Brahms och Bartòk i Konserthuset

I konsertserien Filharmoniker i närbild fick vi i söndags höra kammarmusik av Johannes Brahms och Béla Bartók.

Den inledande klarinettrion av Brahms i a-moll (Opus 114) var vacker. Men den var så tillbakahållen att den inte engagerade. Jag vet inte om det berodde på noterna eller uppförandet. Jag tänkte att jag kanske skulle kunnat förstå nyanserna om den inte legat först i programmet, men nu hade jag inte tillräckligt med koncentration för det.

Nästa stycke, Kontraster (Sz 111), skriven bl.a för Benny Goodman, var fantastisk! Jag kanske missförstod Bartóks intentioner att profilera instrumenten mot varandra, för jag tyckte han lät dem harmoniera vackert. Den sista satsen var dansant och härlig!

Den avslutande trion i Ess-dur (Opus 40) var skriven av en mycket yngre Brahms än den förra. Det märktes, och det tyckte jag om! Den var känslosam och mer vågad. Hornet förde tankarna till alpmiljöer med råmande kor, porlande bäckar och glada herdar. Det var en uppiggande avslutning på en vacker konsert.

Cindy Sherman på Louisiana

När jag läste att Louisiana visar en utställning med Cindy Shermans verk, blev jag så glad att jag hoppade upp och ned och tjöt av glädje. Jag har beundrat henne så länge, så mycket att jag känt vördnad när jag sett hennes fotografier på andra utställningar.

Utställningen på Louisiana visar 250 verk ur hennes viktigaste perioder. Informationen till varje serie av fotografier var bra, men jag var glad att jag hade läst på och visste mer om bakgrunden och historien till dem. Cindy Sherman har använt sig själv som modell för fotografier som synliggör betraktaren lika mycket som motivet. Med sitt anonyma ansikte och väl uttänkt makeup och klädsel, kan hon variera sitt utseende så mycket att det aldrig är hennes egen personlighet som står i fokus.

En tidig serie är inspirerad av människor hon sett på bussen. Plugghästar med skolböcker, tuffa flickor, partytjejer i 20-årsåldern, även manspersoner. Det intressanta är att hon inte bara gör en plugghäst, en partytjej, en gammal tant. Varje liten plugghästtjej har olika kläder, kroppsspråk, ansiktsuttryck. De är egna personer liv och historia även utanför fotot.

Den nästa serien Untitled Film Stills utgjorde hennes genombrott. Den kommer först på senare plats i utställningsrummet, vilket jag tycker är synd. Den kronologiska utvecklingen av motiven är viktig, och ger också en väg in i Shermans ytligt sett mer svårlästa, senare verk.

I Untitled Film Stills är det ännu tydligare att en historia pågår före och efter att fotot tas. Bilderna är av kvinnor uppklädda för en roll, i specifika scenarier. De ser ut att vara tagna ur filmer, men det går inte att sätta fingret på om det är en rollfigur i en film man sett, eller om filmen ens existerar. Något i varje bild är litet skevt; fotot är litet för nära beskuret, omgivningen är litet för inscenerad, Kvinnans hållning är litet fel. Det gör det så tydligt att vi tittar på något som är regisserat av någon annan för att skapa ett intryck. Vem är regissören, vad vill han/hon uttrycka, hur tas det emot? Och personerna som används som skådespelare, vad vet de om sin roll och är de villiga deltagare i illusionen? Den stora mängden av Untitled Film Stills i utställningen, inklusive de efterföljande Rear-Screen Projections är överväldigande. Vart och ett innehåller så mycket spänning att de är värda att begrunda ett och ett under en längre tid, och låta fantasin associera fritt.

Den följande serien med horisontella bilder, Centerfolds, tar illusionsskapandet ett steg längre. Formatet på bilden och motivets position gör att rollfiguren ser mer utsatt ut. Lägg till att motiven blivit mer dramatiska, och betraktaren kan inte längre vara en oskyldig åskådare.

