Kulturdelen

Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

2012-01-30T21:02:00.001Z

Genom utställningslokalen löper en rad av utställningsskåp, glaslådor på höga ben som visar sitt innehåll på bekväm höjd för oss åskådare. De innehåller minnen och delar av Martin Wickströms utställningar under hans 35 år som konstnär, och de är i sig själva souvenirer från andra tider. Förutom de att de staplade plastföremålen har tappat sin spänst, är det inte använda och slitna minnessaker vi ser; de är färgglada och ser nästan nya ut. Jag blir inte så intresserad av vad de kan säga. De minnen de bär på betyder säkert något för Wickström, men inte för mig.

De tavlor som hänger på väggarna går däremot att läsa som berättelser, var och en. Motiven och glöden i färgerna får dem att se ut som att de bär på var sin berättelse. Några av dem är uppförstorade svartvita foton av semesterbilder från sextiotalet. Många visar fasader av bostadshus på Manhattan. Nyanserna är rika och mättade. Man ser litet av hemmet innanför fönstret och kan försöka föreställa sig livet som levs där innanför. Men man står utanför och är inte inbjuden. Tillsammans med utställningens titel, Not Dark Yet, skapar det en vemodig stämning att förlora sig i. För mig är glaslådorna med prylar onödiga, ja, faktiskt för mycket. Målningarna är den stora behållningen.

Länk till Angelika Knäppers sida om Martin Wickström

Fem kända musiker döda i seriekrock på Dramaten

2012-01-29T19:44:00.001Z

Fem gånger har han kört över grävlingar, säger berättarrösten under inledningen. Grävlingar är ganska stora och tunga, och vilken som helst av gångerna kunde turnébussen ha vält. Men varje gång var det grävlingen som dog, och Tropicos kunde åka vidare. Nu har de samlats för ett minnesprogram efter 35 år tillsammans. Men grävlingen dyker upp på scenen då och då, som en påminnelse om döden och om att allt kunde ha varit annorlunda.

I sina tjusigt zebrarandiga dansbandskostymer kommer de gamla bandmedlemmarna in och slår sig ned i sofforna i väntan på att programmet skall börja spelas in. En fumlig kamerakille (Omid Khansari) kommer in och försöker få några soundbites att lägga ut på webben i anknytning till programmet. Musikerna är trumpna och frågorna löses upp i nonsens. Åh nej, skall pjäsen gå förlorad i slapstick och billiga skämt? Men så tar samtalet fart mellan musikerna, och vi får se och höra det som är John Ajvide Lindqvists starkaste sida, att beskriva ödesdigra ögonblick mitt i vardagslivet.

Av männens pikar står det klart att de har haft olika drivkrafter och ambitioner under åren de spelat tillsammans. De två låtskrivarna (Pierre Wilkner och Magnus Ehrner) vill egentligen få erkännande för att de spelat folkmusik de senaste åren. Och förresten, hur mycket mer än de andra drar de egentligen in på STIM-pengar? Stilige sångaren Roland (Reuben Sallmander), kvinnornas favorit, har han någonsin trott på kärleksorden han sjunger? Och var det egentligen någon mening med att åka runt, runt i Sverige och spela för människor år ut och år in? De här diskussionerna/grälen är skrivna med träffande tonfall och låter äkta. Det enda som är jobbigt är när rollfigurerna pratar förbi varandra; alla håller sin egen konversation och lyssnar inte på de andra. Det är rörigt och fånigt. Men det blir fler tillfällen när en person i taget får sjunga ut, trovärdigt och tänkvärt.

Och genom alla diskussioner drar om igen en stämning av att allt kommer att ta slut i skräck snart. Det sker i form av den uppdykande grävlingen, eller i form av John (Jan Waldekranz) som gör miner och hasar som en vålnad över scenen. Han beter sig konstigt - skall man ta det på allvar? Hur länge skall man hålla fast vid normaliteten och låtsas som ingenting? Hur mycket kan man såra varandra med gamla minnen innan allt tar slut?

På knappt en och en halvtimme hinner stämningen stiga och allvaret dras åt. Med undantag för de fars-artade scenerna i början är det en tät föreställning, mycket spännande och helt klart sevärd.

Länk till Dramatens sida om Fem kända musiker döda i seriekrock

Foto: Roger Stenberg

Hamish Fulton på Galleri Riis

2012-01-26T20:08:00.001Z

Utställningen har namnet Pedestrian Crossings Considered as Works of Art. Det är dock mer än bara några kliv över en gata som krävs för att Fulton skall kalla det för konst. Under sina 40 år som konstnär har Fulton genomfört såväl långa och ansträngande marscher på exotiska platser som kortare turer i hemstaden London. När jag snabbläser hans biografi och blickar in i galleriet låter det förmätet, men ju fler av verken jag ser, desto mer övertygar han mig om att det är konst.

Ett verk kan bestå av ett (endast ett) fotografi av vandringens slutmål med några rader förklarande text. Ett annat verk kan vara raka blåmålade pinnar satta så att de bildar fyra stiliserade bergstoppar, som representerar en annan resa. Med blyerts står några berg i Lappland inskrivna i ett rutmönster direkt på väggen.

Varje verk är alltså en sammanfattning av en resa till fots. Dagar, kilometer, svett, skoskav, sol i ögonen, tung packning, och säkert några ögonblick av skönhet och reflektion. Kan man sammanfatta det med en tavla? Inte ens hundratals bilder från alla timmar och alla vinklar kan helt fånga allt vad en resa innebar. Men något i formatet och det enkla tilltalet gör att varje bild får en tyngd som jag stannar upp inför. Den säger tillräckligt mycket för att jag både skall förstå litet om hur resan var, och för att jag skall vilja veta mera. Att ha ett av de här på verken skulle stimulera fantasin åtminstone i några år framöver. Den som gör en resa har något att berätta. Det som fascinerar är att Hamish Fulton inte berättar allt, utan låter oss fylla i mycket själva.

Länk till Galleri Riis' sida om utställningen

Lycka på Stadsteatern

2012-01-25T22:11:00.001Z

Några saker kan avskräcka från Lycka: att rollfigurerna på potentiellt flummigt manér har namn efter sina skådespelare, och att pjäsen är fyra och en halv timme lång. Men att personerna kallades med samma namn som den som spelade gjorde det nog lättare att hålla reda på vem som var vem, när man pratade om någon som inte var där.

Tjechovs pjäs Platonov är inte bara uppdaterad till modernt språk, utan till den sortens personliga, detaljerad och lätt övermodiga tal man vågar sig på när man är litet berusad. Inte fyllesnack, utan ärliga och välformulerade repliker, om än litet omständiga ibland.

Platonov/Fredrik Lycke som står i centrum är en självupptagen och irriterande typ, men med tillräckligt mycket charm för att dra till sig allas uppmärksamhet och mer än så. Men runt honom pågår också andra intriger och sidohandlingar som är viktiga för de andra rollfigurerna. Den långa första akten utgörs av tre fester i rad, och det är faktiskt underbart att få vara på fest "via ombud"; slippa att själv dricka och dra upp gamla kärleksbekymmer, men se några andra snubbla omkring och retas med varandra. Alla skådespelarna är väl samspelta och säkra även när de sluddrar och faller varandra i talet (eller i famn). Absolut allra bäst är Jörgen Thorsson, fantastiskt rolig i sina fysiska uttryck och i sina snärtiga replikväxlingar. Jätterolig på rakt motsatt sätt är Emelie Jonsson, spänd och tillknäppt och alltid på väg att bli lurad av jobbiga Fredrik.

Efter paus är det fortfarande långt kvar! Då är festen över, och baksmälla, ånger och grusade planer ändrar tonen. Fortfarande är alla scener, dialoger och tystnader av högsta klass, men när nu pjäsen blev så väldigt lång önskar jag att man strukit ned här och där. Men ändå - har man fyra och en halv timme att sätta av till teater, så är Lycka bland det bästa man kan få! Det märktes också när ridån föll vid halv elva: gamla och unga visslade, stampade i golvet och ställde sig upp för att applådera entusiastiskt. Lycka på Stadsteatern är både en bubblande fest och teater av högsta klass.

Länk till Stadsteaterns sida om Lycka

Foto: Carl Thorborg

Der Schwimmer av Zsuzsa Bánk

2012-01-24T20:50:00.001Z

Det är 1956, och i Ungern skruvar den socialistiska diktaturen åt förtrycket. Utan att säga något till sin familj, kanske på impuls, lämnar Katalin sin familj och flyr till Väst. Kvar och utan mark under fötterna blir maken och de två små barnen. Det är den äldsta dottern Kata som berättar historien om hur de flyttar mellan släktingar som kan ta emot dem.

Det faktum att modern är borta är kanske tänkt att bara märkas som undertryckta känslor och en brist på stabilitet. Men jag tycker inte att boken lyckas visa det. Den blir en någorlunda intressant barndomsskildring, där händelser radas upp utan att ge något avtryck i det som kommer efteråt: de måste flytta från en by för att fadern haft en affär med en gift kvinna; de flyttar till släktingar som har en vingård vid en sjö; kusinen blir förälskad och får hjärtat krossat; de flyttar till farmor för ett tag. Ingenting fäster eller berör, för allt är berättat med en väldigt distanserad ton. Berättaren själv, Kata, är märkligt inaktiv. Hon berättar mycket om vad lillebror Isti gör, men nästan inget om vad hon själv gör eller tänker. Det verkar som att flera år passerar, men inget av barnen går i skolan.

Jag känner igen den distanserade berättarrösten från andra tyskspråkiga böcker som har fått litterära priser: Die Mittagsfrau av Julia Franck och Der Vorleser/Högläsaren av Bernhard Schlink (där jag tyckte att den passade). Nykter saklighet kan vara effektivt och nog så engagerande, men i det här fallet förloras det personliga tilltalet, och det är synd.

Shame

2012-01-23T21:27:00.000Z

Att få sex så ofta man vill kan vara något att skryta med i vissa umgängen. Det är macho att alltid vara redo, och att kunna flirta sig till en snabbis med en attraktiv person man just träffat i en bar. Men Brandon Sullivan (Michael Fassbender) skryter inte med sina erövringar. När han får napp på kvinnan som hans chef misslyckats med att ragga upp, berättar han det inte dagen efter. Ännu mindre pratar han om de prostituerade han beställer hem på kvällarna, eller internetporren, även om den dyker upp på företagets internkontroll. Varje dag snabbt, kravlöst sex, som Brandon konsumerar utan att ens verka njuta av det. Precis som för Michel Houllebecqs huvudpersoner är sex en klåda som måste klias, en drog som inte längre ger någon kick utan behövs för att inte sjunka ned på minus.

När Brandons syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in till honom kan han inte tillfredsställa sina behov som tidigare. Sissys påträngande behov av närhet och förvirrade kärleksproblem skakar inte bara om Brandons rutiner, utan rör även upp de känslor han själv verkar ha försökt dämpa med stora doser sex. Under ett uppträdande på en bar sjunger Sissy en innerligt sorglig version av New York, New York - en klassisk sång som handlar om att längta till något levande och glittrande. Nu är syskonen verkligen i New York, men vad var det för plats i Irland de kom ifrån? Under Sissys sång börjar Brandon gråta.

Michael Fassbender är en väldigt bra skådespelare. Han spelar inte en snuskhummer, han spelar en man som har kopplat bort sina känslor. Han har inga relationer; ingen vän att tala med, inga föräldrar att vända sig till, ingen annan än den påträngande Sissy. Han är en drogmissbrukare som börjar tröttna på sitt beroende, men inte kan bryta det. Och ibland glöder han till, när suget och spänningen slår in på samma gång. Shame är en sorglig men bra film, en bra historia i gråtoner spelad trovärdigt och gripande.

Susanne Johansson (fd Simonsson) på Galleri Magnus Karlsson

2012-01-22T15:16:00.001Z

Samlingsnamnet för utställningen är One Wing, och det är också namnet på två av tavlorna. De visar en gestalt med uppsträckta armar, kanske en ängel, kanske en Nike. Det ena motivet är i svartvitt, det andra i nyanser av rött och en del gult. Speciellt det röda verket påminner om Cecilia Edefalks vördnadsbjudande änglar. Men de övriga av Susanne Johanssons verk utvecklar ett helt eget drag av transcendens, som är lika fascinerande.

Tavlorna är målade oskarpt, ibland som foton av något som rört sig eller dubbelexponerats. Det gör att de ser ut att inte helt höra hemma i den här världen. En del motiv är inramade av bakgrunder utan detaljer, som om de vore åtskilda från verkligheten eller kanske är hela verkligheten, den enda som finns. Att de gestalter som finns med oftast är barn och dockor bidrar till den känslan: som barn har man lättare för att tro både att detta rakt framför är det enda som finns i världen, och likaså att det kan dölja sig en hemlighet bakom en sprucken snövall.

I en videofilm berättar Susanne Johansson själv om sin konst och sina ambitioner med den. Det hon berättar låter mycket mer jordnära än vad jag själv tänkte när jag såg tavlorna. Hon byggde en labyrint av lådor vända åt olika håll, och har målat av den ur olika vinklar för att undersöka rumsligheten. Jag ser varje låda som ett fönster till en annan dimension. Kanske var det inte alls det hon menade. Men hennes suggestiva teknik gör att jag känner mig som ett av barnen som ser en hemlighet i en låda, och den känslan vill jag inte vara utan.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Susanne Johansson

Zehetmairkvartetten i Konserthuset

2012-01-21T18:53:00.001Z

Äntligen, årets första stråkkvartett i Grünewaldsalen! Zehetmahirkvartetten gav oss tre verk av varierande karaktär. Det första var Mozarts Stråkkvartett i G-dur KV 156 (1772), alltså ett tidigt verk, skrivet av en tonåring. Förstås inte vilken tonåring som helst, utan den musikaliske Mozart som redan hade lång erfarenhet av musicerande och komponerande. Det är ett banalt men glatt stycke, och kvartetten spelade det lika lätt och luftigt som det var skrivet.

Nästa verk var Paul Hindemiths Stråkkvartett nr 4 op 22 (1921), som spelades återhållet. Jag tyckte om hur intensiva partierna i pianissimo blev av det, men det betydde också att några av de mer hetsiga satserna förlorade litet av sitt intressanta framåtdriv. Men det saknades absolut inte variation mellan starkt och svagt för det, och på ett sätt blev verket lättare att tycka om.

Beethovens Stråkkvartett F-dur op 135 (1826) följde efter paus. Musiken skrevs sent i Beethovens liv, endast ett år innan han dog, och låter bitvis mycket modernt för sin tid. Liksom Mozart-stycket börjar musiken lekfullt och glatt, men låter instrumenten pröva sig fram och leka med och mot varandra. Mot mitten av verket kommer ett parti där stråkarna får ropa ut i skarpa ackord, som skärande skrin. Men så tar skönheten överhanden igen, med en tyngd som antyder allvar på ett gott sätt.

Som extranummer fick vi ett stycke jag kände igen men inte kunde placera! Avbrutna av takter i raskt pianissimo lät stråkarna som ett kavalleri i galopp. Det var en bra avslutning!

Caprica

2012-01-19T22:55:00.004Z

I den hyllade TV-serien Battlestar Galactica (BSG) är människorna på flykt från cylonerna, robotarna som människan skapade en gång. Serien Caprica utspelar sig ett femtiotal år innan händelserna som inleder BSG, och var tänkt att ge bakgrund åt dem, men även vara en fristående berättelse om livet i de tolv kolonierna bebodda av människor.

Hur väl lyckas serien svara på de frågor som en engagerad BSG-tittare har? Här är de viktigaste sakerna som Caprica behöver förklara:

- hur cylonerna utvecklade ett medvetande
- hur cylonerna utvecklade perfekt människoliknande utseende
- varför cylonerna är så hängivna till en enda Gud, när människorna tror på flera
- varför cylonerna vill förgöra mänskligheten
- hur vardagslivet i de tolv kolonierna såg ut: sport, nöjen, arbete, teknik, religion

Caprica City

De tolv kolonierna, tolv olika planeter, har namn vi känner igen från stjärnhimlens zodiak: Tauron, Virgon, Geminon, Caprica och så vidare. Jag älskar idén om att när vi pekar på de stjärnbilder som kräver mycket god vilja för att likna en skytt, tvillingar eller fiskar, så pekar vi egentligen mot de tolv kolonierna. Både Caprica och BSG nämner olikheter och till och med rasism mellan de tolv kolonierna. Bland planeterna är Caprica ekonomiskt och tekniskt framstående, och det är där som huvuddelen av serien med samma namn utspelar sig.

Daniel Graystone (Eric Stolz) leder det framgångsrika företaget som tillhandahåller hans uppfining, the holoband, med vars hjälp man kan skapa en avatar och ge sig hän i en verklighetstrogen virtuell värld med återkoppling för alla sinnen. Serien inleds med några avgörande scener från virtuella New Cap City, där det pågår fester och orgier dygnet runt. Dekadens lär vara det sista steget innan ett imperium faller. Ett par tonåringar tränger sig emellan de halvnakna, slingrande kropparna och ryser av det de ser. En av dem är Zoe Graystone (Alessandra Torresani), dotter till Daniel Graystone och minst lika tekniskt begåvad som han. Hon har laddat sin avatar med sina egna minnen och på så sätt skapat ett självständigt medvetande, om än med stora luckor. När Zoe inte långt efter dör i ett terrorattentat finns hennes avatar kvar, men bara i den virtuella världen.

New Cap City

Några tittare tappades bort för att Caprica fokuserade så mycket på tonåringar, men jag tycker att det är en genialisk ingångsvinkel. Utan att förstå att hennes "skapare" är död vandrar avatar-Zoe genom New Cap City, och jag ömmar för henne, så osäker och ensam som hon är. Och utanför, i den verkliga världen, finns det sörjande människor som kanske skulle kunna få träffa sina barn igen i en VR-värld - inte på riktigt, bara som halvfärdiga virtuella personer, och kanske skulle det göra ännu mer ont att barnen inte levde på riktigt.

Daniel Graystone hittar sin dotters avatar i koden för spelet och laddar ned den i den styrande enheten för en av stridsrobotarna hans företag har utvecklat. De scenerna är fascinerande (om än ologiska i några detaljer): den halvfärdiga Zoe laddas, halvt misslyckat, ned i en rudimentärt fungerande robothjärna. Säkert tappas några funktioner och minnen bort på vägen, men något avatar-Zoe minns i sitt nya skal är agget mot föräldrarna. Det är spännande och delvis hjärtslitande när avatar-kopian måste börja lära sig att fungera i sitt starka men klumpiga hölje, i sitt gamla hem som ändå känns främmande. I hennes scener växlar bilden skickligt mellan att visa Zoe som blänkande maskin och som en skör flicka. Hur ser ni mig? Hur känner jag mig inuti?

Nu börjar den fortsatta linjen klarna. Det som kommer att finnas i cylonernas minnen är en delvis fungerande tonårshjärna, impulsiv och full av starka känslor som lätt tar överhanden. Ilskan mot föräldrarna, tron på en enda Gud - frön till det som kommer att driva cylonerna till att vända sig mot människorna.

Den här tråden i handlingen är den som intresserar mig mest. Men det finns också andra parallella intriger som fyller ut detaljer om de tolv kolonierna. Zoe och hennes bästa vän Lacy (Magda Apanowicz) kom i kontakt med den sekt som tror på en enda Gud via sin skolrektor, den karismatiska Clarice Willow (Polly Walker), och sektmedlemmarnas hemliga liv och underjordiska verksamhet utforskas med livet som insats av både Lacy och Zoes mor Amanda (Paula Malcomson). Lika dödligt är allvaret i de sammanslutningar som ägnar sig åt brotttslig verksamhet för att finansiera motståndskampen på sin hemplanet Tauron.

Alla de här sidohandlingarna är väl uttänkta och välspelade och innehåller riktigt spännande scener. Men tyvärr engagerar de mig inte lika mycket som utvecklingen kring Zoes avatar i New Cap City och Zoes kopierade minne som börjar vakna. Under en period var avsnitten ganska tråkiga, och jag trodde inte att handlingen skulle kunna ta fart igen. Men det gjorde den med råge i de två sista avsnitten. Jag tror att man redan misstänkte att serien skulle läggas ned efter en säsong, och smällde av allt man hade på lager av känslosamma scener, action och förklaringar som sträcker sig decennier framåt. Med fler spännande scener i varje avsnitt skulle jag gärna ha följt historien ända fram till cylonernas attack på de tolv kolonierna. Ja, jag kan väl erkänna att något av det mest spännande jag vet är krigande robotar med outgrundliga, förmodligen hotfulla, order. Nu lades alltså serien ned efter sjutton avsnitt, men Caprica gav oss i alla fall några inblickar i cylonernas drivkraft och vad människorna förlorade när de drevs bort från de tolv kolonierna.

Miguel Rio Branco på Kulturhuset

2012-01-17T20:54:00.001Z

De stora bilderna som hänger på väggarna i Kulturhusets översta galleri är gryniga bilder av en kornig verklighet: trottoarer med sprickor, skeva väggar, färg som börjar flagna. Människorna (och djuren) som lever i brasilianska Pelourinho är lika slitna de: många har grova ärr på den nakna huden, och leendena är trötta (men ändå inte hopplösa). I en videosekvens står en halvnaken man och smeker en halvnaken kvinnas bröst framför några skrattande barn. Hur långt skall de gå. med några fnittrande skolflickor strax intill? Jag inbillar mig inte att sex alltid är mjukt och fint, men det som de två har ser lika förfallet ut som rucklet de står i. Känslan förstärks av de andra fotona i serien: i det heta klimatet går människorna i minimala klädesplagg, och inför kameran är de ofta ostentativt nakna och trött flirtiga mot kameran.

Ett avdelat rum är bara upplyst av lågt hängande glödlampor. De lyser upp ansamlingar av spegelskärvor och bilder rivna ur tidningar, och det spelas vacker (och sorglig) musik. Jag tycker om idén, men har inte ro eller intresse att stanna och fördjupa mig i vad meningen är.

I en annan avdelning spelas annan vacker musik medan tre stora videoprojektioner långsamt växlar bild. Framför projektionsväggen står metallskrot som flyter samman med bilderna. Jag sjunker ned i sofforna och sitter kvar ett tag. Det är skräp, det är trasigt, men det är så som livet går vidare.

Länk till Kulturhusets sida om Miguel Rio Branco

Pym av Mat Johnson

2012-01-15T17:52:00.002Z

Det var för att jag hade läst om Mat Johnsons bok Pym som jag läste Edgar Allan Poes bok The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket för några månader sedan. Att en nästan tvåhundra år gammal bok får ett svar i modern tid lät intressant, särskilt om originalboken beskriver en upptäktsresa som får den nutida huvudpersonen att ge sig ut på jakt efter de exotiska platser som utlovats.

E.A. Poes bok visade sig vara en underhållande äventyrsberättelse med irriterande inslag av rasism och ologiska brott mot såväl geografins lagar som vänskapsband. Det som lockar och stör Chris Jaynes, berättaren i Johnsons bok, är den inneboende rasismen som visar sig inte bara i nedsättande fraser om färgade, utan även i hur Poe-boken i slutkapitlen beskriver en ö med natur och människor (opålitliga vildar, förstås!) så mörka och svarta att de blir skräckslagna bara inför synen av något vitt.

Att Chris Jaynes är professor i litteratur vid ett litet amerikanskt college borde ge honom goda möjligheter till att fördjupa sig i Edgar Allan Poes bok och omständigheterna kring dess tillblivelse, men se, så är inte fallet. Jaynes är anställd för att lära ut African American literature, och att han divergerar till andra områden går inte att överse med lika lätt som när en Yeats-lärare flyttar fokus till Proust. Av mångfaldsskäl måste colleget ha en lärare i svart amerikansk litteratur. Eftersom Jaynes inte längre är en representant för sin hudfärg, blir han uppsagd från sin tjänst.

Den första halvan av boken, som handlar om subtiliteter i ras-tänkande och hur det krävs av en människa att han skall vara svart på ett visst sätt (eller inte alls) är egentligen den del jag tycker bäst om. Mat Johnson spelar upp händelserna med en torr men precis humor som visar upp hur absurda situationerna är, utan att han förfaller till självömkan. För det är inte bara "utifrån och in" som nedvärderandet av svart hudfärg pågår. Johnson träffar en hel grupp av människor som i hans ögon ser svarta ut, men som hellre fnyser "Niggers!" åt traktens bråkstakar och gör DNA-tester för att fastställa att de själva är indianättlingar. Och de som hänger sig åt konspirationsteorier om att alla vita skulle vara sammansvurna för att hålla nere den svarte mannen får sig också en släng av den nyktre Jaynes.

Men själv har han allt också drömmar som man skulle kunna slå bort som orealistiska. Jaynes letar efter bevis på att The Narrative of Arthur Gordon Pym... skulle kunna vara en sann beskrivning, och minsann verkar det inte vara så! Med den osannolika turen att ha en avlägsen kusin som är kapten för en isbrytare lyckas Jaynes skrapa ihop en helsvart besättning för att följa Pym i spåren mot Antarktis. För den mörksvarta ö av illvilliga vildar som Pym avfärdade som helvetisk framstår i Jaynes' ögon som en paradisö för svarta!

Nu börjar äventyret, och nu börjar polariseringen mellan svart och vitt, himmel och helvete. Det visar sig att den fantasirika historien i Poes bok faktiskt var sann! Den vita varelse som mötte Pym och hans reskamrat Dirk Peters på sista sidan i boken lever i ett antarktiskt rike som Pym håller för ett himmelrike, bebott av högresta vita gudar. Men himmelen för en kan bli en mardröm för en annan. Det här svartvita dödläget bryts humoristiskt mot det paradis som Jaynes medföljande kusin Garth föreställer sig: de evigt skimrande pastellerna i tavlorna av den framgångsrike målaren Thomas Karvel. Karvel är en omgörning av den erbarmligt enfaldige och obegripligt populäre amerikanske "konstnären" Thomas Kinkade. Hans snuskigt dyra tavlor föreställer tillrättalagda scener i artificiella pastellfärger, så sockersöta att man borde må illa redan innan man lägger tvåhundra dollar på något så insmickrande. Men i ett kritvitt ogästvänligt islandskap kan förstås en stuga vid en blomsteräng i solnedgång vara en underbar önskedröm.

Som sagt tyckte jag att den första, teoretiserande halvan var skarpast. Men det halsbrytande äventyret som tar vid vid Sydpolen är spännande och fullt av humor. När allt ser illa ut kan det bli litet värre, men på något sätt ändå med gott humör. Beskrivningarna av många års skräp fastfruset i golvet på en isgrotta eller den diarré man får av att äta energirikt sälfett är lagom äckliga för att understryka allvaret och ändå vara roliga. Vilket var nu paradiset, det vita Tekeli-li eller det svarta Tsalal? Kanske var inte sökandet så fåfängt ändå.

Hedda Gabler på Dramaten

2012-01-13T21:06:00.002Z

Nygifta Hedda är missnöjd med sitt liv, men det får ingen veta. Med glättig röst och ett brett, stelt leende levererar hon förväntade repliker till sin make och faster Julla, men tillåter sig att sticka ut och vara elak då och då nästan utan att de förstår det. Maria Bonnevier som Hedda kliver omkring på högvarv i hemmet de just köpt där hon nu är fast. Christopher Wagelin som hennes man Jörgen Tesman är överdrivet barnslig i sina kärleksomsorger.

När Peter Andersson gör entré som advokat Brack drar han ned tempot litet. Han är påträngande och glöder av något hotfullt men spännande, och Hedda låter sig gärna brännas litet. Men någon riktig förändring i Heddas humör märks inte förrän Eilert Lövborg kommer in på scenen. Peter Engman är riktigt bra i rollen, självsäker och slängig, uppenbart med en fot över avgrunden, men med en charm som gör att man förstår varför Hedda drogs till hans livslust och varför hon kokar av ilska över att inte ha del av den nu.

Foto: Sören Vilks

Den här uppsättningens hårt åtdragna Hedda Gabler gör det litet lättare att förstå att hennes (galna) livsuppfattning och känslor får henne att vilja driva Eilert Lövborg i fördärvet. Peter Andersson och Peter Engman är som sagt lysande i några intima scener. Men i övrigt är versionen på Dramatens stora scen alltför högljudd och stiliserad, och det tillför inget nytt till tolkningen. Vad var nu tanken med att låta scenen likna en billig boudoir, med rödrosa sammetssoffor, dekadent slokande blommor och Heddas korsett som är till hälften rustning, till hälften dominatrix? Behöver man verkligen understryka hur instängd Hedda känner sig när hon försöker leka med andra människors liv? Jag saknar lättheten i Stadsteaterns uppsättning från 2007, som lät allvaret bära sig självt.

Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

2012-01-11T20:18:00.001Z

Första kapitlet har överskriften 2. Nästa kapitel på nästa sida har överskriften 3. Christopher, som skriver boken, berättar varför: han tycker om primtal, så han numrerar kapitlen efter primtalen, inte som 1, 2, 3 som annars. Christopher tycker om matematik och logik, och han har noga reda på saker och svarar exakt hur gammal han är med månad och dag om någon frågar honom. Han förklarar klart och tydligt i sin bok hur han vill att saker skall fungera, och jag har lätt för att leva mig in i hur han tänker, även om jag själv inte är lika rigid i mina önskemål.

Världen runt Christopher är dock sällan så ordnad som han önskar, och man tänker efter kan man förstå att hans specifika krav kan vara väldigt irriterande för andra människor. Som att han inte vill äta brun eller gul mat, eller livsmedel som har rört vid varandra på tallriken. Eftersom Christopher inte heller förstår sig på charm kan han inte heller förklara sig artigt för någon som inte känner honom.

Det är svårt för Christopher att hantera många intryck på samma gång, och när hans hjärna blir överlastad måste han sätta stopp för det. När han hittar grannens hund dödad med en högaffel i trädgården blir han ledsen. Han skriver inte ut det i klartext, men han skriver att han klappar den döda hunden, håller om i fyra minuten och blir nedfläckas av blodet. När en polis kommer och börjar ställa frågor, många och svåra frågor i snabb takt, lägger sig Christopher på marken och brummar, och när polisen tar tag i honom slår han till polisen.

Christopher lever ensam med sin pappa, som måste ha stort tålamod med sin specielle son. De har rutiner att följa, och Chris brukar inte hitta på tokigheter. Men nu vill han veta vem som har dödat hunden, och med stor ansträngning gör han sig till en detektiv som skall lösa mysteriet med hunden. Han börjar fråga grannarna vad de har sett, fastän han egentligen inte tycker om att prata med främlingar. Han kan egentligen inte ljuga, och han vill följa regler, men när pappan förbjuder hans efterforskningar, kommer han på tekniska kryphål och vita lögner, som gör att han kan fortsätta ändå. Det är listigt och litet roligt, tycker jag!

Christophers detektivarbete får helt oväntade resultat, och han får uppleva saker han aldrig räknat med att försöka sig på. Man får hela tiden se hur saker som är normala för en själv blir till riktigt stora och skrämmande äventyr för någon med Christophers sätt att se världen. Chris har en variant av autism som tar sig uttryck i att han tycker om och har lätt för matematik, tycker om rött men inte gult och brunt, och många andra specifika saker. Att leva med honom även om man känner till alla hans regler och rutiner kommer aldrig att vara lätt, och jag beundrar anhöriga till handikappade barn. Jag tycker om att boken visar situationen ur rakt motsatt synvinkel: hur det autistiska barnet kan tycka att världen runtomkring är kaotisk och inte följer vad som är helt normalt och logiskt för honom själv.

Martha Marcy May Marlene

2012-01-10T21:41:00.002Z

En man tittar djupt in i dina ögon, leende, välkomnande. Han vänder sig till vännen som tog med dig och säger "Ta hand om henne nu. Hon skall inte behöva bli sviken igen." Du är ung och ensam, dina föräldrar är döda sedan länge, och hans ord får dig att slappna av och känna dig hemma. Din nya familj består av andra ungdomar utan kontakt med sina familjer, och så Patrick, som äger gården där ni brukar jorden tillsammans. Ni lever tätt inpå varandra, fysiskt och känslomässigt nära. När intimiteten börjar kännas konstig är det någon som ler vänligt mot dig igen, säger att du inte skall vara dum, blinkar och nickar som en gemensam överenskommelse.

Kollektivet är varmt och har några små egenheter som gör att man känner sig speciell, annorlunda än omvärlden och med en uppgift i livet. Marthas föräldrar dog när hon var ung, och det här är den bästa familj hon har upplevt. Men livet på gården börjar kännas mer och mer obehagligt. Är situationen tillräckligt fel för att lämna gruppen? Och kommer den kärleksfulla stämningen att vara kvar när Martha tar sig loss ur omfamningen?

Martha har en syster, Lucy, som hon ringer. De har inte setts på två år, och Lucy har hunnit gifta sig med Ted som är arkitekt. De har ett vackert sommarhus där de har tänkt ha en lugn semester i två veckor. När Martha kommer till dem är hon tyst och stilla, men irriterar för att hon beter sig så underligt. Lucy försöker förstå henne och ta reda på vad som har hänt, men när Martha inte vill berätta mer, så verkar hon bara som en konstig, tjurig tonåring.

Alla skådespelarna är äkta och trovärdiga, som de måste vara för att en intim psykologisk thriller skall hålla. Martha är osäker och reserverad, och Elizabeth Olsen visar hennes känslor med små medel. Helt lysande är John Hawkes som Patrick, mannen som samlar trasiga ungdomar till sitt hus, ger dem ett nytt namn och ett nytt liv. Han blandar självsäkerhet, generositet och ett stråk av galenskap för att bli den sortens ledare i vars händer osäkra människor vill lägga sina liv.

Filmen klipper nästan omärkligt fram och tillbaka mellan Marthas liv med sekten och tiden med systern. Man förstår verkligen hur minnena från kollektivet blandar sig in i allt hon upplever nu och påverkar vad som verkar normalt. Utan att höja tonläget skapar filmen en kall, kuslig stämning och berättar en historia som är svår att skaka av sig. Martha Marcy May Marlene är en skrämmande bra film, och verkligen värd att se.

Flickan från Västern på Operan

2012-01-07T19:23:00.000Z

Innan biografer slagit igenom på bred front, var det teater och opera som stod för underhållningen. Kompositörer letade upp exotiska miljöer för sina libretton. Giacomo Puccini berättade historien om Madame Butterfly, som utspelade sig i Japan, och för Flickan från Västern använde han en teaterpjäs som utspelade sig i Vilda Västern. Det var också bra ett sätt att grundlägga en karriär i Amerika.

Foto: Alexander Kenney

På Kungliga Operan i Stockholm inleds föreställningen med en svartvit film där Minnie, huvudrollsinnehavarinnan, rider runt i ett västern-landskap. Western-stämningen behålls i scenografin, där en grå plankvägg och sångarnas enfärgat mörka kläder gör dem nästan lika svartvita som närbilderna som projiceras på väggen. Men en vacker, förklarande sång gör att de många guldgrävarna på scenen inte blir ett ansiktslöst kollektiv. Den kringvandrande sångaren Jake Wallace (John Erik Eleby) sjunger om hur männen lämnat sina hembyar i Europa för att finna guld och komma hem med pengar... om de någonsin kommer hem. Vemodigt stämmer guldgrävarna in. Den här vackra sången borde kunna få liv även utanför operan!

Nu har de annars litet stökiga männen en fast punkt av ordning och omtänksamhet i Minnie (Nina Stemme), som driver baren Polkan. Inför henne stillar de sig och låter henne lära dem Bibeln och hur man läser och skriver. Sheriffen Jack Rance (John Lundgren) har uppvaktat henne länge, men hon har inte låtit sig älskas av någon. Hmm, är hon en jungfrudrottning, en översteprästinna, den enda som kan få männens respekt? Men nej, Minnie är mer än en ouppnåelig drömbild. Hon längtar efter en kärlek som är starkare och vackrare än den som männen i guldgrävarlägret erbjuder. (Kanske är väl det en vilseledande drömbild, vill jag själv tillfoga.)

Till lägret kommer en mystisk främling! Dick Johnson (Aleksandrs Antonenko) heter han, säger han, men snart kommer sheriffen och hans män på att han i själva verket är Ramerrez, ledare för ett gäng som har rånat guldgrävare på deras guld. Ramerrez/Johnson och Minnie har redan hunnit falla för varandra. De förstår varandra och når in till varandras hjärtan som ingen tidigare gjort, och Minnie är beredd att älska en man för första gången i sitt liv. Hennes reaktion när hon får veta att Dick Johnson är guldtjuven Ramerrez är stark men kluven. Hon har blivit bedragen! Men hon kan inte bortse från sitt bultande hjärta. I sista scenen går hon emot en lynchmobb, sjudande av ilska mot Ramerrez. Är det klokt att lita på honom? Kanske inte, men det är ingen svag, bortkollrad flicka utan en stark, modig Minnie som gör det valet, och jag är säker på att vad som än händer sedan kommer hon att klara det.

Aleksandrs Antonenko har en vacker, mjuk röst, och John Lundgren låter som starkast och mest känslosam under uppgörelsen i den sista scenen. Många älskar Nina Stemmes röst, men idag skar den till otrevligt i några höga toner. Kanske hade hon en sämre dag. I vilket fall som helst är det roligt att se en litet mer ovanlig opera på scenen. Förutom den inledande sången om de hemlängtande guldgrävarna innehåller den några innerliga duetter om kärlekens natur. Det är närmast bedårande att höra cowboyerna sjunga på italienska, med många "Hello!" däremellan, men man vänjer sig snart och får en spännande historia med vacker musik.

Länk till Operans sida om Flickan från Västern

Oskuldens museum av Orhan Pamuk

2012-01-06T10:00:00.002Z

I sitt oskuldens museum samlar Kemal föremål efter föremål som påminner honom om tiden med Füsun. Medan han berättar visar han upp tingen, som kan vara så signifikanta som örhänget hon bar i det ögonblick då han kände som mest fullkomnad lycka, eller så ovidkommande (?) som kärnorna från oliverna han åt vid ett mindre lyckligt tillfälle.

"Oskulden" i muséets titel, är det den oskyldiga lyckan som unga älskande kan känna när de inte vet vilka sorger framtiden kan komma med? Eller är det inte snarare varje flickas oskuld, varje flicka som rör sig på gatorna i Istanbul omkretsade av män som vill veta om de kan få henne i säng, eller om hon är typen man gifter sig med? Det första hundratalet sidor i boken är otrevligt gubbsjuka i sina detaljerade redogörelser för hur det kan vara OK för moderna unga turkiska kvinnor att ligga med sina pojkvänner, men under förutsättning att han gifter sig med henne till slut. Men om han inte gör det, så riskerar hon att ha förstört sitt rykte och kanske kommer ingen hederlig man att vilja gifta sig med henne.

Kemal skall snart förlova sig med Sibel, och de har redan legat med varandra på soffan i hans kontor. Det är modernt och litet modigt. Sibel är en klok och vacker ung kvinna från en bra familj, och alla säger till Kemal att han har tur som får henne. Men några veckor innan förlovningen träffar Kemal sin yngre kusin Füsun, blir hastigt förälskad i henne, och inleder ett hemligt kärleksförhållande med henne.

Vi känner igen dubbelmoralen från andra samhällen och tider, liksom hur unga kvinnor och män struntar i konventionerna i ett känslorus eller efter eftertanke. Jag har sällan haft förståelse för vare sig det ena eller det andra, och framför allt inte den gråzonen som måste finnas hos människor när man känner till och accepterar en del av de moralistiska reglerna, men delvis handlar som om de inte finns. Men Kemals ingående resonemang och följande handlingar visar konkret delar av de här gråzonerna, och gör det lättare för mig att förstå vilka blandade känslor som de berörda älskande i triangeldramat kan ha.

Som sagt, de första hundra-hundrafemtio sidorna känns litet snaskiga, och jag irriteras av hur egoistisk och ansvarslös Kemal är. Men så förändras förutsättningarna, och Kemal blir nu en olycklig tillbedjare som befinner sig i Füsuns ständiga närhet men inte som hennes älskade. Han är märkligt oföretagsam och tålmodig i sin begränsade nya roll. De två och deras omkrets befinner sig i detta limbo i åtta år! Men man kan se på deras "kontraktslösa" tillstånd, där ingen vill definiera ramarna och ingen vill tala ut om sina behov, som en invertering av deras kontraktslösa veckor av kärlek tidigare.

Det är inte den åttaåriga oföretagsamheten som gör att boken blir över femhundra sidor lång, utan snarare alla de detaljer som Kemal redovisar för i de olika skeendena. Jag skulle hellre sett att boken var åtminstone en tredjedel kortare. Det ger å andra sidan en ledtråd till vilken pedantisk (och självupptagen) personlighet berättaren Kemal är: en som så gärna vill beskriva alla detaljer i sitt liv att han till slut öppnar ett museum över Füsun (eller snarare hans upplevelser med henne). På de sista femtio sidorna beskriver Kemal sina besök i de andra museum över enskilda personer som finns över hela världen. den passionen kan jag förstå och fascineras av! Det är faktiskt först då, sett med en samlares blick, som Füsuns liv börjar verka värdefullt. Och sade inte Kemal det också i början av boken: det är svårt att uppskatta lyckan när man är mitt i den, då är man vårdslös och tror att den kommer att vara för evigt. Efteråt måste man vända blicken tillbaka och försöka uppleva lyckan som ett ögonblick fixerat i en juvel.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Mitt namn är röd

Real Steel

2012-01-05T15:12:00.000Z

Jag tycker om action och tuffa fighter, men jag tycker inte om att se människor skadas. Därför ser jag, och tydligen stora delar av världen, fram emot den framtid vi får se i Real Steel, där boxning inte längre är en sport för människor utan för robotar. Åh, vilka fighter! Stora, tunga robotar med läckra färger och målningar, som drämmer till varandra så det bara blir skrot kvar!

Charlie Kenton (Hugh Jackman) var boxare förut, men nu lever han på att boxas via robot. Eller, snarare, han hankar sig fram, för han är dumdristig: lånar och satsar stort, förlorar ofta och ligger på minus hos sina långivare. Hos sin elvaårige son Max (Dakota Goyo) ligger han också på minus, för de två har inte setts på flera år. Men när pojkens mamma dör måste Charlie ta hand om Max. Tur att robotarna är så spännande, så att killen inte hinner vara för ledsen för sin mamma och besviken på sin smitande pappa.

Barn på film kan vara irriterande söta och/eller lillgamla. Här är det bara bra att Max är så förståndig, eftersom hans pappa beter sig så ansvarslöst! Tack vare Max' idéer börjar det gå bättre för dem, och de hamnar i några spännande fighter robot mot robot. Matcherna är riktigt läckra, och allra bäst tycker jag om en av de tidiga matcherna bland tjutande åskådare på det ostrukturerade nöjesfältet Zoo, med en vildsint robotförare och fina fågelvyer av matchen. Litet onödigt är försöket att ge roboten en smula mänsklighet, men det ökar ju förstås känslan av att den är en underdog som man sympatiserar med och hejar på. Riktigt kul är också scenerna när Max och roboten dansar tillsammans!

Visst är historien om hur Max och Charlie hittar varandra förenklad och klichémässig, men de tar inte alltför stor plats mellan de tunga, spännande robotfighterna. Filmen är kul underhållning för oss som älskar att se robotar som slåss så det dundrar i marken.

Erik Olson på Waldemarsudde

2012-01-03T20:17:00.001Z

Under sin långa bana som konstnär provade sig Erik Olson fram till nya uttryck. Hans tid med de svenska surrealisterna i Halmstadgruppen är den jag uppskattar mest, men det är bra att få se hur hans stil förändrade sig genom åren. Under en konkretistisk period målade han geometriska figurer i verk liknande Mondrians, vilket jag egentligen tycker om. Men Erik Olsons konst är som mest intressant i hans blandning av motsatser: klart avgränsade färgfält mot mjuka skuggningar, starka färger mot mjuka pasteller, naturtrogna avmålningar mot proportioner som spränger sinnevärlden.

Under Erik Olsons konstnärsbana mjuknade motiven och de stora mörka fälten försvann. Verken från en period på 1970-talet har luddiga motiv i pasteller som för mig idag är svåra att tycka om i sin new age-iga flummighet. Under en annan period skapade han ganska intressanta tavlor med motiv som speglade sig i vattenytor - halvt flytande, halvt sjunkande. När Olson började skapa verk för kyrkobyggnader - mosaikfönster och altartavlor - kom hans känsla för harmoni och spänning mellan olika fält till god användning.

Av den gedigna översikten på Waldemarsudde blir jag ännu mer imponerad och förtjust i de surrealistiska verk Erik Olson skapade under i gemenskap med Halmstadgruppen. Motivvalen var drivna av en äkta önskan att undersöka det som är gömt såväl i människans inre som i samhället, och tavlorna målades med suggestiva tekniker och färger i perfekt samklang med motiven. De svenska surrealisterna var otroligt intressanta och kreativa, och Erik Olson skapade minnesvärda tavlor under den tiden han hörde till dem.

Länk till Waldemarsuddes sida om Erik Olson

Civilisation och sammanhang

2011-12-31T14:16:00.002Z

Jag har länge älskat Europa: alla länder, så olika, men historiskt sammanflätade genom handel, krig och migration. utan att vara särskilt intresserad av historia känns det spännande att hitta spår av andra kulturer i gamla ortsnamn, familjenamn och maträtter. Instinktivt kändes det för en ung Jenny som höjden av kunnande att kunna många språk, och med hjälp av universitetsstudier har jag försökt tillägna mig italienska, tjeckiska och ryska. Hör Ryssland till Europa? Det har ryssarna själva diskuterat i hundratals år, men betänk att det kan ha varit en svensk viking som lade grunden till det ryska riket (och det i de vackra trakterna som nu utgör Ukraina).

Så hur långt sträcker sig Europa? Jag blir glad när EU söker samarbete och handelsavtal med länder i Nordafrika och strax bortom Östeuropa. Min önskedröm är att EU utvidgar sig mer och mer, ett par länder i taget, och för med sig demokrati, respekt för mänskiga rättigheter, ett pålitligt rättsväsende och avsaknad av korruption till alla länder som ingår i gemenskapen. (Ja, det är storslagna tankar, och dem ger jag inte upp i första taget!) Traditionella gränser för Europa skall inte behöva stoppa rörelsen. Ännu mer generöst omfång och folkligt engagemang har ju Eurovision Song Contest, som mirakulöst nog inbegriper länder som Israel och Azerbajdzjan, ända borta vid det fascinerande Kaspiska Havet!

Ibland har jag dock funderat över om mitt eget intresse gör halt vid Europas gränser. Jag tycker inte att det är konstigt om man är mer intresserad av sina grannländer, och det finns ju andra människor som brinner för avlägsna länder som Colombia eller Filippinerna. Men rent intellektuellt ville jag helst älska hela världen lika mycket, och undrade över varför jag inte gjorde det. Jag tror att det är för att det är av européer och nordamerikaner som jag har fått den största dosen av kultur: film, konst och framför allt litteratur. När man blir bekant med händelser och personer som Sacco di Roma, Goethe, Newton, Askungen och koncentrationsläger, och ser dem ekas och refereras i andra böcker och filmer, blir det till en historia man känner sig hemma i. Jag har helt enkelt inte läst och sett lika mycket från Asien, Sydamerika eller andra kontinenter.

Lyckligen hemma och mött av en själsfrände kände jag mig när jag läste Stefan Zweigs lysande noveller. Huvudpersonerna rör sig genom Europa, och i kurortsmiljö kan man bo tillsammans med en dansk yngling, en engelsk dam eller en familj från Italien. Alla har egenheter som dels beror på deras hemorter, dels på deras personligheter, de är spännande eller tråkiga, och alla är människor. Man ser deras olikheter men också deras likheter. Något liknande kan man uppleva i Thomas Manns Bergtagen, men Zweig visar det ännu bättre.

Tack och lov har jag några bevis på att det här nätet av civilisation och ömsesidig förståelse som jag upplever sträcker sig längre än det europeiska fastlandet. Robert Bolaño skriver om chilenare, mexikaner och andra latinamerikaner så som Zweig skriver om fransmän och schweizare, och Bolaños persongalleri har dessutom förgreningar till Spanien och Israel. Allra starkast blev känslan av en världsomspännande civilisation, där våra liv blir rikare för att vi känner till varandras kulturer, när jag läste Teju Coles Open City. Hans huvudperson kan spegla sina tankar i såväl Beowulf och Tahar Ben Jelloum som nigerianska skapelseberättelser om gudar och deras ansvarsområden. När jag kände igen några igbo-namn från böcker jag läst av Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie fick jag en tillfredsställande känsla av att jag, när jag har läst tillräckligt mycket och tillräckligt varierat, kommer att känna en gemenskap med alla civilisationer i världen. Här finns också en fyllig och intressant understreckare som handlar om hur afrikansk litteratur kan välja att spegla sig i antikens berättelser.

Inför 2012 och inför alla kvarvarande år till världens undergång önskar jag att alla får känna samhörigheten med det goda i världens alla kulturer, och får tid att fördjupa sin förståelse och empati för alla människor oberoende av färg och språk.

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

2011-12-30T22:21:00.001Z

Speaker for the Dead är en fristående fortsättning på boken Ender's Game. Handlingen är väldigt annorlunda, men människor och händelser från Ender's Game spelar stor roll. Inte bara människor, för övrigt. Till historien hör att man har definierat olika grader av främlingskap mellan människor och andra varelser, och faktiskt är orden valda ur svenskan, eftersom definitionerna utkristalliserats på planeten Trondheim som talar ett språk med svenska ord. Utlanning, framling, varelse och det nya ordet ramen dyker upp i texten, nästan omärkligt för mig som redan vet vad de betyder.

Tretusen år efter händelserna i Ender's Game har mänskligheten rest ut i rymden och hittat nya planeter att kolonisera. Bara på en enda av dem, Lusitania, har man stött på en annan livsform. Man kallar dem pequeninos (portugisiska för gris) eller piggies, för att de är korta och har ett utseende som liknar gris. Med det grymma kriget mot buggers i minne, har man bestämt sig för att minimera kontakten mellan människor och pequeninos. Hmmm, jag förstår inte hur de har tänkt sig att det skall fungera. Människorna slår sig ned på ett helt avgränsat område, och skickar ut en eller maximalt två xenobiologer för att prata med piggiesarna. Men människorna får inte förändra piggeisarnas livsstil på något sätt, så de får inte ens ställa frågor som skulle kunna antyda hur människor lever, för det skulle kunna påverka deras utveckling.

Människorna har fortfarande bara vaga uppfattningar om hur pequeninos fortplantar sig. Ja, allt växt- och djurliv på Lusitania är underligt och svårförståeligt. Så när en av xenobiologerna hittas på pequeninos område, död efter något som verkar som ett grymt ritualmord, väljer människorna att INTE uppfatta det som en krigshandling. Ja, man är så försiktig i sina relationer till piggies att man inte ens berättar för dem att det är en felaktig handling i människors ögon. Att en av de klokaste pequerinos dödats och styckats på samma sätt skulle kunna ha någon samband med det här.

När jag läser science fiction-böcker får jag ofta ha överseende med ett klumpigt språk och stereotypa personteckningar. Orson Scott Card skriver klart nog för att det inte skall bli pinsamt, men jag irriterar mig ändå på några detaljer. En av huvudpersonerna, Novinha, upptäcker en hemlighet som hon tror skulle kunna förgöra mannen hon älskar, och vidtar några åtgärder för att förhindra det. Därför blir alla i hennes familj insnärjda i misstro och hat under de åratal som följer. Men visst, det händer alltför ofta att en envis tanke kan skapa kyla i en familj för decennier framåt.

En annan sak är de kontraproduktiva reglerna som Starways Congress (mänsklighetens högsta beslutande organ) satt upp för kontakt med pequeninos. En tredje sak är att kolonin på Lusitania är dedikerat katolsk, med en biskop och en religiös orden som upprätthållare av ordnings- och skolväsende med mera. Jag är själv katolik, men skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där det inte finns något annat val än att höra till kyrkan. Det borde även en vis Starways Congress och en ansvarstagande kyrka inse.

Med det sagt är jag glad över att den katolska kolonin och dess ledare beskrivs med respekt av Orson Scott Card, som själv är mormon. Det är skönt att slippa den i Sverige så vanliga stereotypen av hycklande präster och ett påtvingat, förstelnat trosliv. Men Lusitanias ledare är ändå misstänksamma när en Speaker for the Dead, en man med icke-religiös men viktig ceremoniell funktion, sänds till deras planet.

Idén med en Speaker for the Dead är fin och värd att begrunda. Vem som helst kan kalla en Speaker för att tala efter att någon har dött, och den döde kan också vara vem som helst. Den tillkallade Speakern kommer att ta reda på vad som var viktigt i den dödes liv och berätta det vid en officiell tillställning. En allmänt hatad människa kan få förståelse (så långt det går) när man får höra vad som drev honom/henne, en hyllad människa kan få djup när svärtan i hans/hennes liv tas fram. Nu vill jag lägga in en brasklapp: vid den ceremoni vi får höra verkar det som att den aktuelle speakern inte har talat med så många, utan snarare känt in och gissat sig till hans relationer till skolkamrater och kollegor. Hmmm. Hade han haft ekonomisk vinning av det hela hade Speaker for the Dead varit misstänkt lik ett bedragande medium, som säger några vaga truismer för att krama den minsta igenkänning ur de närvarande. Men så är det inte här: vår Speaker är en ärlig människa med stor empati och förmåga att hitta och lösa upp knutpunkter hos människor han möter. På så sätt är systemet med Speaker for the Dead en vacker, sekulär tröst för sörjande och sårade människor.

Som sagt, Speaker for the Dead utvecklar handlingen från Ender's Game. Jag hade bara tänkt läsa den och en till (Ender's Shadow) för att få reda på mer om hur det gick, men när jag läser titlarna i listan över Orson Scott Cards böcker, vill jag veta mer. Card är inte den bäste prosaisten, men hans idéer om Ender och hans universum är intressanta nog att följa ett tag till.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game

Helvete på Liljevalchs

2011-12-29T21:05:00.002Z

Medeltidens helvetesvisioner med flammande eldhav och djävlar som plågar och stympar syndare ser nästan skrattretande ut idag, hur mycket de än liknar de sämsta skräckfilmerna som direkt hamnar i bensinmackarnas DVD-ställ. Hur ser det helvete ut som skulle skrämma en modern människa?

Liljevalchs utställning Helvete innehåller några verk som manar fram en känsla av helvete och evig plåga, men också många som bara löst är kopplade till titeln. Jag har länge tyckt om Jenny Holzers konst som använder sig av texter, men när hon använder sig av rullande LED-text i blinkande rött och blått blir det svårt att läsa orden, och deras tyngd förminskas. Det är extra synd när det gäller verken på Liljevalchs, med citat från soldater som begått brott under uppdrag i Mellanöstern. Jag ställer mig intill de böjda displayerna och försöker läsa, men när olika meningar snabbt rinner förbi på insidan och utsidan samtidigt försvinner orden ur mitt minne så snart jag har läst dem. Var det meningen?

Hans Jörgen Johansen, LV (2011)

I serien Vanitas låter Hans Jörgen Johansen livsmedel och föremål åldras och förruttna. I närgången förstoring liknar de nya, okända landskap. Vill man kan man se dem som sterila och öde, men jag letar hellre efter tecken på liv. Visst tycker jag att Louis Vuitton-väskor är fåniga och otillräckliga statussymboler, men vad skulle inte kunna finnas bortom horisonten av LV-taggar?

Maria Miesenbergers utsvärtade familjefoton och Sten Eklunds Kullahusets hemlighet (1971-72) har jag sett förut, och de vinner inte på att ses igen. De var goda idéer till konst en gång, men har de någon djupare kvalitet som håller för tolkning och återseende? (Och vad har de för koppling till helvetet?) Jag hoppas att jag har fel, och att det finns andra som hittar betydelsen i dem.

Dick Bengtsson, Edward Hopper: Early Sunday Morning (1970)

Däremot har jag inget emot att än en gång se Dick Bengtssons tavlor med sina svårbegripliga hakkors. Jag ser dem som bilder från en parallell värld där nazisterna vann. Är alla bilder vi ser - en Hopper, en interiör från ett fängelse - godkända som uppbygglig konst av ett kulturministerium lett av brunskjortor?

Ulrik Samuelsons Sanctuarium, ett kalt rum med ett par guldtäckta föremål och mörka granskogar tätt inpå, skulle kunna vara ett helvete för mig. Andra må tycka om ensamhet och skogssus, men om jag aldrig fick lämna det skulle det vara olidligt. Glenn Brown målar av science fiction-landskap som skall vara dystopier, men än en gång, det som andra kan se som hopplöst ser jag som en spännande utmaning.

Ulf Samuelson, Sanctuarium (2011)

Några av verken förmedlar ändå helvetets allvar. Serien Krigets fasor (1810-15), etsade av Francisco de Goya, visar just stympade, plågade människor, och de är ögonvittnesskildringar av vad människor gjort mot varandra.

Fotot Untitled #173 (1986) av min idol Cindy Sherman visar en död människa på en hög av förmultnande skräp. Hon kommer aldrig att leva igen, och hon är lämnad på en sophög. Den slutgiltigheten är skrämmande. Inför Marcus Larsons patosfyllda målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg (1859) kan man stanna upp och föreställa sig hur männen instängda på ångfartyget går under utan hopp om hjälp.

En bra känsla av apokalyps är Tracy Moffatts video Doomed (2007). I en slinga på tio minuter har hon (tillsammans med Gary Hillberg) klippt ihop undergångsscener från olika filmer. Jordbävningar, tornados, blixtar, översvämningar - alla element och några fientliga aliens samarbetar för att slå sönder alla spår av civilisation. I filmerna brukar några människor överleva och hjältarna hittar sina familjemedlemmar. Men här är det tio minuters oavbruten ödeläggelse: enorma vågor slår in över New York, frihetsgudinnan välter gång på gång, bilar kastas runt som leksaker, människor flyr i skräck men fångas av eldsflammor eller dras ned i djupet. Nej, det här kan ingen rädda sig ifrån. Det här är slutet.

Roj Friberg, Utan titel (2011)

Det är mörkt i salarna på Liljevalchs, och när jag går där är jag nästan ensam. Det förstärker den kusliga stämningen. Allra mest skrämmande är det att vara i Roj Fribergs rum. Mot en svartbränd vägg sitter och står några människor - nej, det är spöken av människor, bara halva armar och ansikten som dödsmasker. Några tavlor på sidoväggen visar ruiner och skräpiga gator. Det är värld där katastrofen har inträffat. Kan mänskligheten hämta sig? Kan vi återfå en högtstående civilisation av medicinska framsteg, teknik och kultur? När svaret är nej, då finns helvetet på jorden.

Länk till Helvete på Liljevalchs

Tjuvar på Dramaten

2011-12-28T22:36:00.002Z

På scenen är det uppbyggt två våningar med tre rum vardera, som ett flervåningshus där människor lever parallella liv som inte rör varandra. Det skall visa sig att människorna i Dea Lohers pjäs Tjuvar hänger ihop, litet i alla fall, men när de rör sig mellan rummen är det en som alltid blir förbisedd: Finn Tomason (Johan Holmberg), mannen som inte finner det värt att längre kliva ur sin säng.

En depression som får en att tappa kraften till att gå ut i världen kan komma av att man inte ser något hopp, inget att längta efter. De andra personerna i pjäsen har saker att se fram emot och mål med sina liv, om än vaga, om än helt frammanade av fantasin. Linda (Annika Hallin) har sett varg så många gånger att hon tänker att hennes arbetsplats snart måste bli ett naturreservat. Och då måste Rainer komma - mannen som hon redan har en familj med i sin fantasi!

Människorna på scenen bär kläder med var sitt olikfärgat parti på bredden, som om de lösgjort sig från en tvärrandig bakgrund. Paret Thomas och Monika (Hannes Meidal och Jessica Liedberg) har varsin bred vit rand mot tröjor i blå respektive orange, som om de vore levande Penguin-böcker! Jag tycker att scenen där de berättar ett ord i taget blir ryckig och svår att följa, men däremot blir jag fascinerad av scenen när de talar nästan samtidigt, lägger eftertryck på olika ord och till slut divergerar helt från varandra.

Att berätta ett skeende genom olika människors möten är spännande, och Tjuvar är ett bra exempel på det. Några av de parallella historierna är större och mer sammanflätade i varandra. Några andra scener, t.ex Malin Eks övergivna hustru, är hjärtskärande och underhållande, men bidrar mest till att pjäsen blir lång, inte till förståelsen.

På det stora hela är det kvinnorna som gör de bästa rollerna i pjäsen. Lil Terselius är fantastiskt rolig som småilsk hemmafru, sprättande av undertryckt energi! Och Lotta Tejles djupa uppriktighet gör hennes brutala berättelse ännu roligare. Det är många gånger man skrattar till, utan att glömma allvaret och den vemodiga undertonen. Dea Loher, regissör Jenny Andreasson och skådespelarna har hittat rätt ton, en blandning av lätthet och skärpa.

Länk till Dramatens sida om Tjuvar

Foto: Sören Vilks

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

2011-12-27T20:22:00.000Z

De slitna, färglösa 70-talsinteriörerna markerar allvar och ett stort mått av tristess. Men det är inte hela sanningen. I travarna av tidningar och dokument finns detaljer som betyder fara eller en livlina för människor i utsatta positioner. Det går många dagar av faktasökande och sållande av data mellan de utväxlingar som faktiskt kan ge viktig information.

I de inledande scenerna av filmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy skall det förmedlas kontakt mellan en man från den brittiska underrättelsetjänsten och någon med viktig information. Runt de två männen på gatukaféet i Budapest rör sig kameran. Vilka är personerna vid de andra borden? Är någon mannen de väntar på? Är några andra ryska agenter, beredda att fånga eller döda sina motståndare? På ytan är stämningen lugn, men spänningen växer.

På samma sätt rör sig handlingen genom hela filmen. Vad är viktigt i strömmen av nyheter? Ett vaksamt öga kan snappa upp en liten detalj som inte stämmer, som kan betyda något mycket större. En klok hjärna kan planera påstötningar i flera steg som kommer att driva fram en avgörande händelse. Men på samma sätt är alla tränade såväl på MI6 som hos deras viktigaste motståndare, agenterna från den ryska säkerhetstjänsten.

Det finns en mullvad, en förrädare, i den innersta kretsen av MI6 - kanske. Hur skall man finna spåren som leder fram till honom, om han är lika väl tränad att dölja dem och lägga ut villospår som du själv? Den som leder den hemliga utredningen, George Smiley, har dessutom nackdelen av att vara avskedad från MI6 och behöva leta bevis per ombud från en annan plats. Men han har lång erfarenhet av arbetet, och av männen som är misstänkta: i många år var de närmaste kollegor. Kan Smiley sålla fram landsförrädaren bland dem?

Utan att frossa i våld och blod gör filmen klart att ett felsteg och en upptäckt kan leda till en brutal död. Man kan aldrig vara säker på när den korrekta ytan av tweed, portföljer och tekoppar skall brytas och förbytas i naket våld. Man kan heller inte vara säker på om mannen i stolen intill planerar att lämna ut en till fienden för sin egen framtids skull. Oförklarade och ordlösa scener pusslas samman. Under de sista scenerna stiger pulsen och gåtans lösning uppdagas. Vi kan släppa taget om biofåtöljen och andas ut efter en mycket, mycket bra film. Men för MI6 går arbetet vidare; det eviga, otacksamma sökandet efter möjliga förrädare på sin och den andra sidan.

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

2011-12-26T18:21:00.002Z

Chimamanda Ngozi Adichies klara, lättflytande språk berättar mycket på några få meningar. Därför kan en novell på tio-tjugo sidor ge en djup blick in i en annan människas personlighet och villkoren under vilka hon lever. Omständigheter och andra människors repliker väcker minnen och tankar som ekar i huvudpersonerna.

Flera av berättelserna beskriver nigerianer som har flyttat till USA. Att vara långt borta från sitt hemland är tungt, vare sig man flyttade av egen vilja till ett välavlönat jobb, eller om man lever på ett underbetalt servitrisjobb och inte kan skicka pengar till sin väntande familj. Huvudpersonerna är starka och reflekterar över sina känslor; sin svårfångade saknad, hur andra människors sympati kan vara lika sårande som likgiltighet, hur de måste packa undan sin längtan till någon gång när de kanske äntligen kan få leva som de vill.

Titelnovellen är skriven i du-form, vilket alltid irriterar mig, men den berättar inkännande om hur en ung kvinna retar sig på en uppvaktande ung mans kunniga Afrika-intresse, samtidigt som hon förstår att hon är orättvis mot honom. Vad är det som är så störande? Att han är så priviligerad att han kunnat resa till Ghana, Uganda och Tanzania som förströelse, inte för att leta efter arbete? Att Afrika bara är en i raden av kontinenterna han har besökt? Att han lägger sig i och försöker förstå en kultur som "du" själv har i ryggmärgen sedan födseln? Att han aldrig kommer att förstå hur det är att inte kunna skicka pengar hem till en väntande familj? Vilket plågar mest, avståndet emellan dem eller hans naiva välvilja?

Flera historier visar skärvor av viktiga händelser ur Nigerias nutida historia. Men bland jams, palmolja och texturizer och curl activator för håret är det allmänmänskliga känslor av skräck, svartsjuka och otillräcklighet som huvudpersonerna upplever. Och varje människa är mer än vad hon "symboliserar", vilket märks tydligast (litet övertydligt) i novellen Jumping Monkey Hill.

Den sista novellen, Den hårdnackade historikern, innehåller namn och händelser som ekar från Chinua Achebes välförtjänt hyllade afrikanska trilogi. Med den i bakhuvudet är det lätt för mig som läsare att ge liv åt människorna som snabbt lever fram sina liv och planer för varandra på boksidorna, men annars är den här sortens skissartade prosa som lämnar jobbet åt sin läsare inte något jag gillar.

Den svenska översättningen är så smidig att det går snabbt och lätt att läsa hela boken. Ändå känns den inte enkel, och varje människa får en personlighet, en bakgrund och ett öde. Chimamanda Ngozi Adichie är en bra författare.

Fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie:
En halv gul sol

Carl Fredrik Hill på Waldemarsudde

2011-12-23T17:43:00.002Z

Fotona av den unge Carl Fredrik Hill visar en yngling med bestämd min och lätt misstrogen blick. Hans far trodde inte på hans konstnärsplaner. I ett brev till fadern under studietiden skrev Hill "Jag vill endast nämna att Sverige i mig ska få en målare, vartill de ej sett maken", så visst låter han säker på sin begåvning. Men det är sorgligt att veta att Carl Fredrik Hill gled in i en schizofreni som isolerade honom från världen, och att hans verk inte uppskattades förrän efter hans död, när man ser hans fantastiska målningar på den stora utställningen på Waldemarsudde.

Ungdomsverken visar en habil landskapsmålare, och en tavla med höga, smala trädstammar känns som en föraning av vad som skall komma. Under en period försökte han sig på impressionisternas ljusa färgnyanser och synliga penseldrag, men resultatet var inte så intressant. Det som visar Hills storhet är de verk man förknippar med honom: naturmotiven med låg horisont, mörka objekt mot en glödande bakgrund, kompositionen som inte är helt harmonisk utan verkar pressas samman och ut ur bilden.

Det blommande äppelträdet som återkommer i många tavlor är vackert med de ljusa, skira blomstren mot den mörka stammen. Men det finns ingen inramande luft mellan trädet och tavlans kant, det är så stort att det dominerar bilden. Om det finns andra träd på bilden väger de inte upp för körsbärsträdets tyngd, utan böjer sig snarare bort. Många gånger målar han höga, smala trädstammar, ibland i klunga, ibland ett ensamt träd som sträcker sig ovanför all annan växtlighet med sin friska krona.

Det verkar inte som att Hill har struntat i komposition och bara målat precis vad han såg. Tvärtom verkar han haft en egen uppfattning om proportioner och sökt de motiv som motsvarade den. I ett brev om tavlan han målat av sin syster Anna talar han om hur hon går längs en bäck mot en glödande solnedgång. Men bäckens vatten ser ut som ett skärsår, och från tavlans kant lutar en mörk trädmassa hotande in mot den lilla figuren. Det är litet kusligt men vackert och fascinerande.

När Hill insjuknade i sin schizofreni spärrades han in på sinnessjukhus och hospital. Men han fick komma ut och vårdas i sitt barndomshem, och fick två rum att leva och verka i under 28 år fram till sin död. Jag hoppas att han inte saknade naturen och friheten i Frankrike alltför mycket. I kritteckningar ser vi hur hans skaparträngtan använder sig av det näraliggande som motiv: stilleben av lök, korv, kyckling. Sedan teckningar av fantasibilder och äventyr han har läst om: exotiska landskap, och lejon och älgar som vränger huvudet mot himlen i ett vrål. Men ingen av dem rör sig ur fläcken. De kraftfulla djuren står tungt kvar på sin plats och ropar ut sin längtan.

Människor dyker upp i teckningarna, vridna inåt/nedåt av att de tvingas hålla sig inom papperets kanter, eller omfamnande varandra i stora grupper. Ur vissa synvinklar ser omfamningarna kaotiska och hotande ut, men mest liknar de ett tafatt försök till omtanke. En stillsam harmoni finns det till slut i tavlorna av människor sittande i grupper, vända mot betraktaren. De är bemålade med mycket guld och silver, som för mana fram så mycket skönhet som möjligt och bädda in dem i det. Jag önskar att Carl Fredrik Hill hade fått en adekvat medicinsk behandling, mest för hans sinnesfrids skull, men också för att man kan se hur mycket skön konst han hade kunnat skapa under ett fullödigt liv.

Länk till Waldemarsuddes sida om C F Hill-utställningen

Freddie Wadling och James Bond i Filadelfiakyrkan

2011-12-21T21:46:00.003Z

Till John Barrys ominösa Space March (Capsule in Space) visas en animation ovanför scenen. Under tiden tar bandet plats på scenen - Freddie Wadling och de begåvade musikerna Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per "Ruskträsk" Johansson. I sin sparsmakade sättning spelar de James Bond-låtar intimt, centrerat kring Freddie Wadlings personliga röst. Arrangemangen från originalinspelningarna ekar i mjuka slingor istället för i magnifika orkesterackord. Första gången jag hörde Freddie Wadlings versioner var det svårt att inte jämföra med de pampiga originalen, men efter några omlyssningar står de på egna ben.

Diamonds Are Forever är en perfekt låt i melodi och text, med en desillusionerad men inte resignerad berättare. I det här lilla formatet kommer allvaret fram även i de nyare Bondlåtarna Tomorrow Never Dies och Another Way to Die. Så vänder bandet tillbaka till andra klassiska covers, och jag blir så lycklig över att få höra Rupert Hines I Hang On To My Vertigo och Stina Nordenstams Här slutar kartan. Och kontrasterna i Radioheads Creep blir starka spännande för att Freddie Wadling sjunger så mjukt i verserna och så skrovligt i refrängerna.

Så får vi en danslåt - David Bowies Let's Dance! Men så härligt dekadent arrangerat. Det fattas bara ett musettedragspel. Sedan kommer agentlåtarna tillbaka: Secret Agent Man, From Russia With Love, The World is Not Enough som får extra tyngd och A View to a Kill. Men You Only Live Twice, som skulle kunna låta så mjuk och fin, låter konstig av ett förvirrat komp. Inte bara synttrumman utan även saxen låter malplacerade. Genom hela konserten är det också så att akustiken får starka bastoner att eka för mycket och dränka finare nyanser. Men i stillsammare låtar kommer alla toner och ord fram, och det låter nära och klart.

"Får man spela den här låten i kyrkan?" undrar vår sjungande guru. Det är Robert Johnsons Me and the Devil Blues. Från underjorden kom inget straff, så man kunde fortsätta med en annan Stina Nordenstam-låt, Allt har varit möjligt länge nog nu. "Nu blir det andra bullar. Rymdbullar!" Det är Space Lord av Monster Magnet, som växer ut till ett psykedeliskt kaos och publikens jubel, följt av A Salty Dog och deklarationen att det var sista låten. Nej! Stående ovationer lockar fram två extranummer. Det är den gamla Cortex-låten The Freak, som bandet spelar piggt och Freddie Wadling sjunger från minnet. Och till sist en vacker, vacker version av My Funny Valentine, med ljuvt nynnande i falsett. Och det måste bli den sista, för stämbanden håller på att ta slut och det finns inga fler låtar i pärmen! Men det var en fin resa med vår finaste sagofarbror i rymden.

Hemvändarkväll med Klungan och Säkert!

2011-12-21T09:15:00.001Z

Det är ett riktigt generöst program som spelas upp på Cirkus: först Klungans föreställning från i somras, Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, sedan en konsert med Säkert! och sist en sammansmältning av båda grupperna med jultema. Fyra timmar av scener och sånger man kan skratta och klappa högt åt, och alla med en ton av vemod som blir starkare när man tänker efter.

Jämfört med sketcherna i det genialiska radioprogrammet Mammas Nya Kille har Klungan på scenen tid att måla ut stämningen i scenerna, och också rum att brodera ut med rekvisita och kroppsspråk. Ridån går upp för en halvt psykedelisk, halvt mysig scen som skulle kunna varit hämtad från ett barnprogram på 70-talet. Där finns flygande fåglar på pinnar, en rund mjuk trappa, en svajande fågelmänniska med filosofiska funderingar, och ett par gubbar med rutiga skjortor, bockhuvuden och ett svårdefinierat uppdrag. Det hela är en drömvärld - inköpt av en annan gubbe för ett trettiotal år sedan. Han har börjat tröttna på den och skulle vilja sälja av den, men den svajande fågelmänniskan drar ju ned värdet.

En del scener är utdragna litet väl långt, men andra är fantastiska. En förvirrad man börjar med släkt'n-forskning, för att få någon förståelse för hur hans liv blivit som det är. Lika obegripligt som hans liv är, är hur han skall gå till väga med släkt'n-forskningen. Han drar desperat i de tåtar han finner tills det blir stopp. Hoppas att han får ett svar någon gång, innan han blir för besviken. Sedan får vi komma hem till Katlas familj, och det är mer surrealistiskt än man kunnat ana!

Jag tycker om att se hur olika delar av en köksinredning rullas fram och tillbaka över scenen och pusslas ihop med varandra. Det är inget nytt, fräscht kök utan ett litet slitet, med kakel och skåp i aprikosa och gula färger från 80-talet. Ett sådant kök som många vuxit upp med och fortfarande har kvar, om de inte upptäckt renoveringstrenden.

Annika Norlin och Säkert! inleder mjukt och frågande, men går vidare med sina starka kort som Honung, Dansa, fastän, Vi kommer att dö samtidigt och Isarna. Bandet är omgivet av en dunge av strålkastare som tyvärr bränner nya hål i näthinnan i varje refräng. Ljudet är däremot bra, förutom att det under låten Fredrik blir så skrälligt att det är svårt att höra orden. Men under takterna fram till höjdpunkten i Allt som är ditt är det bara rätt att ljudet blir tyngre och skrälligare. Fastän publiken sitter ned är rummet fyllt av energi.
Musiken mjuknar och Är du fortfarande arg? skulle vara en perfekt avrundning på en vanlig konsert. Men då irrar Klungan upp på scenen igen!

Vackra jullåtar varvas med gubbar från Klungans persongalleri. Det är obetalbart när Thunder smyger fram till trummisen Daniel Berglund och börjar snacka med honom. Man inser att Thunder haft trummis-drömmar sedan mellanstadiet, och inför en begåvad musiker som Berglund, "Master Drummer on Earth" som kan "mata ut jordbävningsljud", då är det Thunder som blir en sådär liten liten trasig stackare som skulle behöva räddas av en stor stark en. Men så berättar Thunder att han faktiskt kan trumma tvåtusen slag på 20 sekunder! Det är så snabbt att bara hundar kan höra det. Hårdrockshundar. Det känns tryggt att höra att Thunder har kontrollen igen. Nu kan jag sova lugnt fram till jul. Tack, Klungan och Säkert!

In Time

2011-12-19T22:22:00.000Z

Tid är pengar, pengarna eller livet, pengarna OCH livet. Ursäkta att jag drar en massa klyschor, men det gör de i filmen In Time också - hela tiden. I framtiden är alla människor genetiskt programmerade att sluta åldras vid 25 års ålder. Men då börjar jakten på tiden, för man får bara ett år "gratis", resten måste man jobba sig till. Tid är alltså valuta, och det finns inte längre någon annan valuta än tid. Allt räknas i minuter och timmar. Eller år, för de mycket rika.

Man kan skänka varandra tid och man kan stjäla varandras tid. Det är många gånger man får höra "Vad gör du om du bara har en dag kvar att leva?" eller "Använd tiden väl", när det är skarpt läge för någon på bioduken. Överhuvudtaget är det gott om snärtiga oneliners och övermodiga uttalanden, sagda med spelad nonchalans eller västa med hämnd i blicken.

Kan man bygga en film på bara oneliners och svällande stråkar som understryker att det just händer något allvarligt eller romantiskt? Nej, speciellt inte när alla skådespelare är regisserade till att spela karikatyrer av filmhjältar/skurkar. Inte ens en begåvning som Cillian Murphy kan skaka liv i sin roll, och Vincent Kartheiser är en manierad handdocka med döda ögon. Jag har alltid älskat Justin Timberlakes självdistans och humor i hans avsnitt av Saturday Night Live, men det räcker inte för att fylla en huvudperson i en långfilm.

Tyvärr tror jag att filmen är menad att vrida upp dramat till max, så att det blir enklare för kidsen att fatta vad som händer. Tack och lov verkade det som att de andra ungdomarna i salongen inte gick på tricket utan blev lika generade som jag vid några av de klumpigaste replikerna. Synd bara att något som kunnat bli en intressant historia fuskades bort. De mest minnesvärda ögonblicken i filmen var när huvudpersonen, Will, fått en stor summa tid och reser till de rika kvarteren. Att se lyxigt blanka fasader och rena gator för första gången, fundera över varför inte alla får leva så, och sedan sova gott, äta gott och inte ha bråttom någonstans.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

2011-12-18T22:52:00.001Z

När ett kärnvapenkrig förgiftade jordytan lyckades en del människor fly under jorden, till Moskvas tunnelbana. Man kan odla svamp i mörker, föda upp grisar som äter svampen, och i värsta fall även fånga råttor, så de som slår sig ned på metrostationerna har en chans att överleva.

Efter ett tiotal år har det fötts och vuxit upp barn som inte har något minne av livet över jorden. Tonåringen Artiom var tre år gammal när katastrofen hände, men har bara vaga minnen av det tidigare livet och av sin nu döda mor. Han lever med sin styvfar Sasja på stationen VDNCh, en station som ligger strax utanför ringlinjen som omcirklar och förbinder så många andra stationer i tunnelbanenätet.

Ringlinjen kallas Hansan, eftersom den utgör en så viktig väg för handel. Men kommunikationer mellan stationer försvåras av att några ligger i krig med varandra, och av att det ibland händer oförklarliga saker. Alla som går in i en tunnel kan inte vara säkra på att komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om att det från ytan kommer ned muterade varelser, "de svarta", som på sista tiden blivit mer aggressiva.

En gammal vän till Artioms styvfar, Hunter, dyker upp. Artiom lyssnar intresserat på vad han berättar om forna tider, och om vad för oroande saker som verkar vara på gång under jorden nu. När han ber Artiom ta sig genom tunnlarna till Polis, det stationskomplex i centrum där flera linjer löper samman, blir pojken både orolig och nyfiken. Vägen genom tunnelbanenätet blir förstås inte enkel, och Artiom får se hur olika "styrelseskick" och standard de olika stationerna har. De människor han möter har egna historier att berätta, och egna förklaringar till de återkommande mystiska händelserna. Men de förklaringar som en person ger blir motsagda av nästa person som Artiom möter. Det som den ene förklarar som de dödas röster avfärdar den andre som hallucinationer av gaser.

Några spännande partier, som när Artiom vandrar ensam i kolmörker och hör ekon av steg, hamnar i det mellanläge där både naturliga och övernaturliga förklaringar skulle kunna duga. Ju längre han kommer i sin vandring, desto tydligare står det klart att människorna under jorden alla behöver en sammanhållande historia för att se mening i sina liv, och det kvittar om den är sann eller ej.

Till skillnad från en del andra dystopier, som till exempel Cormac McCarthys The Road där lösa sidor ruttnar bort i ett översvämmat bibliotek, är böcker högt värderade i de flesta Metro-stationerna. Stationskomplexet Polis ligger under det Stora Biblioteket (Ryska statsbiblioteket/Leninbiblioteket), och böckerna och vetandet är länken till civilisationen som man inte vill förlora. Gluchovskijs historia är till största delen befolkad av män, och den förlorar på den ensidigheten, men jag tycker om att människan i Gluchovskijs hårda framtid inte helt förlorat sin förmåga till omtanke. Bland annat möter Artiom en man som tar hand om sin utvecklingsstörde son. Och ändå så är de svaga alltid utlämnade åt att lita på de starkas sinne för rättvisa. Så få människor har överlevt, och ändå slutar de inte utnyttja och döda varandra, inte ens när ett större hot kryper fram ur väggarna.

Extremer på Teater Replica

2011-12-16T22:03:00.001Z

Marjorie (Birgitta Rudklint) är ensam hemma. In kliver en man (Jesper Berglund) som ropar på Joe och ber att få låna telefonen. Marjorie svarar nekande och ber honom att gå, men mannen är påstridig. Replikerna växlar mellan artighet, flirt och en envishet som innehåller ett hot. Till slut slår situationen över, mannen vräker omkull Marjorie på golvet och börjar förgripa sig på henne. I en grym och utdragen scen misshandlar han henne och pressar en kudde mot hennes ansikte för att få henne stilla. Ännu mer motbjudande är hur han smeker henne och tvinga henne till ord av kärlek och kåthet, i hans perverterade form av kärlek.

Jag spänner knytnävarna av ilska över vad jag ser, men som introduktionen utlovar: Marjorie övermannar mannen, binder honom noggrant och placerar honom i den tomma eldstasen. Så skönt att se det kräket oskadliggjort! Men vad skall hon göra med honom nu? Som han själv säger, Marjorie bär inga spår av våldtäkt eller misshandel, polisen kommer kanske att ta in honom till stationen men släppa honom direkt... och då kommer han att söka upp henne och göra slut på henne.

En efter en kommer Marjories rumskamrater tillbaka från jobbet. Terry (Anilla Larsson) har inte sett överfallet, allt hon ser är en bunden och misshandlad man i öppna spisen och en märkvärdigt hård Marjorie. Nu börjar jag oroa mig igen. Skall han lyckas övertala Terry att släppa honom? Med lismande och lirkande börjar mannen be Terry om tjänster, litet att dricka, lossa repen litet? Terry är inte särskilt smart, och skulle kunna vara lätt att påverka. Strax efter kommer Patricia (Camilla Rensgård) hem från sitt jobb som socialarbetare. Hon försöker få överblick över situationen och se vad de skall göra.

Vi som har sett från början vad som hände tänker nog att kvinnorna måste märka hur mannen hela tiden rör sig mellan att lismande be om nåd, självsäkert berättande hur kvinnorna kommer att knäckas när de hamnar i fängelse, och fult svärande när han tycker att han förnedras. Men Marjorie är också underlig: spänd av situationen, kanske kantig av naturen, och kyligt målmedveten och hämndlysten. Medan diskussionerna går i den absurda situationen är det svårt att veta hur det hela skall sluta. Hur skulle det ändå kunna sluta någorlunda väl?

William Mastrosimones pjäs Extremities har spelats på flera håll sedan premiären 1980. Fast man skrattar till då och då är den riktigt obehaglig från början till slut. Det är lätt att sitta och tänka ut vad rollfigurerna borde ha gjort istället, och svårt att hålla sig stilla under orättvisorna. Men utan att pjäsen ursäktar våldsmannen, kan den ändå skapa en tanke om vad det betyder att ha en människa utlämnad till ens nåd, hur äcklig och ond han än är. Om man har starka nerver är pjäsen riktigt sevärd.

Länk till Nybergteaters hemsida

Turner, Monet, Twombly på Moderna Muséet

2011-12-11T20:13:00.001Z

När man kliver in i utställningsrummet på Moderna Muséet hamnar man i en avdelning som kallas "Atmosfär". Det finns många tavlor likheter mellan de tre konstnärernas tavlor i den avdelningen, och "atmosfär" är en viktig ingrediens i de flesta andra målningarna på utställningen. De tre konstnärernas livstider följer på varandra nästan helt kronologiskt, och de hade alla olika strömningar av samtida konst att förhålla sig till.

Turner, Sun setting over a lake

Turner är den äldste av konstnärerna (1775 - 1851). Hans målningar har visserligen motiv, men de är insvepta i dimma och har otydliga konturer. Det är också sällan som han avbildar människor. Allt detta samverkar till att göra hans tavlor till brännpunkter för stämningar och naturkrafter, på ett sätt som skiljer sig från traditionella, avbildande tavlor.

Monet, London, Houses of Parliament

Liksom många andra impressionister uppskattade Claude Monet (1840 - 1926) Turners konst. Trots att hans målningar och hans teknik är så förtrogna och älskade idag, utgjorde de ännu ett steg bort från traditionellt måleri. Tar man ett steg bakåt från tavlan ser man motivet, men tar man ett steg framåt ser man penseldragen; tekniken för hur den skapades. Så istället för att vara ett gudomligt inspirerat konstverk utan historia och med evigt värde, innehåller impressionistens tavla historien om sin egen tillkomst.

De flesta av Cy Twomblys (1928 - 2011) verk innehåller inte ens något försök till avbildning. Flera av färgvalen och kompositionerna har visserligen en harmoni i sig själva. Men här kan man inte finna något motiv hur mycket man än kisar eller hur många steg man än går baklänges. Penseldragen som skapade verket syns från alla avstånd, för att inte tala om i alla de målningar där man för evigt kommer att se banan av färgdropparna som rann under målningens tillkomst. Alltså ytterligare ett steg bort från traditionella tekniker.

Cy Twombly, Untitled

Därtill ytterligare ett steg bort från traditionella motiv: flera av Twomblys tavlor innehåller ord och meningar som beskriver sitt innehåll (istället för att måla det). Alltså ett steg i riktningen att låta betraktaren bli delaktig i processen att skapa verket. Allt det här tycker jag är intressant, och jag håller med om att det är rätt för både skapare och åskådare att konsten rör sig vidare och provar nya metoder. Men jag tycker inte att Cy Twombly är den bäste representanten för den sortens modern konst, och jag tycker att den inriktningen börjar bli överspelad. Jag vill också säga att jag i många fall tycker att den undersökande och "medskapande" konsten snarast verkar för feg och/eller bekväm för att själv presentera något konkret.

Med alla de tre konstnärernas verk intill varandra ser man inte bara likheterna, utan också skillnaderna. Så oskarpa och stämningsskapande som Turners tavlor är, så sprakar de av energi. De har ett tydligt perspektiv, ofta med centrum mitt i tavlan. Det känns omväxlande som att energi slungas ut mot åskådaren, eller som att man själv är på väg att sugas in i bilden. Bredvid dem är Monets tavlor helt stillastående och livlösa. Min uppfattning är att Turner är den främste konstnären av de tre.

Länk till Moderna Muséets sida om Turner, Monet, Twombly

Turner, Strange sun after rain

Ingen mans land på Stadsteatern

2011-12-09T21:39:00.002Z

I Harold Pinters pjäser är det ofta ett maktspel som pågår mellan personerna, ett maktspel i ett slutet rum. Utan att gå till handgripligheter, bara med hjälp av ord, kan den ene tränga in den andre i ett hörn. I Ingen mans land blir stämningen sällan så hotfull, men med orden målar istället de olika männen upp sig inför varandra, och ögonblicken av samtycke är få och opålitliga.

Spooner (Peter Haber), i litet skrynklig linnekavaj, är hembjuden till Hirst (Lars Lind), i välsittande grå kostym. De har träffats av en slump under promenad på Hampstead Heath, och när Spooner kommer till Hirsts pampiga hem, tar han gärna emot ett glas whisky och berättar ingående om sig själv. Inte borde man misstro honom bara för att han ser ut att ha sina bästa dagar bakom sig, men det är litet underligt hur gärna han vill instämma i de få sakerna som Hirst uttalar. Litet mer än underligt, nästan övernaturligt, faktiskt, hur de två faller varandra i talet, och hur Spooners erbjudande om att vara hans enda vän verkar driva Hirst djupare in i plågorna under dennes tilltagande berusning.

När Hirst lämnat rummet kliver istället Foster (Joakim Gräns) hemtamt in i salongen. Han förvånas inte över att stöta på en främling, utan börjar fråga Spooner vad han dricker på ett aggressivt vis. Därefter berättar han oombedd om sig själv och sin bakgrund i Asien. Det är inte så att hans berättelse kommer att motbevisas senare, men det Foster säger och det Fosters kompanjon Briggs (Jonas Hellman-Driessen) säger är som pusselbitar som inte hör ihop.

Hela första akten skulle kunna förklaras realistiskt om man valde att se den så. Hirst är en äldre man med pengar och inflytande, kanske i den undre världen, som börjar bli senil, och det är därför han växlar mellan att inte känna igen Spooner och att kalla honom sin vän. Foster och Briggs är hantlangare som är vana vid att Hirst tar hem okända för att få sällskap, och håller ögonen på Spooner för att se att han inte utnyttjar situationen. Tänker man så kan man bara njuta av dialogens blandning av intelligens och förvirring.

Foto: Sarah Bolmsten

Men i andra akten går det inte att bortse från mystiken. Briggs avslöjar för Spooner att Hirst är uppburen författare. Men Spooner är ju också poet! I nästa gång de två ses, i nästa scen, sätter de igång kvällens mest livfulla diskussion om sin gemensamma studietid, som snart mynnar ut i ett gräl om ansvarslösa förförelseakter. Så igår kände de inte varandra, nu är de ungdomskamrater med gemensamma vänner och kärlekar? Det är ingen slump att den här vändningen kommer strax efter att båda har trätt fram som författare. En författare kan forma om verkligheten efter sitt eget huvud - och tydligen kan två författare forma om den så att deras livshistorier griper in i varandra.

Alla personer på scenen har långa monologer där de berättar om sig själva. De är detaljrika, målande och fullt möjligt sanna. Men Spooners och Hirsts berättelser skulle kunna vara fantasier, och Briggs och Fosters berättelser väcker inte sina åhörares intresse eller sympati. Alla talar om sig själva, men det leder ingenstans, och ingen vill lyssna. De enda två tillfällena av dialog och ömsesidighet är Spooners och Hirsts två diskussioner, en i första akten och en i andra, och båda två verkar vara fabulerade! Så man talar egentligen utan att någon lyssnar, och när man någon gång möter någon annan i dialog, så är det en illusion. Är det sant? Det är en ödslig tanke, och ännu kusligare blir det i de sista minuterna då ensamheten skruvas åt under ett allt starkare och kallare ljus. Ingen mans land är en intelligent och sevärd pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Ingen mans land

Grundgropen av Andrej Platonov

2011-12-05T22:18:00.001Z

Sovjetstaten är ung och full av hopp, och man planerar och bygger för en strålande framtid. Det goda samhället är ännu inte här, och fortfarande krävs en hel del hårt arbete, självförsakelse och samarbete med människor man inte tycker om. Peredvizjnikis målningar visar hur ryska fattigbönder i alla tider kunnat kommenderas till byggningsarbete. Att slita för att bygga ett nytt, bättre samhälle innehåller åtminstone ett uns av hopp för arbetarna i Platonovs bok Grundgropen.

Den filosoferande Vostjev blev uppsagd från sitt jobb i verkstaden på sin trettioårsdag, "på grund av tilltagande kraftlöshet och tankfullhet i förhållande till den allmänna arbetstakten." Han ger sig ut på vägarna och börjar fundera på om han är till nytta i världen eller om världen skulle klara sig lika bra utan honom. Men han blir snart upptäckt och engagerad i arbetet med att gräva grundgropen till ett stort hus för gemensamt boende.

Männen i arbetslaget bor och äter tillsammans, och retar sig förstås på varandras egenheter under det hårda jobbet. Maskerat till politiska korrigeringar passar de på tillrättavisa varandra, och påminna om den sovjetiska planen för folket. De officiella slagorden de slänger efter varandra är ofta innehållslösa men omöjliga att säga emot. Platonov var som ung övertygad kommunist men ändå kritisk till fenomen i den tidiga Sovjetstaten. Det ger perspektiv åt scenerna när männen kastar slagord efter varandra: visst är de (förhoppningsvis) uttalade med allvar och god vilja, men i fel sammanhang kan de användas för att lägga grunden för utrensningar. Och hur mycket uppfyller parollerna egentligen sitt syfte? Vad blir det för värld som männen bygger?

Boken bollar fram absurdistiska bilder och berättelsen rör sig snabbt framåt. En cirkusbjörn som inte längre måste underhålla åskådare har klivit in i proletärernas led och har nu ett hederligt jobb - som smed! Arbetslaget med grävande män adopterar en föräldralös flicka, och får ny kraft av att tänka att det är för henne de bygger det nya samhället. Flickan anpassar sig snabbt till den politiska jargongen och börjar ställa krav och dra fördel av sin roll som maskot.

Jag försöker att läsa boken med öppet sinne och tänka mig hur Platonov skrev den. Jag vill känna samma tillförsikt till Sovjetstaten och socialismen som de arbetande männen, och jag upplever inte att Platonov driver med deras längtan. Däremot ser han hur mycket uppoffran som fortfarande krävs - hur länge skall man behöva vänta på det goda samhället? - och hur de politiska slagorden kan användas av oförstående eller hänsynslösa människor för att driva folk till riktigt dåliga saker. En intelligent människa som Platonov kunde se det redan 1930.

Louise Dorph på Angelika Knäpper Gallery 2011

2011-12-04T14:50:00.001Z

För tre år sedan såg jag tavlor av Louise Dorph som väckte min fantasi. Motiven var segelbåtar och natur - harmoniska semesterbilder - men i icke-naturliga nyanser av grönt, brunt och lila. I sitt djupa lugn var de riktigt spännande.

På sin nya utställning på Angelika Knäpper Gallery har Dorph målat nya tavlor med samma metod, där hon tar bort alla konturer men ändå låter färgfälten vara tydligt åtskilda. Färgskalan är närmare den naturliga, men nu avbildas huvudsakligen människor, och de saknar alla ansiktsdrag. Huvuden utan ansikten kan vara mycket kusliga, men här är de inte det. Färgfälts-tekniken, färgvalen och motiven gör att varje tavla utstrålar lugn.

Louise Dorph, Jusufu (2011)

Det är sympatiskt att skillnader i hudfärg och klädsel suddas ut och att alla avbildade blir till människor, människor man inte kan ha förutfattade meningar om. Men det gör också att alla personer blir anonyma. Jag tycker att tavlorna är dekorativa på sitt eget sätt, men jag förstår inte idén bakom dem och kan inte komma på någon egen förklaring.

Länk till Angelika Knäppers sida om Louise Dorph

Dödsdansen på Stockholms Stadsteater

2011-12-02T21:29:00.002Z

Dödsdansen är en av Strindbergs mest fascinerande pjäser. Den kan spelas på så olika sätt - rasande, iskallt - och bli spännande varje gång. Stadsteatern har spelat många Strindbergpjäser på senare år, och lyckats göra Leka med elden och Fröken Julie tidlösa och intressanta.

Att placera Edgar och Alice i samtiden, bundna till varandra av tvånget att hålla samman en krackelerande yta, är en god idé. Trots att de gjort sig ovänner med alla andra på ön, sliter de på för att upprätthålla skenet av en ganska god karriär i det arkitektritade huset med strandutsikt. Men redan där börjar nedtonandet av den livliga pjäsen, som gör att uppsättningen tappar energi.

Edgar och Alice sitter och småpratar med varandra i sina designerfåtöljer. Visst är tonläget i Pia Johanssons röst högt, som om hennes roll Alice vore spänd. Men det är inte mycket i Allan Svenssons beteende som visar att han är en hustyrann. När senare Alice börjar berätta om hur ond han är, blir hennes ilska ensidig och det får föreställningen att halta i första akten. Under en scen, när Edgars hjärta först börjar tredskas, blir stämningen kuslig som om pjäsen för ett ögonblick ville vara en spökhistoria. Men det ögonblicket kom och gick, och bidrog mest med förvirring.

Första akten är mycket långsam, med rollfigurer som funderar fram sina repliker även när de kunde hugga. Istället för att skapa en känsla av eftertänksamhet får det pjäsen att tappa i tempo. Allt det svåra är också nedtonat: fiendskapen i äktenskapet är inte lika uttalad, pengabristen är inte så konkret.

Foto: Carl Thorborg

Andra akten börjar med fart och i ett humoristiskt tonläge. Förutom då gästen Kurt (spelad av Niklas Hjulström), som är kvar i första aktens fundersamma ultrarapid. Nu är det dags för uppgörelse; illasinnade planer skall deklareras och omsättas. Förolämpningarna haglar och möblemanget flyger, men ändå bränner det inte till. Andra gånger har jag kunnat känna förståelse för både Edgar och Alice, hur elaka de än varit mot varandra. I den här uppsättningen har allt i pjäsen blivit ett snäpp mindre farligt, och historien har förlorat sin nerv.

Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen

Amy Bennett på Galleri Magnus Karlsson

2011-12-01T21:25:00.001Z

Amy Bennetts tavlor är målade med omsorg: proportioner, djup och detaljer från kant till kant. Ljuset och färgerna är litet ovanliga, som om allt utspelar sig i en dimension litet annorlunda än vår. Människorna och situationerna på bilderna är också litet ovanliga. Vi ser offentliga platser - väntrum, en kyrka - där människor beter sig stelt och ovant, som om de inte visste vad man brukar göra där.

Amy Bennett, Waiting Room (2010)

Proportionerna och färgerna kommer av att Amy Bennett bygger upp varje motiv som en scen i litet format innan hon målar av den. De ovanliga poserna kommer av att hon flyttar runt de medverkande i sina modeller. Ibland blir resultatet annorlunda än den ursprungliga idén, när hon upptäcker något nytt i scenen.

När jag vet att tavlorna är målade efter förebilder i liten skala kan jag se det, men samtidigt kan jag välja att tro att de avbildar en annan sorts liv. När jag ser fotona av modellerna tänker jag att de skulle kunna få liv när som helst, och röra sig efter helt egna lagar och idéer.

Amy Bennett, Church Giggles (2011)

I Bennetts utställning Sore Spots på Galleri Magnus Karlsson finns inga drivande människor i någon scen. Alla ser ut som spelpjäser, styrda av någon mycket större. Det gör att tavlorna inte ser ut att avbilda någon enstaka händelse, utan en roman som förgrenar sig i tiden och rummet. I så fall en stillsam men litet kuslig roman.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sore Spots

The Future av Miranda July på bio

2011-11-30T22:51:00.001Z

Även om man älskar katter retar man sig nog till vansinne på den fejkade berättarrösten som inleder filmen. En lillgammal "katt-röst" berättar förnumstigt om hur mörkt och ensamt det är att vara utomhus, med ord och intonation som om en småtjej sade det mest hjärteknipande hon kunde komma på.

När jag inte trodde jag kunde bli mer irriterad, så dyker de två huvudpersonerna upp i bild. De är ett hipsterpar i en liten lägenhet som är charmigt-slarvigt inredd. De talar med varandra i fantasibilder, och när de har något allvarligt att tala om mumlar de om det i överdrivna metaforer. Vad har de för allvarligt att tala om? Att om en månad så kommer de att hämta hem den övergivna katten från sjukhuset där de lämnade in den när de hittade den. Och då kommer de att få ett större ansvar än de hittills haft; att ta hand om ett annat liv i fem år till. Fem år! Då är de 40, nästan döda! Så under den här sista månaden i frihet måste de passa på att förverkliga sina drömmar.

Vad har de för drömmar då? Bara de som de ser och lånar av andra, verkar det som. Sophie skall lägga ut youtube-filmer av sig själv när hon dansar. Visserligen verkar hon ha en personlig dansstil, men idén fick hon från receptionisten i dansstudion där hon arbetade. Och när hon står där i sina noggrant utvalda danskläder blir hon till sist helt handlingsförlamad.

Jason ser en man från miljögruppen Tree by Tree, och bestämmer sig för att aktivera sig för dem. Det är ju en fin ambition, om än den dök upp av ett infall. Men åh, så tafatt han är när han går runt och skall försöka prata med människor! Och utsläppen från hans bilresor, tär de inte minst lika mycket som de få träd han lyckas sälja kan kompensera?

Att se de två lealösa människorna leva sitt liv liksom bortkopplat från verkligheten är otroligt irriterande! Jag börjar önska att något skall hända som skakar om dem och får dem att känna saker på riktigt. För även när handlingen, halvt metafysiskt, vrider dem ur deras bana, är det som att de upplever allt, till och med sina egna känslor, i ultrarapid och från ett avstånd.

Och då och då kommer den knarriga kattrösten in igen, och påminner mig om att det finns något i filmen som är ännu jobbigare än de två.

Faktum är att jag inte hatade filmen så mycket som det kan låta. Ofta var det på gränsen till humoristiskt hur bortkomna de två var i sina liv. Ibland när det gick extra dåligt för dem skrattade jag till. Framför allt kände jag hur rikt på handling, medvetenhet och eftertanke mitt eget liv är, i jämförelse med de två kära dumskallarna på bioduken. De skadar ingen människa med sina försynta liv, men jag kan inte låta bli att undra hur de skulle klara sig om de mötte verkliga motgångar. Tja, om de inte gör det kan de alltid fortsätta att röra sig genom livet i ultrarapid, och titta med stora ögon på allt som händer kring dem för att någon annan haft drömmar och ambitioner.

Ready Player One av Ernest Cline

2011-11-28T21:11:00.004Z

Året är 2044, och den verkliga världen har blivit ett fult ställe. Så står det på baksidestexten till boken Ready
Player One, och på den prosan är boken skriven. En berättarröst vänder sig direkt till läsaren och vill berätta sin historia, med råa avfärdanden av den skitiga verkligheten - och ack så fyllt av torftiga klichéer. Så här kan det låta:

I was halfway through the fourth episode of my Family Ties mini-marathon when the laundry room creaked open and my aunt Alice walked in, a malnourished harpy in a housecoat, clutching a basket of dirty clothes. ...

Her eyes went wide when she spotted my laptop. I quickly closed it and tried to shove it into my backpack, but it was too late.

"Hand it over, Wade," she ordered, reaching for the laptop. "I can pawn it to help pay our rent."

"No!" I shouted, twisting away from her. "Come on, Aunt Alice. I need it for school."
"What you need is to show some gratitude!" she barked.
...
Aunt Alice returned a few seconds later with her boyfriend, Rick, who was still half-asleep. Rick was perpetually shirtless, because he liked to show off his impressive collection of prison tattoos. Without saying a word, he walked over and raised a fist at me threateningly. I flinched and handed over the laptop. Then he and Aunt Alice walked out, already discussing how much the computer might fetch at a pawnshop.

Varför är datorn så värdefull för Wade (och miljontals andra)? Jo, för genom sin dator kan man nå OASIS, en simulerad värld mycket mer verklighetstrogen och tillfredsställande än vad vi ser idag i WoW och Second Life. OASIS är till och med mycket mer givande än den verkliga världen runt Wade. Den är ett jätteuniversum som innehåller replikor av uppdiktade världar i böcker och film; Sagan om Ringens Midgård, Vulcan, Arrakis, Magrathea, Discworld, Ringworld och många fler. Beroende på vilken värld man besöker kan man använda sig av magi eller avancerad teknologi, allt anpassat till den världens förutsättningar.

Grunden till allt detta är kodat av James Halliday; visionär, datasnille, och arbetsmyra, eftersom han alltså har hunnit med att utveckla multipla universa alldeles själv. Inte bara har han programmerat allt buggfritt, vackert och realistiskt in i minsta detalj, han har även skapat gömda nycklar och en skattjakt inuti OASIS. Den här hemliga skattjakten kommer inte till världens kännedom förrän samma dag som James Halliday dör. Och varför? Jo, för att Halliday har planerat det så att den som listar ut ledtrådarna och vinner skattjakten får hela arvet efter honom själv! Och han var inte bara jätterik, han lämnar också efter sig kontrollen över OASIS. Det har gått flera år sedan Halliday dog, och ingen har ens lyckats hitta den första nyckeln i skattjakten. Men så kommer Wade på något...

Om den inledande platta prosan gjorde att jag ville slänga boken ifrån mig, fastnade jag som en 12-åring vid en joystick när Wade kastas in i sin första utmaning. Fastän jag aldrig varit någon fanatisk storspelare var det fascinerande att följa varje ögonblick av Wades kamp. Varje gång han började lista ut en ledtråd eller frammana sina dataspelskunskaper för att komma vidare, var det som att Ernest Clines prosa flödade som allra bäst. Det vägde upp för de taffliga replikerna, och för andra detaljer som jag funderade över. Till exempel, om OASIS är gratis, var står servrarna det körs på, och vem driver och underhåller dem? Och hur smart är det att designa sitt testamente så att den som tar över ditt imperium med stor sannolikhet är en dataspelsälskande tonåring med begränsad erfarenhet av den verkliga världen?

Till saken hör att James Halliday var stor 80-talsfantast, och det avspeglar sig i hans tävling. Alltså 1980-talet, som inte ligger så långt bakom oss nu. Så listigt, Ernest Cline! Vi är ju många och köpstarka i den åldersgrupp som minns vår barndom och tonårstid med John Hughes-filmer, MTV och Duran Duran. Ja, jag erkänner, 1980-talet är en fin tid att vara nostalgisk över. Nu får Hallidays intresse en ny generation människor att memorera alla repliker i Breakfast Club, för att inte tala om att vi läsare kan nicka lyckligt när Goonies och War Games nämns. Men mitt i all retro-fanatism är det ltet sorgligt att märka att 2040-talet inte verkar ha frambringat någon egen populärkultur som gjort avtryck: det som finns i OASIS är samma fiktiva världar som vi drömmer om idag.

