Slutspel på Stadsteatern 2015

Beckett-pjäser är en viktig del i ett gott växelbruk på teaterscener. Samuel Becketts Slutspel hade premiär 1957, en tid då oron för ett kärnvapenkrig som kunde ödelägga hela jorden tog sig uttryck i litteratur och offentliga diskussioner. Det skulle kunna vara i en strålningsbeständig bunker som Clov och Hamm (Lars Lind och Peter Andersson) befinner sig, men handlingen är mer filosofisk än en ren överlevnadsberättelse.

Clovs första ord efter att ha gått runt och tittat till allt är "Slut. Det är slut." Flera gånger under pjäsen upprepas orden, och Hamm frågar också om de inte kan sluta spela nu. De är människor som har levt för länge, utan något att se fram emot, utan någon karaktär, moralisk kompass eller Gudstro som skulle ge dem något att sträva efter. (Vid ett tillfälle beordrar Hamm alla att be till Gud, en kort stund av intensiv tystnad inramd av Hamms svordomar.) Hamm vet att allt är över, men ändå kommer inte slutet. Hur kan det komma? Han försöker planera tillsammans med Clov, tjänaren som säger att han en dag skall gå sin väg.

Scenrummet är en pärla av förfall; betongväggar med flagande färg, nedklottrade väggar strax utanför, och skräp i alla hörn fastän Clov säger att han tycker om ordning och försöker städa. Där står till och med en mycket liten barnkista - kanske sonen som Hamm nämner helt kort?

Föräldrarna Nagg och Nell (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) bor i varsin soptunna intill Hamms eleganta rullstol. Ingvar Hirdwall med formidabelt rufsigt hår är underbart gammelmansgnällig när han ber om välling eller om en pralin. De båda är nakna, men Nell har diamantörhängen på. De är gamla och svaga, men verkar ändå vara lyckliga när de minns mer harmoniska tider: roddturer och tandemcykling i Centraleuropa, och trots smågnabb lyser deras kärlek och omtänksamhet igenom.

Hamm, som skall vara den yngre, starkare generationen, är blind och orörlig och beroende av andra. Han ryar och domderar men kan ändå inte förändra något. När han skall berätta en historia för sin pappa måste han muta Nagg, han måste starta om många gånger och historien blir inte särskilt bra. Vad har han gjort med det han hade ansvar att förvalta?

Ja, det är förödelse och hopplöshet som dominerar pjäsen, men ändå rolig: dråpliga repliker ger flera lättade gapskratt. En stor njutning är också att se och höra Peter Anderssons, så uttrycksfull fastän han sitter fast i sin stol. Det var åtta år sedan Slutspel sist sattes upp på Stadsteatern, under jubileumsåret för Beckett, men man behöver inte vänta på jubiléer för att låta Becketts pjäser skaka om våra teatertankar.

Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel

Foto: Petra Hellberg

Louise Bourgeois på Moderna Muséet

Det är fint att nu få se ännu fler sidor av Louise Bourgeois konstnärskap. För sex år sedan visade Galleri Andersson/Sandström flera verk på tema kroppslighet och förälder-barn, och för tretton år sedan lät Kulturhuset i Stockholm oss se flera av hennes spindlar och köttsliga skulpturer som kombinerade upphängda/utdragna könsdelsliknande kroppar med saxar, något som såg ofta såg otäckt ut trots att de också tydligt var gjorda med ömhet.

I Moderna Muséets stora utställning dyker det upp fler teman ur Louise Bourgeois långa konstnärsbana. Där finns skulpturer av ansikten och kroppar i tyg, hårt stoppade, ofta sydda i en lapptäcksliknande stil som får dem att se halvfärdiga, skadade och reparerade ut. Där finns också långa, smala skulpturer som ibland föreställer människor, ibland är intressanta återkombinationer av lådor och annat ur verkligheten.

Det är intressant att se skisserna som har rubriken Naturstudier. Konturerna av blad har redan de det utdragna formatet som så många andra av Bourgeois verk; som att de hängts upp i en ände och dragits ur form av sin egen tyngd. Det är en viktig ledtråd till hur Bourgeois ser världen och väljer att avbilda den för oss.