Därefter kommer fotoserier (Pink Robes och Color Tests) som visar upp människor, snarare än filmer. Men även de människorna har inscenerat sina liv, genom de kläder de köper, genom de jobb och hobbies som gör att de behöver skaffa de kläder de har. Vad har varit egen drivkraft och vad har varit tvång eller nödvändighet? Hur fritt väljer vi våra liv?

De två serierna med modekläder är två steg närmare det motbjudande som tar större plats i de senare serierna. Den första, gjord i samarbete med klädkedjeägaren Dianne B, visar dyra modekläder på kvinnor som är väldigt olika de vanliga, vackra modellerna i tidningar och på catwalken. Svettiga, rufsiga i håret, glada och galna, istället för svala, likgiltiga och överjordiskt vackra. Den andra serien, med ännu dyrare kläder och högre pretentioner från uppdragsgivarens sida, visar människor som designers nog helst inte skulle vilja se i sina kläder. Slarviga, sjuka, skadade, småfeta, fula och kanske sinnessjuka.

Det känns naturligt, när Sherman blottlagt hur hela världen är en scen och vi alla mer eller mindre klär upp oss för den, att gå vidare och undersöka det som är icke önskvärt, fult och till och med äckligt och skrämmande. Först genom att låta det farliga ur kända sagor ta form, dock inte utan humor, därefter i fotografier som representerar personliga katastrofer eller resultaten av inbördeskrig. Där blir det tydligt hur människor är bräckliga, utlämnade till varandra och ständigt riskerar att utnyttjas och skadas. Det blir inte mindre tydligt av att Sherman nu använder dockor och proteser för sina motiv. En del av fotografierna med sexuellt innehåll visar en tillgänglig (dock-) kropp i en fin grästuva under en buske; människokroppen och naturen, de finns alltid där att utnyttja för den som har tillfälle och saknar skrupler.

Jag måste erkänna att jag inte har kunnat tänka igenom och ta till mig bildserierna om clowner och approprieringen av klassiska konstverk. Speciellt det senare tycker jag är en bra idé och något jag skulle vilja fundera över närmare. Men när jag kommit fram till dem i mitt tittande har jag oftast varit överväldigad av de tidigare verken, som dessutom har känts mer intressanta än de här serierna.

Louisiana visar också Cindy Shermans film Office Killer, som jag bara hann se första halvan av. Den var bitvis rolig, men jag tycker annars att Shermans styrka ligger i att främst bara antyda, och därtill låta betraktarens fantasi fylla ut scenen. Hon lyckas berätta så mycket med så små medel, att en helt genomförd film, med rörliga rollfigurer och en möjligtvis sammanhängade historia bara kan bli ett steg bakåt.

Sammanfattningsvis är jag ännu mer imponerad av Cindy Sherman än jag redan var. Fastän hennes utveckling är spännande, fascinerar fortfarande de tidigare verken, och är värda att tänka igenom många gånger till. Jag längtar efter att se Shermans nästa steg, och hoppas att jag inte behöver vänta länge till.

Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

På Dramaten har nu John Caird satt upp August Strindbergs Dödsdansen, och för ovanlighets skull visas även den andra delen, som oftast brukar utelämnas.

Jag vill börja med att säga att uppsättningen på Stadsteatern för tre år sedan var mörkare och allvarligare. Sten Ljunggrens Kapten var något mer seriös och skrämmande, och Claire Wikholms Alices ilska var mer rasande. Men båda uppsättningarna var fantastiska och absolut sevärda.

Att Örjan Ramberg spelar Kapten mer burlesk förtar inte allvarligheten i det ständiga gnabbandet mellan paret. Det är tydligt att grälet har pågått i alla 25 år, och har blivit en vana och deras enda tidsfördriv. Stina Ekblad är en av de bästa skådespelerskorna i landet, och hennes triumfrop varje gång hon tror Kaptenen är död är både lustiga och sorgliga. Björn Granath är också en stor skådespelare, och ett utmärkt bollplank för Alice och Kaptenens intriger.

Pjäsens andra del som utspelar sig några år senare är en intressant pendang. Här blir det tydligare hur en persons vilja, Kaptenens, kan styra flera människors liv. Och det framgår också hur absurt det är.

Jag har inte sett Sofia Pekkari förut, och vet inte hur hon brukar låta. Med sin övertydliga artikulation, väsande s och onaturliga språkmelodi är hon farligt nära att halka ned i Elin Klinga-träsket. Jag hoppas att det är en utveckling som går att hejda. Dramaten har redan alltför många anställda med tvivelaktiga manér som får gå för skådespelarkonst.

Föreställningen innehåller många ordväxlingar som överraskar med hur roliga de är, utan att det verkar opassande. Det är en skön variation mot alla Norénpjäser där publiken desperat sitter och väntar på att få skratta ur sig sin ångest, och fnissar åt repliker som egentligen är sorgliga.

Som alltid har Strindberg ett så klart och tydligt språk, och ett gott öra för alla småaktigheter och självbedrägerier människor diktar ihop under sitt liv. Tre och en halv timme går förbi utan dödtid. Underbart! Gå och se!

Till hemsidan på Dramaten

Toten-Insel av August Strindberg

På Strindbergs egen Intima Teater går just nu hans pjäs Toten-Insel. Den blev aldrig färdigskriven, så texten är uppblandad med fragment ur Pelikanen, Spöksonaten med flera andra Strindbergstexter. Det, tillsammans med den nakna scenografin, skulle kunna betyda en surrealistisk timme av flödande tankar, vilket vore härligt nog för min smak. Men med en sådan fantastisk text, och så begåvade skådespelare, fylls varje mening med liv och förflyttar en in i en situation som känns in i maggropen.

Strindberg är så fantastiskt bra på att uttrycka sjävinsikt, självförakt, relationsproblem, förhoppningar. Hans språk och mod att bryta konventioner känns mer modernt än de flesta av hans samtida. Det är synd att så mycket av vad han skriver handlar om att förklara och rentvå sina egna tankar och handlingar, och att han försöker förklara sina relationsproblem med en inneboende underlägsenhet hos kvinnan. Men så väl som han skriver, så är hans pjäser fyllda av igenkänning och nyinsikt, och en njutning att se på.

Bara två skådespelare står på den nästan tomma scenen, och det är två fantastiska skådespelare som fyller sina roller perfekt. Anders Ahlbom Rosendahl är lysande, som vanligt. Nadja Mirmiran är så bra att jag tappar andan. Hon har så mycket begåvning att hon kan genomföra sin roll med nyanser och känslor utan att det slår över. Hennes spel är så lugnt, som om hon vore full av erfarenhet, trots att hon är så ung. En skådespelare att hålla ögonen på!

Sjostakovitj med Borodinkvartetten

Jag har haft abonnemang på konsertserien Stråkkvartetter på Stockholms Konserthus de senaste två åren. Det sammanfaller med perioden de har haft Sjostakovitj' kvartetter som stående inslag på konserterna. Det har varit underbart att höra dem med olika ensembler. I helgen var det dags att höra kvartetterna 1, 8 och 15 med Borodinkvartetten. Salen var nedsläckt, men vilket hjälpte till att höja publikens koncentration ytterligare. Även med en ersättare för cellisten, är medlemmarna i Borodinkvartetten fantastiskt erfarna och samspelade. Deras skicklighet skapade så stark stämning att inte ens tävlings-klapparna vågade applådera innan sista tonen klingat ut - ÄNTLIGEN! Så skönt att få smälta de sista ackorden i stillhet, och få dra andan innan man börjar applådera. Den sista, smärtfyllda kvartetten är annorlunda från den första, mer lättsamma kvartetten, men ändå så omisskännligt Sjostakovitj. Jag är glad att få ha upplevt så vackra stycken framförda av elitmusiker med både precision och empati.

