Richard lämnar sitt arbete som professor i forntida språk och bär hem sina papper och böcker till hemmet, ett rymligt hus vid en sjö i Berlins utkanter. Som änkling och nyligen pensionerad har han nu inget som kräver hans uppmärksamhet. Han håller fast vid sina rutiner, och hans analytiska sinne är, tycks det som, på väg att dras in i en spiral av reflektioner kring vardagsting, likt ett immunsystem som utvecklar allergier i brist på verkliga prövningar. En man drunknade i sjön i början av sommaren; tills han är funnen tillhör sjön honom och Richard avstår från att bada där.

Av en händelse ser han ett nyhetsreportage om hungerstrejkande flyktingar på Oranienplatz, mitt i staden. Han besöker ett informationsmöte för de asylsökande männen och andra engagerade, och kort därefter flyttas flyktingarna till ett före detta ålderdomshem i samma stadsdel som Richards hus. Med sin myckna fria tid att spendera besöker Richard hemmet där flyktingarna befinner sig, och tar några små steg för att intressera sig för dem. Under förevändningen att han gör en undersökning för universitetet har han en lista med frågor att ställa männen. Frågorna är välskrivna och välstrukturerade, men redan vid första samtalet går svaren och livsskildringen långt utöver vad en aldrig så välskriven lista kan sammanfatta.

Tyst inom sig ger Richard männen namn efter deras likar i kulturhistorien medan han lär känna dem. En man med gyllene skor liknar Hermes, en annan Arthursagans Tristan, då även hans mor dog då han föddes. Richards sätt att närma sig männen är distanserat, men samtidigt det enda sätt han kan. En av männen vill spela piano, så Richard bjuder honom hem till sig för att traktera pianot han äger. En annan man talar italienska, så han får läsa den enda bok på italienska som Richard har, Dantes Inferno.

Gehen, Ging, Gegangen är inte lika omedelbart gripande som Jenny Erpenbecks tidigare böcker. Det långsamma framskridandet av handlingen parat med Richards avmätta engagemang skapar en distans även till läsaren. Erpenbecks vida perspektivseende, som hon delar med Richard, skapar en del skarpa bilder, såsom tanken på att en man tillryggalagt tretusen kilometer för att komma till Richards trädgård och sopa löv. Det är också uppfriskande att läsa om en man som gör gott utan att vara ren altruist; till stor del ställer Richard upp som tysklärare för att han vill komma närmare den etiopiska kvinna som undervisar i grundläggande läsning och skrivning.

Den djupaste behållningen med boken är beskrivningen av hur Richard steg för steg kommer närmare männen och hur de blir mer och mer verkliga inför honom och oss läsare. Att hundratusentals människor flyr från svält och krig är en siffra som är omöjlig att begripa; de grymmaste levnadsödena gör ont på en skala som också är svår att förstå. Att tillsammans med Richard lära känna några av människorna och se dem försöka finna sig tillrätta i Europa är en bra mellanväg till djupare förståelse och sympati. På samma sätt är Richards privata engagemang, där han inte kan hjälpa alla tusentals flyktingar men några av dem, en form av engagemang som inte löser alla problem men sår ett frö till något bättre, och det är minst lika viktigt i det näraliggande perspektivet.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Edvard Koinberg på Abecita Konstmuseum Borås

Edvard Koinbergs bearbetade blomsterfoton är inspirerade av barockens bildspråk. Under barocken målades många stilleben och blomsterarrangemang där något - en dödskalle, vissnande blommor, frukter nära förruttning - påminde om att vi är dödliga, memento mori. mitt i allt prunkande liv. Koinberg säger att han vill återuppliva det litet över axeln sedda bildspråket, men också uppdatera det, blåsa bort dammet från arrangemangen.

Fotografier har efterbearbetats och fått en finish som balanserar på gränsen mellan foto och måleri, med den djupt svarta bakgrunden som gör att färgerna och formerna ser ännu mer dyrbara men bräckliga ut. Koinberg visar eklektiskt sammansatta buketter, lika gravitationstrotsande som de målade från barocktavlorna; närstudier av svulstiga blomknoppar och några dödskalleskepnader skapade av vissnade kronblad han svept samman. Allra bäst tycker jag om den dödskalle som själv är på väg att lösas upp i kanten - så många lager av döende, i blombladen, i dödskallen, i dödskallens upplösning.

Jag tycker mycket om att någon vill ta upp en estetik från tidigare århundraden och använda den på ett personligt sätt idag. Dock tycker jag att Koinbergs bilder är något opersonliga och platta, men hoppas att han fortsätter och fördjupar sin teknik. För övrigt håller jag inte med Koinberg om att barockmålningarna känns dammiga idag; i mina ögon glänser de av en iver att samla det vackraste som finns och visa det i en tid då bilder inte alls var lika vanliga som idag. Konstnärens ambition att visa sin skicklighet i svåra motiv som glänsande fiskfjäll och ostron, och inkluderandet av slokande och vissnande blommor som kan vara nog så tilldragande, ger barockmålningarna en känsla av livsglädje som kan tilltala oss än idag, ett fyrahundratal år senare.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Edvard Koinberg

Blommor i en vas av Jan Brueghel d.ä.

Jag är ett barnhemsbarn med Adas Musikaliska Teater

Man lägger märke till rubriken: inte "Jag var ett barnhemsbarn" utan "Jag är ett barnhemsbarn". Ännu som vuxen och med ett eget hem finns barnhemsbarnet och följderna av uppväxten kvar inuti. Även biologiska föräldrar kan vara elaka, kalla eller utstuderat grymma mot sina barn. Men om barnet redan en gång lämnats bort av sina föräldrar har det en rotlöshet och en utsatthet som gör att varje plåga ekar dubbelt i det.