Andra stora tavlor tilldragande gjorda i nyanser av rött som målats i tydliga streck eller fått fylla ut konturerna, ser ut att avbilda blodådror, celler och liknande - det livsviktiga som bygger upp vår kropp men är så litet att vi inte ser eller tänker på det i vår vardag. Lika vackra och fascinerande är tavlorna i samma stil där händer sträcks mot varandra över notpapper.

Människokroppar gestaltas som föremål att hantera, vardagsföremål samlas till familjer utan att antropomorfiseras av Louise Bourgeois händer. Alla verk tilltalar mig inte, men i den stora och sevärda utställningen finns det mycket som förbryllar, roar och berör.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Dear White People

Åren kring tjugo är en spännande och läskig tid. Man behöver finna sig själv och sin plats i världen, och har man börjat plugga gäller det att både hitta rätt bland kompisgängen, lyckas med studierna och göra intryck på kursare och lärare. Har man kommit in på ett Ivy League-college är trycket snäppet högre; rätt kontakter kan skjutsa dig högt upp i samhällstoppen. Att vara svart lägger ytterligare ett krav på dig; att välja ståndpunkt om din hudfärg och leva upp till den ståndpunkten.

Justin Simiens debutfilm Dear White People släpper fram studenter som valt eller inte valt olika ståndpunkter i raskampen och skramlar dem mot varandra. Troy vill vinna genom att följa reglerna; han är studenthemmets föreståndare och har planer på en stor karriär efter college. Sam är den arga, krävande rösten i radioprogrammet Dear White People, med en stor grupp som stöttar henne men också pressar henne att gå längre än hon ibland skulle vilja. Lionel är outsidern som inte passar in i något gäng (även om man som åskådare kan tycka att hans avslappnade attityd är skönast och smartast av dem alla). På skolan finns också ett gäng skräniga vita grabbar, vars rasism bubblar upp extra mycket när de försöker skyla över att rasism finns.

Att presidenten, sportstjärnor och välbetalda skådespelare är svarta är inte ett bevis för att rasismen är borta; den kan glimta fram på så många ställen i vardagen. Visst finns det många vita som inte vill bry sig om hudfärg när de väljer vänner, men hur många ens vita vänner är egentligen vänliga mot dig för att de vill ha dig som sitt alibi för att inte vara rasister? Visst är rasfrågan fortfarande kontroversiell. Det är det som studenten Coco vill spela på - Coco, juridikstudenten med en videoblogg som vill hitta en egen väg till uppmärksamhet och framgång.

Dear White People är till stora delar en komedi, och flera av diskussionerna kan verka som hårklyverier, men mot slutet mörknar filmen när den visar hur nära rasismen, nedlåtenheten och föraktet ligger under den vänskapliga, post-rasistiska ytan. Det är en viktig lärdom, speciellt som urladdningen är baserad på flera liknande händelser under de senaste åren. Men därtill är det bra att filmen låter de olika svarta aktörerna i dramat vara nyanserade; pressade att kämpa för något de själva inte är tvärsäkra på, styrda av andras fördomar men inte fastlåsta av dem.

Väggen på Dramaten

Marlene Haushofers bok Väggen från 1963 är nog det första man tänker på när man läser pjästiteln, men denna del av Elfriede Jelineks svit Prinsessdramer går även i dialog med andra kvinnor som skrivit om glasväggar och murar; Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath. (Vid ett tillfälle säger texten att det bara är kvinnor som skriver om väggar, men det är ju inte riktigt sant.) En snygg klackspark till alla kvinnoår av hushållsarbete, själsdödande diskmedelsreklam och glastaket är dock kommentarerna om hur kvinnor har polerat väggen så blank att de själva inte längre ser den.

Skådespelerskan på scenen bär en klänning i form av en urinoar, det (för män) vardagliga föremålet som blev förevigat i vårt kollektiva medvetande när det upphöjdes till Konst av en Konstnär, en Man. Själv är hon liksom skrubbad och polerad så att hon glänser som en övermänsklig varelse, men talar utifrån olika kvinnliga erfarenheter.

De Jelinek-uppsättningar jag har sett, och även den bok jag har läst, har innehållit ett flöde av ord från en eller flera personer som när det fungerat som allra bäst skapat en stämning där inte de enskilda replikerna varit viktiga utan den sammantaga massan av dem. Här ger skådespelaren och dramadoktoranden Petra Fransson varje mening tyngd, en sådan tyngd som bara en erfaren, självreflekterande och helt enkelt väldigt bra skådespelare kan ge. Hennes rörelser är starka och precisa, och hennes röst är en njutning att lyssna på från det starkaste vrålet till de ord som viskas fram ljudlöst.

En fin bonus efter föreställningen var Stina Ekblads högläsning ur Haushofers Väggen parad med hennes personliga reflektioner kring boken, några ord om Haushofers språk från Rebecca Lindskog som nyligen översatt boken igen, och Petra Franssons berättelse in i pjäsen via Ingeborg Bachmanns roman Malina.

Jag känner sällan att Elfriede Jelinek talar direkt till mig, men jag tycker om att möta hennes ord och bilder på teaterscenen, och jag hoppas på fler uppsättningar av hennes pjäser.

Länk till Dramatens sida om Väggen

The Year of the Flood av Margaret Atwood

Boktiteln är missvisande. Det är inte främst syndaflodens år vi får läsa om, utan åren som leder upp till den. Och ja, även året just efter syndafloden, the Waterless Flood, men vad som hände då får vi bara veta i glimtar mot slutet av boken. Händelserna i The Year of the Flood snuddar vid, och överlappar ibland, händelser i Margaret Atwoods första bok i trilogin, Oryx and Crake.

Bokens två huvudpersoner är Tobi, vars kapitel berättas i tredje person, och Ren, som själv för ordet i sina kapitel. De har båda levt i samma gruppering av God's Gardeners, en kristen/naturfilosofisk rörelse, Tobi som vuxen och Ren som barn. God's Gardeners lever så långt möjligt på vad de själva kan odla, med kunskaper om självhushållning och medicinalväxter som kan komma att bli mycket värdefulla efter den apokalyps ledaren Adam One talar vagt om ibland.

Det som är intressant är att både Ren och Tobi är skeptiska till rörelsen och dess teologi, och genom deras ögon får man se mycket av hur de olika medlemmarna förhåller sig till budorden och det gemensamma arbetet. De skilda graderna av engagemang och förmåga att jobba pragmatiskt gör skildringen av den kärleksfulla sekten trovärdig och mycket intressant. God's Gardeners lever så nära naturen de kan mitt i pleeblands, de laglösa men ändå moderniserade områdena utanför de hårt bevakade bo- och arbetsplatserna vi fick läsa mer om i Oryx and Crake.

Jag började läsa The Year of the Flood samtidigt som Counting Heads, vilket var till nackdel för Atwoods bok. Fastän Counting Heads är tekniktät och därför tungläst, beskriver den väl hur gentekniken Atwood talar om samt därtill en hel del IT integrerats i livsstilen och i hela människan själv. I Atwoods bok är mycket av det ännu under utveckling och känns mer primitivt beskrivna, men vad som ännu mer hackar upp läsningen är de många och störande märkesnamnen: HappiCuppa, Mo'Hair, AnooYoo etcetera. Ett och ett är de trovärdiga, men det är osannolikt att det bara kommer att finnas en enda kedja av ställen som säljer varma drycker i framtiden, och att alla företagsnamn har drabbats av Kreatyve Spelling.

Att så många av personerna som möts, skingras och möts igen är nyckelspelare i apokalypsen, och att det alltid är samma människor och sällan några andra, är också att tänja på vad som är trovärdigt. Men det bidrar i och för sig också till den klaustrofobiska känslan efter katastrofen för våra båda berättare. När handlingen till sist, i de sista kapitlen, rör sig ut från de platser där huvudpersonerna varit instängda, blir känslan av frihet så mycket större.

Trots mina anmärkningar är historien mycket spännande, och jag ser fram emot att läsa den sista boken i serien, MaddAddam.

Snowflake har också läst boken.

Fler böcker av Margaret Atwood:
The Handmaid's Tale
Oryx and Crake
MaddAddam
Stone Mattress 
The Testaments

A Mercy av Toni Morrison

Året är 1692 när boken börjar, men berättelsen letar sig bakåt och igen framåt i tiden för att få med allt. Känslan av nybyggarland infinner sig, därför att hierarkierna inte känns helt fastslagna och människor kan hjälpa varandra över gränserna som hudfärgen utgör, kanske för att de i sin tur känner att alla händer behövs för att överleva och bygga.

