Eva Kerek, Väntan (2006)
På översta våningen hänger fyra tavlor av hem - interiörer och röda hus - målade av Eva Kerek. "Förorten" som återkommer i flera av titlarna är inte negativt laddat i de färgrika målningarna av soffor, badrum och tvättmaskiner. Färgerna är klara, dimensionerna utplattade och rummen ihoppusslade med varandra, som om tavlorna vore målade av ett barn som ville visa alla de viktigaste perspektiven på samma gång. På samma bild kan man se en ansiktslös flicka liggande i sin säng rakt uppifrån, och ett badrum rakt framifrån med dusch, tvättställ och toalett uppskjutna längs vilken mellan golv och kakelvägg, med toasitsen framvänd och gapande mot åskådaren. Det ser ut som grundsatser för att kunna äta, sova, tvätta sig, leva. Ingen homestyling, inget arvegods, men ändå någons hem i varma färger.
Tre stilleben av Åsa Larsson hänger på väggen mitt emot. Klart att skräp också kan få vara med i ett stilleben! Några utvalda föremål - en grön groda, en flugsvamp - är inbäddade i ett brunt virrvarr och står inte vackert uppställda. Vad som är skräp och vad som är viktigt beror på vem som tittar. Någon skulle vräka ned allt i en soppåse, någon annan skulle plocka upp Marilyn-dockan, borsta av den och ta hem den.
På långsidan mitt emellan Larsson och Kerek hänger två tavlor av Karin Mamma Andersson. Jag älskar hennes konst som mest när den väcker en stämning av överjordisk närvaro i vardagsmiljöer. Men just de här två tavlorna - ett öde ruinlandskap och utspridda klossar på ett golv - har inte det skimret över sig. Kanske är jag påverkad av tavlorna som hänger på båda sidorna om dem. Så intressant att se Karin Mamma Andersson på ett helt annat sätt! Men jag saknar ändå känslan av hägring, som är det som gör hennes verk spännande för mig.
Ylva Oglands konst kretsar kring hennes alter ego Snöfrid, och jag har sett några andra av hennes verk tidigare. Snöfrid verkar finnas i en värld av gråskalor, där ljus och mörker kan kastas om och skuggor vara vita. När jag ser verken kan jag förstå att de representerar försök att få världarna att mötas: Snöfrid sträcker sig mot oss, Ylva Ogland sträcker sig mot Snöfrid. Men hittills har jag varken fått en intellektuell eller känslomässig upplevelse av verken. De är för privata, inte tillräckligt allmänmänskliga för att jag skall känna mig inbjuden.
Maria Hall, Hortensis (2007-2008)
Maria Hall är också sparsam med färger, men släpper in mer ljus i sina målningar. Hennes konst intresserar sig för vad avbildningar av verkligheten skapar för ny verklighet. Fem byster av fem syskon, gjorda på 1930-talet, har hon målat av som porträtt av gipsmänniskor. Originalbysterna har drag av tidens typiska skönhetsideal, och barnen ser overkligt neutrala och skötsamma ut. På Halls målningar har barnens ögon en gnista av liv, kinderna ser mjukare ut, och ett par av dem har en litet orolig uppsyn. Tavlorna är ett steg närmare att vara levande än vad bysterna var. (Kan man komma ännu ett steg närmare "liv"? Genom att animera målningarna?!) Fyra andra tavlor är avmålningar av växter ur Halls egen trädgård, så tunna att man nästan kan tänka sig att de är pressade i ett (monokromt) herbarium, alltså nästan levande. De här tankegångarna gör mig intresserad av att se mer av Maria Hall.
Länk till Sven-Harrys sida om utställningen
Jag gillade Maria Hall bäst på utställningen. Fast kanske allra mest Nils Möllerbergs porträttbyster. De har en patina som fick mig att associera till antika skulpturer. Har dom stått i en källare och samlat damm i 80 år? Det är något med avståndet i tid mellan skulpturerna och Maria Halls avmålningar. Kanske är det som du skriver också så att målningarna har ett aningen mer levande uttryck.
SvaraRaderaJag tyckte också bäst om Maria Halls verk, och gillade hennes porträtt av barnen litet mer än bysterna själva. Bysterna hade ett uttryck som kändes väldigt typiskt för sin tid; en idealbild av neutrala barn. Å andra sidan kan det säkert hända att människor om femtio år kommer att se våra bilder och tycka att de har stark prägel av vår samtid.
SvaraRadera