När jag kom ut i foajén var jag så exalterad av musiken att jag stegade fram till skivförsäljningen och plockade åt mig för tusen kronor av det som låg närmast. Jag är säker på att mina grannar kommer att bli lika lyckliga som jag när jag spelar Sjostakovitj, Beethoven och Tjajkovskij på hög volym, för att återuppleva den underbara stämningen.

Hemkomsten av Harold Pinter

Stockholms Stadsteater har spelat Harold Pinters Hemkomsten sedan i höstas. Många, även jag, har förvånats och äcklats av den endimensionella kvinnorollen, den enda kvinnan bland ett halvdussin motbjudande män. Hon kommer in i den förfallande våningen som fru till en av sönerna i huset, som hållit sig därifrån i flera år. Bröderna och deras far börjar slå sina lovar kring henne, och hon svarar förnöjt på deras klumpiga inviter.

Männen önskar sig att hon skulle stanna kvar och tillfredsställa deras sexuella behov. Men det slutar inte där, utan deras perversa drifter vrids ett varv till: eftersom de är så gnidna att de inte vill betala för hennes uppehälle, får de idén att hon dessutom skall sälja sin kropp till andra män, för att få pengar till mat och husrum. Till allt det här är kvinnan följsam, mottaglig och till och med road. Hennes man försöker få henne att följa honom tillbaka till deras hem och deras barn, men hon väljer att stanna som lekdocka åt en grupp män på väg nedåt i samhällets bottenskrap.

Hur skall man förstå kvinnans val? Männen är motbjudande redan innan de börjar lägga an på henne, och erbjudandet som skulle gjort de flesta människor förnärmade verkar vara precis vad hon väntat på. Harold Pinter har visat att han kan göra flerdimensionella kvinnoporträtt i andra av sina pjäser, så det är inte okunskap som skapat hennes obegriplighet.

Svaret är att hon inte finns. Hon är deras drömkvinna, och hon finns inte. Deras förväntningar på en kvinna är så förvridna och ynkliga, att personen som svarar mot deras drömmar är platt, obegriplig och själv på gränsen till motbjudande. Vi får höra fadern kärleksfullt beskriva sin döda hustru, men mitt i meningen vrids kärleksförklaringen över i en tirad av hat över någon oförrätt han minns. Inte ens minnet av den älskade avlidna får vila i frid! Vilken kvinna skulle då duga i deras ögon? Jo, en vacker, tyst, undergiven kvinna som serverar dem te, skrattar åt deras äckliga skämt, ställer upp sexuellt för dem alla, och låter sig hyras ut för att inte ligga dem ekonomiskt till last. Kvinnan med alla dessa egenskaper är absurd och oroande. Kan hon ens finnas, utanför scenen? (Kanske det, och det är otroligt sorgligt.) Vad vi ser är summan av männens alla önskningar, det enda de förväntar sig av en kvinna, och det är ynkligt.

William Kentridge på Moderna Muséet

I helgen var jag på Moderna Muséet. På nedervåningen visas ett antal installationer och filmer av den sydafrikanske konstnären William Kentridge. Jag har sett några av hans animerade filmer på TV tidigare. De är fascinerande och svåra att slita sig från. De sju styckena som är inspirerade av George Méliers klassiska film Resan till månen är fantasifulla, tänkvärda och riktigt, riktigt roliga. Det här är sista veckan Kentridges verk visas här, så jag är glad att jag hann iväg i tid!



Robert Rauschenberg Combines är kvar längre, så den utställningen hoppas jag hinna tillbaka för att se igen. Hans verk är inspirerande; en del är vackra, en del är roliga. Men det blev litet mycket på en gång, när jag suttit så länge framför Kentridges animationer. En sak är jag jätteglad för: att fågel-delarna han använt i sina collage inte stinker! Vartenda besök på Stuttgart Staatgalerie förpestades av stanken från det härskna fettet i deras många Joseph Beuys-installationer.