Förutom filmer, böcker och musik från 80-talet är det som gäller för att klara sig i Hallidays tävling att man kan spela de gamla goda spelen från den tiden. Då vet jag några som skulle ace:a tävlingen - Pata och Linus! Eller kanske skulle emulatorn hänga sig i sista striden med slutbossen, med Patas eviga otur. Jag som inte är lika finmotoriskt begåvad som de som fick highscore på Pac-Man tar och bortser från den krattiga prosan och njuter av att flyga igenom spelsimulatorerna tillsammans med den flinke Wade.

Andreas Eriksson på Galleri Riis

2011-11-27T22:16:00.001Z

Kinnekulle vid Vänerns strand är ett naturskönt område med orkidéer och annat som folk gärna kommer för att se. Men även under ytan finns det rikedomar: berget innehåller användbar sten som har brutits och brukats i hundratals år. Ramsor för att minnas namnen på lagren av sten, och hur berggrunden formades under istiden får man lära sig redan i lågstadiet om man växer upp nära Kinnekulle.

Alla berättelser om rullstensåsar och sediment som släpats fram och stelnat under miljontals år var spännande för ett barn med livlig fantasi. Ja, spännande på ett långsamt, stillsamt sätt. Jag var länge fascinerad av sten och marken under mina fötter, och jag plockade upp stenar och såg på deras mönster. Långsamt hade jordskorpan formats, av tektoniska krafter och en period under inlandsisen, och den bördiga jordytan vi går på idag är en så liten del av jordklotet. Allt den sten som finns under oss, lever den? Om den lever eller om något inuti den lever, så är det stort och tungt och rör sig inte snabbt.

Liksom jag har Andreas Eriksson vuxit upp nära Kinnekulle och förhållit sig till naturen och urberget under det vi ser. De tavlor som visats på Galleri Riis är målade med mörka färger och stadiga penseldrag. Mörkt, tungt, stilla är vad motiven förmedlar, med den allra minsta antydan till rörelse som snarast pressas fram av tyngden. På gallerigolvet ligger sorkhögar som Eriksson har gjort av brons. Ingen skymt av sorkarna, som lever sitt liv under jordytan, bara små unika högar av jord som bevis på deras existens.

I de vitmålade salarna på Galleri Riis mitt i Stockholms innerstad känns kopplingen till den stora underjorden avlägsen. Den är inget jag saknar i mitt dagliga liv, tvärtom. Men det var roligt att låta fantasin röra sig bakåt i tiden för ett tag - långt, långt bakåt i tiden och djupt ned under fötterna.

Länk till Galleri Riis sida om Andreas Eriksson utställning

Tre förstlingskvartetter med Pavel Haas Quartet

2011-11-26T17:14:00.002Z

Den tjeckiska stråkkvartetten Pavel Haas Quartet har jag hört två gånger förut i Konserthuset, och även spelandes konsertens första verk, Stråkkvartett Nr 1 i ciss-moll (1920) av Pavel Haas. Den börjar allvarligt med enstaka långa toner, vecklar sedan ut sig i ljuvare melodier, men med ett stråk av vemod. Stycket utgörs av bara en sats där instrumenten hjälps åt att bära musiken framåt, och musikernas djupa klang gav tyngd och allvar åt det.

Men nästa verk, den kända Stråkkvartett Nr 1 i D-dur (1871) av Pjotr Tjajkovskij, håller på att dränkas i romantiska svallvågor. Alltför mycket sentimentalitet gör att stämmorna spelar över varandra och melodin hamnar på undantag i första satsen. Andra satsen spelas så dämpat att musiken verkar osäker på sig själv. Tyvärr hörs också en hel del falska toner genom hela verket. Men åtminstone får finalsatsen dundra ut och imponera, och det hjälper ju litet.

Tack och lov låter sista stycket riktigt bra: Stråkkvartett Nr 1 i e-moll (1874) av Bedrich Smetana. Kompositören har själv tydligt förklarat vad varje sats i stycket har för tema, nämligen hans känslor under olika viktiga perioder i hans liv. Jag hade inte memorerat dessa händelser men njöt mycket av musiken ändå. Här hade Pavel Haas-kvartetten fokuserat sina instruments rika klanger så att de lät melodin komma till sin rätt, och känslouttrycket var lagom engagerat för att framhäva musiken, inte musikerna. Tänk att så vacker musik komponerades av en man som blivit döv!

Alla i publiken var inte lika kritiska som jag, och den unga kvartetten fick starka applåder och bravorop. Som extranummer fick vi höra, tror jag, ett stycke av Beethoven, spelat mycket tyst men med fin känsla i fraseringen. Bra att det inte bara är musik av landsmän som de unga musikerna kan spela väl!

Peredvizjniki på Nationalmuseum

2011-11-25T23:13:00.001Z

Under andra hälften av 1800-talet intresserade sig författare och intellektuella i Ryssland för folkets situation, de fattiga och utnyttjade som inte hade möjlighet att styra sina egna liv. När den kejserliga konstakademin fortsatte att påbjuda påkostade fester och antikens upphöjda ideal som motiv, valde en grupp begåvade studenter att bryta med akademin och bilda en egen grupp, Peredvizjniki. De använde sina goda målartekniska kunskaper till att skildra den slitsamma vardagen för de fattigaste och de mindre fattiga.

Nikolaj Kasatkin, Föräldralösa (1891)

Trånga stugor och barn i slitna kläder, fattigbönder tvångsrekryterade till tunga arbeten, hjärtslitande avsked när soldater skall ut i farliga krig och trötta, hungriga människor var vad Peredvizjniki målade av. Ingenting är förskönat, om än en del motiv är komprimerade och komponerade för att förklara delar i ett händelseförlopp. Respekten för de svaga som avbildas syns i omsorgen om detaljerna. Framför allt visade målningarna ofta på orättvisor: berusade präster som göder sig av sin fattiga församling, rika slynglar som låter en utblottad handlare dansa för några slantar.

På Nationalmuseums utställning visas flera verk av Ilja Repin, bland annat den gripande Pråmdragare vid Volga där de utarbetade männen i gruppen ändå är egna individer. På flera porträtt ser man ännu tydligare hur väl Repin kan fånga en människas personlighet. Men allra mest grips jag av tavlan Den oväntade återkomsten. Den visar en av alla de som förvisades till Sibirien för brott mot tsarväldet - som har överlevt sitt straff och lyckats ta sig hem. Men vågar familjen ta emot honom med öppna armar? På hemmets vägg hänger en tavla av tsar Alexander II på lit de parade, och alla familjemedlemmar reagerar på olika sätt. Med familjeöverhuvudet förvisad till Sibirien var det ännu viktigare att inte framstå som förrädare, så kan familjen lita på att mannens brott är sonat i tsarens ögon? Kanske tar de avstånd från mannen för att hans sympatier utsatte dem alla för fara, kanske var de tsartrogna hela tiden?

Ilja Repin, Den oväntade återkomsten (1884)

Det var inte bara människor som Peredvizjniki skildrade, utan även den ryska naturen. Inte på det sättet som till exempel holländska 1600-talsmålare visade hur människan tämjt landskapet, utan en vild, orörd natur. Stora skogar och fält som inte är inbjudande sköna, men rena och klara, en motpol till det tunga livet på samhällets botten.

Isaac Levitan, Björkskog (1885-1889)

I en så stor grupp som Peredvizjniki fanns det variation mellan motiv och utförande. Nikolaj Ge målade många tavlor med religiöst motiv, där Kristi plågor och människornas plågor innehöll nyanser av samhällskritik. Andra konstnärer prövade starka kontraster och färger, eller rörde sig mot månbelysta landskap av romantisk art, såsom Arkhip Kuindzji.

Arkhip Kuindzji, Månbelysta fläckar i skogen (1898-1908)

Peredvizjniki-rörelsens engagemang och stora hantverksskicklighet skapade god konst med ett viktigt innehåll. Att de var så många och så produktiva gör att utställningen på Nationalmuseum kan visa upp ett stort urval med intressanta variationer på ett sevärt tema.

Länk till Nationalmuseums sida om Peredvizjniki

Vi har en påve!

2011-11-23T20:28:00.001Z

Sorgen över att har förlorat en älskad eller fruktad påve blandas med förväntan när kardinalskollegiet samlas i Vatikanen för att rösta fram en ny påve, både hos den stora folkmängd som samlats på Petersplatsen och hos kardinalerna själva. Men hos kardinalerna finns en extra oro: skall det bli mig de väljer? När kameran sveper över deras ansikten och deras tankar samtidigt avslöjas, är det som återkommer i sammelsuriet "Åh Gud, låt det inte bli jag!"

Bland de många männen, de flesta äldre, alla klädda i ceremoniellt rött och följande traditionerna, låter regissören Nanni Moretti oss ändå se dem som individer: kardinalen från Sri Lanka, de tre glada kardinalerna från Oceanien (som gärna skulle vilja gå ut i Rom och se Caravaggio-utställningen), en patriark från Antiochia (klädd i svart). Och när till slut samma namn läses upp om och om igen under den sista omröstningen, och scenen svänger in mot den nyvalde påven, är det förvåning, ödmjuk glädje, och en skymt av skräck som sveper över Michel Piccolis uttrycksfulla ansikte.

Äntligen har världens katoliker en ny påve, som skall leda och trösta dem med andliga förmaningar, och kanske bli en viktig kraft för att driva fram demokrati i världens länder, som Johannes Paulus II! Balkongdörrarna mot Petersplatsen öppnas, och man ropar ut glädjebudet som gett filmen dess titel: "Habemus papam! Vi har en påve!" Men med ett stön av ångest sjunker den utvalde ihop och rusar ut, innan folket har fått se honom.

Man hämtar en psykolog, den bäste (spelad av Nanni Moretti själv). Med restriktioner på frågorna och alla kardinalerna stående i en ring runt dem blir det inte lätt att genomföra ett psykologisk samtal. Det är litet otydligt hur det går till, då psykologen blir oförmögen att fortsätta terapin, men ändå är tvingad att stanna i Vatikanen för att inte råka avslöja vem hans patient är. Det var nog en McGuffin för att släppa in filmens Moretti i Vatikanen och låta honom röja litet där. Han går runt litet och kommenterar och ifrågasätter saker, på samma sätt som jag älskade att han gjorde i filmen Kära dagbok. Sedan organiserar han till och med en volleybollturnering mellan alla kardinaler, som är inlåsta i Vatikanen liksom han så länge påven inte är definitivt vald. Jag tycker att turneringen tar för lång tid av filmen och inte är så rolig. Jag är ändå tacksam över att den inte förminskar kardinalerna, trots att historien är så osannolik.

En som verkligen inte förlöjligas är den förvirrade påven. Han har fått anledning att ge sig ut för att möta Roms näst bästa psykolog, Morettis (ex)fru. I terapisamtalet med henne får han skymtar av ett liv han kunde ha levt, och på Roms gator får han ännu fler inblickar i andra människors liv. Det är finkänsligt skildrat, och ändå har man undvikit att falla i fällan att ge enkla svar på svåra frågor. Det finns inte en simpel lösning på påvens problem. Jag påminns om pjäsen Die Amerikanische Päpstin som jag såg i somras, där förutsättningarna var rakt omvända, men påvens tvivel på sig själv hade en lika stor roll. Det är bra att känna tvivel inför ett stort uppdrag, och det är fint att få se det skildrat av någon som satt sig in i den stora oron.

Pnin av Vladimir Nabokov

2011-11-21T21:39:00.002Z

Timofey Pavlovich Pnin är rysk emigrant utkastad i femtiotalets Amerika. Han är litet disträ och försöker hålla sig på rätt köl i det nya landet. Där har han en tjänst som lärare i ryska på ett litet universitet. Ahh, en liten akademisk miljö med (halv-)gamla excentriker! Där kan man väl få odla sin originalitet? Men till och med bland de andra professorerna är Pnin en kuf.

Den moderna tiden och det nya landets seder är ofta främmande för Pnin. Men med sitt lättrörda sinnelag och sin strikta känsla för rutiner skulle nog Timofey Pnin hittat saker att oroa sig över och kollegor att locka till fniss med sina invecklade klagomål. Nabokov låter oss skratta åt Pnin i dråpliga situationer, utan att plåga sin huvudperson alltför mycket.

Den före detta hustrun Liza, som så praktiskt lämnade honom efter att han emigrerat med henne till USA, ber honom att något litet ta sig an sonen hon fick med älskaren som hela tiden väntat i bakgrunden. När tonårspojken för första gången skall besöka Pnin i hans hyresrum, har han skaffat en fotboll och konverserar med pojken på sin komplicerade engelska:

I will now speak to you about sport. The first description of box in Russian literature we find in a poem by Mihail Lermontov, born 1814, killed 1841 - easy to remember. The first description of tennis, on the other hand, is found in Anna Karenina, Tolstoy's novel, and is related to year 1875. In youth one day, in the Russian countryside, latitude of Labrador, a racket was given to me to play with the family of the Orientalist Gotovtsev, perhaps you have heard. It was, I recollect, a splendid summer day and we played, played, played until all the twelve balls were lost. You also will recollect the past with interest when old.

Vladimir Nabokovs Pale Fire är en av de mest intelligenta och intrikat humoristiska böcker jag har läst. Den tunna romanen Pnin (ursprungligen publicerad kapitelvis i The New Yorker) innehåller en humor som är mindre subtil, men inte tillräckligt uppskruvad för min smak. Historien och språket haltar fram i ojämnt tempo, litet som Pnin själv. Den lille stofilen! Han har mina sympatier, där han skramlar fram i sin bil.

Duo, trio och kvartett i Grünewaldsalen

2011-11-20T20:19:00.002Z

I konsertserien Filharmoniker i närbild får medlemmar i Kungliga Filharmonikerna chansen att spela i självvalda konstellationer. Söndagens program var ett riktigt fint tillfälle att få höra enskilda filharmonikers virtuositet och inlevelse - och därtill en radiosymfoniker, Eriikka Nylund, som hoppat in som ersättare i sista minuten. Programmet var väl uttänkt, och för varje adderad musiker växte intensiteten i musiken.

Dmitrij Sjostakovitj

Zoltán Kodálys Duo för violin och cello (1914) lät de båda instrumenten komplettera och röra sig kring varandra i melodin. Joakim Svenheden, violin, och Johannes Rostamo, cello, visade nerv och temperament. Ännu mer så i nästa stycke, Pianotrio Nr 1 (1923) av Dmitrij Sjostakovitj när pianist Per Lundberg sällade sig till dem. Det var ett fantastiskt stycke med en känsla av ständigt framåtdrivande, främst i den första satsen men även i de efterföljande. Alla tempi och de olika rytmiska figurerna skapade en upplevelse av något som rör sig framåt, fullt av energi och omöjligt att stoppa.

Till sist kom Pianokvartett i c-moll (1875) av Johannes Brahms, med Eriikka Nylund tillkommen på viola. Det inleder med några sentimentala toner, följt av mer dramatiska klanger, och är lätt att ta till sig och njuta av. Även det här stycket ger tillfälle för musikerna att spela eldigt och engagerat, och ytterligt kompetent. Men mitt favoritverk i den här konserten var helt klart det spännande stycket av Sjostakovitj.

Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut på Galleri Index

2011-11-19T19:29:00.001Z

Lina Selander har klippt ihop filmer av stenar och fossiler från Naturhistoriska Riksmuséet, en optimistisk dokumentärfilm från Sovjetunionens elfte år (1928), och nutida sekvenser från Pripjat, arbetarstaden nära Tjernobyl. Journalfilmen visar arbetare i vita kläder, engagerade i att krossa sten och bygga ett kraftverk. Vi vet ju Sovjetstaten inte tvekade att driva sina arbetare till att jobba sönder sig för nationen, och vi vet att detsamma hände nästan sextio år senare, när ovetande människor kommenderades in för att röja upp efter kärnkraftsolyckan och skadades svårt av strålningen.

Därutöver har jag svårt att se sammanhanget mellan de olika scenerna. Alla filmer är svartvita och nästan alla utan ljud, så vyerna av arbetarbostäder inuti och utifrån blir overkliga på ett sätt som minskar deras betydelse. De blir varken vackra ruiner som bevisar människans förgänglighet, eller sorgliga minnen över släckta liv. Många av sekvenserna, till exempel det inledande flygfotot över de övergivna landområdena runt Tjernobyl, blir för långa och litet tråkiga. Fast det är snyggt när bilden slår över i ett likartat flygfoto från den gamla dokumentärfilmen.

Vad gäller kopplingen till de vackra fossilerna av växter och urtidsdjur har jag också svårt att hänga med. De visas upp som de första exemplen på avbildningar, om än omedvetna, utan någon tänkt publik. I separata montrar finns även bilder där Selander låtit stenar innehållande naturligt uran skapa mönster av sina konturer på fotopapper.

Alla idéer i utställningen är intressanta, men känns ofullbordade och osammanhängande. Jag begär inte att en konstnär skall ha så tydliga mål att intentionerna står klara utan en stunds eftertanke, och jag värjer mig mot plakatkonst som vill tvinga mig att tänka likadant som konstnären. Men den här utställningen blir som en blandning av litet si och litet så.