Till en början är jag besviken över det moderna språket i några av de första kapitlen; uttryck och även tankar som tycks kontrastera mot de miljöer och människor som beskrivs, men kanske är jag fördomsfull mot våra förfäder. I alla fall är det att föredra framför arkaiseringar som låter tillkämpade och får personerna att verka avlägsna.

Det språk jag längtar efter dyker ändå upp i kapitlen som berättas av Florens, den sextonåriga slavflickan ute på en vandring som inte genast får sin förklaring. Hennes röst förmedlar liv, andetag, törst, hud, blod som pumpar under huden, det jag älskar mest av Toni Morrisons språk i böcker som Beloved, Tar Baby och The Bluest Eye. Hon berättar också hela sin historia i presens, även när hon talar om sådant som hänt tidigare, som att alla minnen ligger nära för henne.

I boken kan man känna subtila rörelser och motrörelser mellan människorna; välkomnande, avvisande, öppnande, slutande. I många fall är det förvånande hur stort förtroende som kan växa fram mellan två människor som befinner sig på olika statusnivåer. I andra fall drar sig en vän undan eller någon stöts bort av någon anledning som inte kunde förklaras. Små handlingar får stora konsekvenser.

A Mercy är en tunn bok men rik på innehåll. Den visar hur människor kan ta skada även om där inte finns sadister som utnyttjar sin överordnade roll, bara välvilligt inställda, och hur handlingar kan missförstås. Av flera anledningar känns handlingen närmare i tiden än 1692, och det är litet synd, men också en fördel i sig själv.

Fler böcker av Toni Morrison:
Home

Skräck och skrock på Hallwylska muséet

Hallwylska palatset, vackert beläget mitt emot Berzelii Park, byggdes klart år 1898 och är öppet för besök. Vid rundvandring ser man hur förutseende det planerats, med bekväma arbetsbänkar i köket och ett inbjudande badrum. Men fastän huset var modernt för sin tid är det omisskännligt präglat av förra sekelskiftet, med sammetsmöbler och byråer med fin intarsia. Därför lämpar det sig huset väl för utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900.

För hundra-hundrafemtio år sedan fanns en teknikoptimism, grundat i de många vetenskapliga framstegen, som spillde över till det övernaturliga som ju funnits i folkmedvetandet länge. Om man lärt sig att höra röster som sänts ut i luften eller knackats ned på vaxrulle - borde man då inte kunna höra röster från de avlidna, de vars närvaro man ibland kunde känna som en rysning? Och den nyupptäckta elektriciteten, som kunde få det att rycka i avhuggna grodben - skulle man kunna återuppväcka en död människa med den?

Vetenskapsmän, intellektuella, författare, allmänt engagerade personer och rena charlataner utförde seanser, försökte bevisa tankeöverföring, byggde instrument för att registrera andars röster och utförde många andra experiment för att upprätta kontakt med den andra sidan. Hallwylska visar flera sådana föremål, uppställda i lockande scenerier med välskrivna introduktioner och förklaringar, i tidstypiskt möblemang och inramade av tunga draperier.

Utställningen tar dock sin början i det skönt hästdoftande stallet, och lägger grunden med berättelserna om småknyttet i skogen eller under ladugården som behövde blidkas för att gårdens djur skulle må bra. Väl uppe i de olika gästrummen dyker det upp olika företeelser ur folktron; varulvar, vampyrer, häxor; hur varelserna blev till och hur de kunde bekämpas. De olika verktygslådorna för att slåss mot vampyrer eller varulvar är imponerande och ser tack och lov relativt oanvända ut.

Det är en riktigt fin och spännande sammanställning Hallwylska muséet har gjort. Det är bra att få se ett samlat grepp om myterna, det ockulta intresset och deras genomslag i dåtidens samhälle. Allt är väl presenterat och dramatiserat så att spänningen hålls uppe. Hallwylska palatset är en idealisk plats för den här sevärda utställningen.

Länk till Hallwylskas sida om utställningen

Foto: Erik Lernestål