Fia Adler Sandblad berättar, backad av Jonas Franke-Blom, sin egen historia. Scenografin är sparsam men tillräcklig: bjälkar bildar ett hus utan väggar, behängt med dukar som kan visa bilder ur Fias liv, och där finns ett piano som skall visa sig bli en glädje i hennes barndom. Historien berättas i stort sett kronologiskt, stillsamt och känsligt.

Kvinnan som tog hand om Fia från det att hon var några månader gammal var inte extremt ondsint, men kylig och krävande mot den lilla, som hade behövt omtanke, närhet, välkomnande. Det gör ont att höra om den äldre fosterbrodern som dövade sina känslor/brister med hasch. Andra röster i föreställningen kommer från andra barnhemsbarn, som vittnar om grymmare uppväxter och kraftigare motreaktioner. Men Fia Adler Sandblads behärskade berättelse gör att inlevelsen kan bli desto starkare i hennes rotlöshet och hur såväl medvetna som välmenande  knuffar i livet kan få henne ur balans.

Det är något att vara tacksam för, att Fia Adler Sandblad väljer att dela med sig av sorgerna i sitt förflutna så att någon vittnar om hur det kunde gå till. Det är också hoppfullt att se henne stark nog att kunna berätta, också för att andra i liknande situation skall kunna spegla sig och veta att hen inte är förbisedd av alla. Mest av allt bör vi alla minnas att se och stötta de av våra medmänniskor som inte funnit fotfäste i livet, hur prydliga de än ser ut på ytan.

Länk till Adas Musikaliska Teaters sida om Jag är ett barnhemsbarn

Starship Troopers av Robert A. Heinlein

Robert A. Heinlein tjänstgjorde i USA:s flotta under 1920- och 1930-talet, fick lämna sin tjänst på grund av TBC, men kunde bidra vid utformningen och byggandet av flygplan för flottan då andra världskriget bröt ut. Under Kalla Kriget blev han upprörd över uppropen för att nedmontera USA:s kärnvapenarsenal, då han såg vapnen som det enda som kunde avskräcka Sovjetunionen. Hans uppfattning om en stark armé som uppbackning för patriotismen fick honom att 1959 skriva Starship Troopers, en ingående beskrivning av en soldats hårda träning och lika hårda strider.

Med undantag av ett tjugotal inledande sidor och de avslutande kapitlen, som beskriver markstrider mot först Skinnies och sedan Bugs, två olika utomjordiska raser, håller sig boken på jorden och följer huvudpersonens utbildning till soldat, varvat med filosofiska diskussioner kring en uppfordrande militärisk moral. Hela samhället genomsyras av ett rättssystem med hård och direkt bestraffning av överträdelser, i form av offentlig piskning och i allvarliga fall dödsstraff. Det sägs rent ut, med en lätt fnysning, att "socialarbetare" med alltför förlåtande attityd till ungdomsbrottslingar lade grunden till en period av anarki och våld, som inte kunde stoppas förrän före detta soldater sattes till att leda världen.

Varför är just före detta soldater (de enda) lämpliga för att kunna leda ett samhälle? Inte för att de är vana att lyda order, inte för att de har sett våld och pina och varit beredd att bära dem själv, utan för att de är tränade och vana att sätta kollektivets bästa framför sitt eget bästa. Det är en intressant variant på tidens fokus på individualism som motvikt till kommunismens människomassa. Ett über-kommunistiskt samhälle ser vid dock hos Bugs, där den stora massan av arbetare eller krigare styrs av några centrala hjärnor. Skillnaden mellan dem och människor är att människor inte blint låter sina kamrater offras för rasens överlevnad utan värderar de enskilda människoliven.

Det är signifikant att hvuudpersonens namn endast framkommer i förbifarten, och inte förrän på de sista sidorna nämns det var på Jorden han kommer ifrån. Starship Troopers skall inte vara en bok om en hjältemodig huvudperson, en som utför stordåd för att han gör något oväntat och fantastiskt, och det är den inte heller. Johnnie är en soldat, senare officer, ständigt full av respekt för såväl över- som underordnade med lång erfarenhet och stor pliktkänsla.

Personligen är jag ganska förtjust i berättelser om hård arméträning, och uppskattar omväxlingen i en bok där det är gemensam kamp och inte en övermänsklig hjälte som står för segern. Dock är Starship Troopers så pepprad med militära detaljer som officers grad och vem som rankas över vem, att jag då och då förlorar intresset. Den hårdföra filosofin är också litet för självsäkert framförd; kursen i Historia och Moralfilosofi som framhåller bestraffingskulturen är till och med kategoriserad som naturvetenskap, så pass exakt anses den vara.

Jag uppskattar Starship Troopers som en produkt av sin tid - jag önskar bara att den hade innehållit fler utomjordingar!

Fler böcker av Robert A. Heinlein:
Double Star
Have Space Suit - Will Travel
Stranger In A Strange Land

Kloka ord till skön musik

India.Arie är en underbar sångerska och låtskriverska, själfull in i minsta cell. Idag lånar jag hennes röst för att kunna sända ett kärleksfullt budskap till skön melodi och rytm ut i världen.

Jag älskar låten och texten och kan lyssna på den om och om igen! Tack för orden och musiken, India.Arie!