måndag 12 oktober 2020

Black Monday

 Pang, vi hamnar mitt i festen - mitt i den vilda yuppieeran på 80-talet och i den hetsigaste miljön av alla: Wall Street. Mo Monroe och hans aktiemäklare i The Jammer Group har slitit där länge, Blair Pfaff är inte helt och hållet oskulden från landet men ganska oskyldig när han smyger sig in på börsen med sin egenutvecklade algoritm på en floppydisk.

1980-talet var både alldeles nyss och jättelänge sedan, med en moral och människosyn som inte skulle duga idag men passar perfekt att göra en rapp, smart komedi av. På Jammer Group studsar de rasistiskt och sexistiskt färgade skämten fram och tillbaka som i en pingpongmatch, men som den ende svarte firmaägaren på Wall Street gottar sig Mo Monroe i lyx och fördomar lika väl som alla andra. Och som den enda kvinnan på Jammer Group passar Dawn Towner tillbaka de insinuanta skämten lika hårt, samtidigt som hon står för firmans största inkomster.

 Musiken är underbar, axelvaddar och frisyrer är stora, klädena är färggranna och när något går bra snortar man i sig hela alpkedjor av kokain för att fira. Blair Pfaff hamnar på Jammer Group och lyckas faktiskt försvara sin plats där. Men man blir inte rik på Wall Street genom att vara ärlig och snäll. Hur skall han klara sig i Mos och Dawns spel om miljonerna?

Avsnitten i första säsongen av Black Monday har inte namn utan en siffra. Den siffran står för hur många dagar det är kvar till Black Monday, den 19 oktober 1987 då aktiemarknaderna rasade och skakade om hela världens ekonomier. Vi kommer närmare och närmare den ödesdigra måndagen samtidigt som Dawn, Mo och Blair pusslar för att deras riskfyllda planer skall gå i lås, medan såväl inre som yttre motståndare försöker lägga krokben för dem.

Jammer Groups ärkefiender är Lehman Brothers, alltså de (fiktiva) tvillingbröderna Larry och Lenny Lehman. Men intrigerna och konspirationerna pågår likafullt inom Jammer Group; var och en är sig själv närmast och om jag ruinerar dig så... är det ditt eget fel. Båda bröderna Lehman spelas tjusigt av Ken Marino, och i Jammer Groups stall ser vi fler goda komiker varav några, som Paul Scheer som Keith och Casey Wilson som Tiff, äntligen får ta så stor plats som de förtjänar.

Helt fantastiska både vad gäller personkemi och komisk tajming är Don Cheadle, Regina Hill och Andrew Rannells som Mo, Dawn repsektive Blair. Varje scen med dem är ett under av rappa repliker, svidande förolämpningar och såväl erkännanden om lurendrejeri som nya lögner. Mos exil i Miami gör att de första avsnitten av säsong två blir litet långsammare, men snart är han tillbaka på kontoret och tempot och humorn går upp i högvarv igen. Det skulle mycket väl kunna bli fler säsonger av Black Monday och det hoppas jag innerligt på.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar