Symfoni nr 2 i c-moll
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Eric Ericsons Kammarkör
Dirigent Gilbert Kaplan
Sopran Miah Persson
Mezzosopran Anna Larsson
I närvaro av det svenska kungaparet dirigerade Gilbert Kaplan Mahlers andra symfoni, med temat uppståndelsen. Första satsen börjar i kistan - den döda väcks till liv igen! Vilken storm av känslor över att åter kunna röra lemmarna och se världen! Euforin övergår i ett stillsamt betraktande och återupplevande av världen i den andra satsen, efter den stipulerade pausen på närmare fem minuter.
I de stillsammare partierna spelar orkestern återhållet, faktiskt för stramt för min smak. Segmenten av korta, studsande toner får en alltför simpel karaktär, och i den andra satsen låter vissa partier som en högdragen wienervals utan själ. Det tycker jag inte om, och jag önskar att man spelat mer hängivet även här.
På uppståndelsen följer så den Yttersta Domen: rädsla och osäkerhet, när agnarna skiljs från vetet. Den stora och välutrustade slagverkssektionen arbetar intentsivt för att skapa den dramatiska stämningen, liksom halva hornsektionen, som även idag får stå utanför konsertlokalen och spela. Från foajéerna utanför balkongernas båda sidor hörs deras kallande toner.
Efter det mycket vackra flöjtsolot träder mezzosopranen in i verket. Anna Larssons stadiga och vackra stämma förklarar och ledsagar oss genom händelserna. Och efter närmare en timme stiger hela mänsklighetens röster in i musiken från körläktaren i form av den stora kören, tillsammans med sopranen Miah Persson, harpor, och i de sista takterna orgeln uppifrån sin läktare. Det är mäktigt, och det griper mig ända in i själen. De paradisiskt vackra harmonierna berättar att alla sorger är över. För de utvalda som har överstått prövningarna och hållit ut, ligger nu glädje och fullkomlighet framför dem i evighet. Det är vackert och det är verkligen sant; den samlade kraften från orkestern, körerna, solisterna och orgeln i Gustav Mahlers fantastiska andra symfoni får mig att tro på gudomlig nåd och lycka, ikväll i Konserthuset och så länge som jag kommer att minnas konserten.
Här är en länk till en innerlig och djupgående understreckare om Mahlers andra symfoni.
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Eric Ericsons Kammarkör
Dirigent Gilbert Kaplan
Sopran Miah Persson
Mezzosopran Anna Larsson
I närvaro av det svenska kungaparet dirigerade Gilbert Kaplan Mahlers andra symfoni, med temat uppståndelsen. Första satsen börjar i kistan - den döda väcks till liv igen! Vilken storm av känslor över att åter kunna röra lemmarna och se världen! Euforin övergår i ett stillsamt betraktande och återupplevande av världen i den andra satsen, efter den stipulerade pausen på närmare fem minuter.
I de stillsammare partierna spelar orkestern återhållet, faktiskt för stramt för min smak. Segmenten av korta, studsande toner får en alltför simpel karaktär, och i den andra satsen låter vissa partier som en högdragen wienervals utan själ. Det tycker jag inte om, och jag önskar att man spelat mer hängivet även här.
På uppståndelsen följer så den Yttersta Domen: rädsla och osäkerhet, när agnarna skiljs från vetet. Den stora och välutrustade slagverkssektionen arbetar intentsivt för att skapa den dramatiska stämningen, liksom halva hornsektionen, som även idag får stå utanför konsertlokalen och spela. Från foajéerna utanför balkongernas båda sidor hörs deras kallande toner.
Efter det mycket vackra flöjtsolot träder mezzosopranen in i verket. Anna Larssons stadiga och vackra stämma förklarar och ledsagar oss genom händelserna. Och efter närmare en timme stiger hela mänsklighetens röster in i musiken från körläktaren i form av den stora kören, tillsammans med sopranen Miah Persson, harpor, och i de sista takterna orgeln uppifrån sin läktare. Det är mäktigt, och det griper mig ända in i själen. De paradisiskt vackra harmonierna berättar att alla sorger är över. För de utvalda som har överstått prövningarna och hållit ut, ligger nu glädje och fullkomlighet framför dem i evighet. Det är vackert och det är verkligen sant; den samlade kraften från orkestern, körerna, solisterna och orgeln i Gustav Mahlers fantastiska andra symfoni får mig att tro på gudomlig nåd och lycka, ikväll i Konserthuset och så länge som jag kommer att minnas konserten.
Här är en länk till en innerlig och djupgående understreckare om Mahlers andra symfoni.
Kan inte mer än hålla med. Första satsen spelades inte till 100%. Men mot slutet lyckades man få min puls att följa orkesterns dynamik. Otroligt pampigt verk och i stora drag vackert framfört. Ser fram emot konserterna på lördag och måndag.
SvaraRaderaJa, det viktigaste var att finalen blev så stark och minnesvärd. Det är en fantastisk satsning att samla orkestrar och dirigenter för att framföra de här fantastiska symfonierna.
SvaraRaderaDenne konserten hørte jeg akkurat på NRK radio! :) Flotte solister.
SvaraRadera