Winter's Bone

Rees pappa, Jessup Dolly, är försvunnen. Det har han varit ganska länge. Rees mamma är sjuk, passiv, och gör varken till eller från i familjen. Småsyskonen är tolv och sex år gamla, och det är sjuttonåriga Ree som får ta hand om dem. Hon sköter hemmet och passar också hela tiden på att lära barnen allt som är viktigt att kunna: att laga en gryta, att skjuta ekorrar och att flå dem. Det är inget toppenliv, men det skulle nog gå an. Men nu har barnens pappa ställt deras hus som borgen vid sin häktning, och sedan försvunnit. Snart kommer stugan att tas ifrån dem, om inte Ree hittar sin far först.

Det är en tuff trakt hon bor i. Vänliga ord eller ett tack har man inte tid till, även om grannar ger varandra ett handtag när det går. Att få stiga in i någons hus är inte självklart. Ree går några kilometer till sin bästa vän för att få låna hennes bil, sedan till sin farbror för att fråga var hennes far kan vara. Ingen säger något i första taget, för alla vet att man inte lämnar ut någon som håller sig undan, och alla är också inblandade i knarkhandeln som satte dit Jessup Dolly till att börja med.

Att gå från hus till hus och fråga efter sin pappa kan låta hur simpelt som helst, och vara hur svårt och farligt som helst. Ree är tystlåten och beslutsam, och svarar hela tiden lika hårt på de hot och det hån hon möter, efter de primitiva reglerna för den starkes rätt och vad blodsband ger en rätt till. Men hennes letande väcker upp mycket ilska och de som försöker stoppa henne blir mer brutala för varje gång. Det verkar inte finnas någon gräns för vad Ree utsätts för, men heller ingen gräns för hennes styrka och envishet. Eller? Hur mycket skall hon behöva stå ut med?

Det finns ingen skönhet i livet som beskrivs, inga vackra scener ur naturen, bara ett slit för att skaffa mat, och slitna människor som lever på droger, ilska och tvingande blodsband. Men det finns några ljuspunkter; att krama om en älskad hund, att sitta tillsammans och spela musik. För mig som åskådare är det också mycket som bär emot att tänka sig; det hårda livet, de hårda människorna, de dåliga framtidsutsikterna. Men ljuspunkterna i filmen är de fantastiska skådespelarna, trovärdiga i varje ord och gest, och främst av dem Jennifer Lawrence som spelar Ree Dolly och John Hawkes som spelar Teardrop Dolly. Filmen förändras långsamt från något hårt och ogästvänligt till något som fortfarande är hårt men värt att se och minnas.