Länk till Galleri Index sida om utställningen

The Mentalist

2011-11-17T21:54:00.001Z

Patrick Jane är konsult i ett av utredningsteamen på CBI, California Bureau of Investigations. Han är en twist på den gamla "hetsig polis och partner som måste hålla honom tillbaka"-modellen. Teamchefen Teresa Lisbon måste ofta rulla med ögonen och sucka när hon inte lyckats stoppa Jane i någon av hans idéer. För när allt kommer till kritan är Jane inte bara den provocerande kollegan, han är inte ens polis med det ansvar som det skulle innebära. Som konsult i teamet bär han inte vapen, tar till tricks för att få misstänkta att avslöja sig, och kliver åt sidan när det blir svettigt. Men trots den nonchalanta attityden bryr han sig absolut om att lösa varje mordfall teamet får som uppdrag.

Det är genom att läsa av små röjande tecken som Patrick Jane kan avslöja vad människor försöker dölja, och det är i den egenskapen han är konsult hos CBI. Det var också den förmågan han använde sig av flera år tidigare, när han var känd som ett medium som förmedlade budskap från de döda. Helt cyniskt låtsades han och ljög hela tiden, och tror fortfarande inte på att kontakt med andevärlden är möjlig. Men då levde han gott på att utnyttja andras tro. Tills han gick för långt i sin ansvarslöshet och i en TV-show förolämpade en härjande seriemördare, Red John. Red John blev förolämpad och svarade med att brutalt och grymt döda Patrick Janes fru och barn.

Efter det gav Jane upp sin karriär som falskt medium och började arbeta för polisen. Han har kvar sin bekymmersfria attityd till sina kollegor och dem de möter, men när han blir påmind om sin tragedi skymtar sorgen fram. Serieförfattarna och Simon Baker som spelar Patrick Jane gör goda avvägningar och låter inte klichén "polis med grymma minnen" ta över, trots att hotet från Red John finns kvar och regelbundet gör sig påmint. Varje avsnitt har ett namn som innehåller ordet röd eller ett ord med liknande betydelse.

Patrick Jane är alltid elegant och avslappnat klädd i stiliga three-piece-suits. Det visas aldrig några grymma, blodiga bilder av mordoffren, så stämningen är oftast lätt, dock med respekt för de mördade. Fokus ligger på att hitta den skyldiga bland de misstänkta genom analyser, psykologiska finter och i viss mån genom att lägga ut fällor (Jane).

De övriga i teamet är smarta och engagerade mordutredare. De har egna personligheter som ger färg åt avsnitten, men tack och lov utan att det blir ett överdrivet fokus på deras privatliv. Det är fint att se den starke men blyge Wayne Rigsby (Owain Yeoman) försöka uttrycka sin kärlek till kollegan Grace van Pelt (Amanda Righetti), och hur relationen mellan dem förändras under säsongerna. Kimball Chos (Tim Kang) stämningsläge rör sig mellan små nyanser av rak professionalism, lätt irritation och total brist på humor. Att alltid kunna lita på hur allvarlig och litet tråkig han är är tryggt - och då och då mycket roligt. Här är en bra intervju med Tim Kang. Det är bara Robin Tunney som har otur med sin roll som Teresa Lisbon. I varje avsnitt måste hon sucka över Janes upptåg och ursäkta sig inför sina överordnade. Men, men, någon måste göra det också.

I varje avsnitt löser teamet ett nytt fall, men då och då dyker det upp en kopplingar till Red John, ja, till och med rena (blodiga) hälsningar från honom till Jane. Han/Hon blev aldrig tillfångatagen, njuter fortfarande av att plåga Patrick Jane, och verkar dessutom ha beundrare på de mest osannolika ställen som gärna begår mord på Red Johns befallning. De detaljer som under seriens gång avslöjas om Red John är tillräckligt intressanta och jämnt fördelade för att historien inte skall växa till en osannolik jättekonspiration - hittills. Under snart fyra säsonger har manusförfattare och skådespelare lyckats hålla spänningen uppe. Serien kanske inte kan fortsätta i flera år, men ett tag till vill jag följa Patrick Jane, och förhoppningsvis få ett svar på vem Red John är.

Austerlitz av W.G. Sebald

2011-11-15T20:34:00.002Z

Bokens berättare befinner sig på Antwerpens järnvägsstation en stilla dag 1967. I väntsalen stöter han på en litet egenartad man som detaljstuderar arkitekturen. Det är Jacques Austerlitz, och mötet är början på en vänskap som kommer att fortsätta i flera decennier, genom flera europeiska städer. De två möts sällan och ibland helt slumpartat, men Austerlitz plockar upp diskussionen där de slutade, som om ingen tid förflutit.

Till en början berättar Austerlitz ingående om fästningsverk och andra byggnader genom historien; hur arkitekturen planerades och genomfördes, och hur väl eller illa den uppfyllde sitt syfte. Jag vill kalla det att han berättar om arkitekturens psykologi, och det är väldigt intressant att läsa om. Efter hand börjar Austerlitz att berätta om sin barndom hos ett närmast känslolöst pastorspar på den walesiska landsbygden. Han berättar sakligt och med fokus på konkreta detaljer, men ensamhet och sorg lyser igenom hans stillsamma ton.

Strax inför sin studentexamen får Austerlitz av sin rektor reda på att hans namn inte är det han dittills trott, utan Jacques Austerlitz. Han sändes som treåring under andra världskriget med en barntransport från Tjeckoslovakien och adopterades av pastorsparet. Bit för bit, under mötena som sprids ut under flera år, berättar Austerlitz för bokens talesman hur han började söka efter sina biologiska föräldrar, och hur han samtidigt sjönk ned i en depression. Att höra hur den analytiske och praktiske Austerlitz förlamas av sina känslor skär i mitt hjärta. Han är dock en aktiv man med ett mål i livet, så han är inte någon att tycka synd om - men han är ju så ensam i världen.

Mot slutet av boken är det som att Austerlitz lyckas härbärgera det han erfarit om sin familjs grymma öde, och att det ingjutit en ny dimension av mänsklighet i hans livs fundament, arkitekturhistoria. Från taket på ett bibliotek i Paris ser han ut över ett torg som bär hans eget namn, där man under kriget samlade ihop föremål som tagits från de judiska familjer som transporterats till koncentrationsläger. "Och där nere på lagerplatsen Austerlitz-Tolbiac staplade sig under åren från 1942 allt vad vår civilisation hade frambringat till försköning av våra liv, det må vara hushållsföremål, från Louis XVI-kommoder, Meissenporslin, persiska mattor och hela bibliotek till sista salt- och pepparkaret." (min övers.) Där kunde sedan nazisthöjderna gå runt och förse sig. Ondskan i det faktum kan slå en människa till marken för tid och evighet. Men för ens egen skull är det bättre att på något sätt hantera att ondskan finns och leva vidare själv.

Boken är skriven i meningar som kan sträcka sig över mer än en sida, men ändå inte är komplicerade att läsa. I denna detaljrika text finns många svartvita fotografier inlagda som illustration till texten. På ett så enkelt sätt blir berättelsen flerdimensionell. Austerlitz, boken och mannen, ritar ett spår genom viktiga händelser i Europas 1900-tal.

Hermia har också läst Austerlitz.

Karin Broos på Sven-Harrys konstmuseum

2011-11-14T21:39:00.001Z

Karin Broos har en väl utvecklad teknik i sitt måleri, och är noggrann in i minste detaljer på de stora tavlor hon målat. En sådan hantverksskicklighet använde holländska 1600-talskonstnärer när de målade komplicerade stilleben och landskap, för att visa sitt eget kunnande och Hollands storhet. Och så stora, konstfärdiga tavlor målades genom seklerna för att visa upp kungligheter och välbeställda familjer i sin rikedom och makt - veckor av poserande för en hårt arbetande konstnär.

Men Karin Broos stora tavlor är ögonblicksbilder, en kort sekund ur ett liv som fortsätter oberört av oss. Så gott som alla på tavlorna är bortvända från den som avbildar dem. De verkar inte märka att någon iakttar dem, inte ens den vita hunden som är med på flera av bilderna.

Det verkar vara samma brygga och kanske samma människor på några tavlorna, och en annan svit av bilder inifrån ett enskilt beläget hus. Tavlorna berättar inte en sammanhängande historia, men varje enskilt motiv är tillräckligt rikt för att man skall kunna fundera över vad som händer före och efter. Dessutom är Karin Broos goda teknik och detaljskärpa så sköna att det är underbart att bara betrakta tavlorna länge.

Länk till Sven-Harrys sida om Karin Broos

Brett Dean och Uppsala Kammarsolister i Grünewaldsalen

2011-11-13T20:50:00.001Z

Under Konserthusets tonsättarfestival november 2012 har huvudpersonen, Brett Dean, varit mycket aktiv. Han har varit musiker, dirigent, solist och allestädes närvarande under veckan, och kommer att var det i några dagar till. På söndagseftermiddagen var det dags för ett kammarmusikprogram tillsammans med Uppsala Kammarsolister.

Det första stycket som spelades var Stråkkvartett nr 8 av en annan australiensisk kompositör, Peter Sculthorpe. De fyra instrumenten hade mycket individualistiska stämmor, som bara sällan förenade sig i klassiska ackord. Men de spridda tonerna skapade en spännande melodi, och speciellt satsen där pizzicato utökades med ett tonlöst knäppande på fiolkroppen hade ett rytmiskt driv som var riktigt skönt att lyssna på.

Därefter tog Dean själv plats hos kvartetten för ett uppförande av hans Epitaphs. Jag tyckte mindre om det än Sculthorpes verk, som var mer melodiskt och harmoniskt. Men efter paus kom ett nytt Dean-verk, Intimate Decisions med kompositören själv som solo-violast. Det var härligt att få höra Brett Dean spela sitt stycke precis så som han själv tänkt sig. Vilken röst han gav violan! Verket hade så stor personlighet och melodisk skönhet, och de sista upprepade tonerna stannade i mitt minne... ända tills nästa stycke började.

Sist under konserten spelades ett konventionellt verk: Brahms Stråkkvintett 2 i G-dur. Medan jag hörde den vackra musiken funderade jag på idén med modern musik, contemporary music. Inte skulle jag nöja mig med att bara få lyssna på Mozart resten av livet, hur mycket jag än älskar hans musik. Alla tonsättare som kom efter honom utvecklade musiken steg för steg: Beethoven, Ravel, Debussy, Sibelius, och prövade klanger och melodier som lät mer vågade för dåtidens publik. Jag njuter också av den icke-inställsamma musik som till exempel Sofia Gubajdulina skriver, och jag hade roligt när jag såg Ingvar Lidholms Poesis framföras förra veckan. Brett Deans eklektiska Intimate Decisions skulle jag kunna lyssna på någon gång i veckan. Men jag skulle inte kunna ge upp de klassiska verken och bara lyssna på samtida musik.

Blev det inte mer än såhär? på Stadsteatern

2011-11-11T22:32:00.001Z

Vad tråkigt det är när en dialog inte säger något. Förenklingar och upprepningar kan snabba på ett samtal, men kan också dölja vad man egentligen menar. Dialogen mellan de två gifta paren på scenen låter just så. Speciellt Mats och Caroline, med den evigt återkommande frågan "Är du sur?" och tvångssvaret "Nej, det är jag inte!" (Jag önskar att "sur"-frågan pensionerades direkt efter trettonårsåldern.)

Vilken skillnad när personerna byter plats och vännerna börjar prata istället: Caroline med Malena, och Mats med Viktor. De vågar tala om allvarliga saker, och om hur de verkligen känner. De fyra skådespelarna är helt nakna, och rör sig bara när de ställer sig på en ny plats eller vrider sig framåt eller åt sidan. Men dialogen och minspelet är så tydliga att formen bara ger berättelsen skärpa.

Vardagsrutin och svikna förväntningar har brutit ned det som började som yr passion. I en senare sekvens, som faktiskt är för sockersöt för min smak, får vi se hur historien började för de två nyförälskade paren. Och därefter hur måsten och stress tar över och tär på förhållandet. Alla skådespelare är naturliga och trovärdiga i sina roller, och det är lätt att känna sympati för alla rollfigurer på scenen. Nästan varje person i publiken kan säkert också hitta någon situation att känna igen från sitt eget liv.

Det är fint visat hur det är små detaljer och missuppfattningar som gröper ur kärleken bit för bit. Till slut står skådespelarna helt nakna framför oss igen, precis som de gjorde när pjäsen började. Men förhoppningsvis är inte historien över för dem.

Länk till Stadsteaterns sida om Blev det inte mer än såhär?

Foto: Carl Thorborg

Bra på TV i november

2011-11-09T22:13:00.000Z

På lördag 12:e november kl 21.30 visar SVT2 långfilmen Miraklet i Lourdes. Den handlar om Christine som reser till Lourdes, platsen dit människor vallfärdar i hopp om att bli friska från sina sjukdomar, och där några får sina önskningar uppfyllda. Filmen är mer vidsynt än vad man kan tro från titeln, och ger en fin blick in i den MS-sjuka Christines liv.

Här har jag skrivit mer om filmen.

Redan på torsdag 10:e november kl 22.45 börjar TV-serien The Trip i SVT1, den längre versionen av filmen med samma namn. Steve Coogan och Rob Brydon reser runt för att prova restauranger i norra England, och gnabbas hela tiden. Även om ramhandlingen med Coogans misslyckade privatliv är spelad, så är det med en lång vänskap i botten som de två pikar varandra och försöker bräcka varandra. De båda komikerna pratar på med en lågintensiv humor som får en att skruva på sig, generat skratta och ofta brista ut i stora gapskratt. Jag kommer absolut att se serien för att inte missa ögonblick av skryt eller allvar.

Här har jag skrivit mer om The Trip.

A Visit from the Goon Squad av Jennifer Egan

2011-11-07T22:10:00.001Z

'Time is a goon' säger en av personerna i boken. Tiden är en buse som kommer och slår dig ur balans när du lever ditt liv i god tro. I Jennifer Egans Pulitzer-vinnande bok blir tidens gång extra tydlig, eftersom historien rör sig kring nästan samma grupp av människor under olika tidsperioder och ur olika synvinklar.

Riktigt så gruvligt tycker jag inte att tiden behandlar huvudpersonerna. Eller kanske är det bara jag som njuter av vemodet i hur de människor som en gång varit osäkra tonåringar blir den nya vuxengenerationen med makt över en ny värld av tonåringar, men ändå har de egna tonårsfinnarna och -förälskelserna i färskt minne. I en av novellerna komprimeras de kommande händelserna i inskjutna meningar, i stil med 'Trettio år senare skulle Xxx söka upp Yyy på nätet, och de skulle minnas de här händelserna, bli kära och gifta sig på en strand i Hawaii medan deras vuxna barn såg på.' Den sortens överlagringar är jag inte så förtjust i, men i största delen av boken sker brytningarna mellan tider mer subtilt än så.

Jennifer Egan har ett rättframt språk, som målar upp miljöer och personligheter ganska detaljerat, men också raskt för handlingen framåt. En berättelse kan ge en bakgrundshistoria som blir av vikt längre fram i boken. En viktig aspekt när man låter olika personer turas om att föra ordet, är att alla inte skall ha samma berättarröst, och det klarar Egan av tillräckligt bra. Jag tycker speciellt om det avsnitt som är skrivet ur en hemlös mans perspektiv. Hans inre monolog är lätt manisk, upptagen med några detaljer och regler som är viktiga för honom på ett självklart sätt. Andra berättelser är så spännande att jag fastnar i boken och måste läsa snabbt och komma vidare. Inte en enda sida i boken är tråkig.

Det ryktas att boken skall spelas in som serie av HBO. Det tror jag kan bli riktigt bra. A Visit from the Goon Squad är som en prick-till-prick-teckning som rör sig genom tider och miljöer. När alla punkter har passerats är det inte bara en svart linje som är dragen, utan många små färgade streck mellan oväntade punkter. Det är inte bara den stora teckningen som har fått liv, utan även varje punkt och tomrummet emellan.

Superlørdag med KORK

2011-11-05T18:04:00.001Z

Edvard Munch, Solen (1916), Oslo Universitetsaula

I Oslos universitetsaula bjuder Kringkastingsorkestret, KORK, till Superlørdag. Salen är inte bara vacker, med väggmålningar av Edvard Munch, utan har en fint balanserad akustik där den begåvade orkestern kommer till sin rätt, både enskilda instrument och klangen av helheten.

Först spelades Symfoni Nr 29 i A-dur skriven av en ung Wolfgang Amadeus Mozart. Under dirigenten Arvid Engegård lät orkestern fokuserad men full av liv genom de fyra satserna. Denna koncentration kom också väl till pass under nästa stycke, Konsert för viola av Béla Bartók. Den fantastiska solisten Juliet Jopling och orkestern var väl samspelta med varandra och med musiken. Stycket hade ett mittenparti som lät sagolikt. Det mynnade ut i ett parti med karaktär av marsch, en ton som inte vädjade utan bara förklarade ett stort allvar. Joplings eldiga men precisa spel fick många välförtjänta applåder.

Efter paus började den verkliga sagan: Scheherazade op. 35 av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Vilka äventyr vi fick höra! Stormande hav, kärlekslekar och fest i Bagdad, som orkestern fångade så fint! Den här konserten var verkligen en fin upplevelse i Oslohösten.

Herbert Blomstedts Ønskeprogram med Oslo Filharmonien

2011-11-04T22:22:00.003Z

Kvällens inledning var skön musik av Wagner om Tristan och Isolde, det ofta spelade förspelet och Isoldes kärleksdöd. Så romantiskt och ljuvt Wagner lät! Det var nästan överraskande, men underbart att höra.

Därnäst kom ett verk från 1960-talet, Poesis av Ingvar Lidholm. Medan man möblerade om för orkestern hade dirigenten Herbert Blomstedt tid att berätta om verket, och det var mycket underhållande och bra att få höra honom tala! Då blev inte det insektsliknande surret från fiolerna en så stor överraskning. Däremot överraskade det när pianosolisten Ellen Uglevik slet upp sträng efter sträng ur flygeln och sedan gjorde ljud genom att gnida de utslitna mot de kvarvarande strängarna! Kontrabassolot var skrivet för att retas med den allra mest motsträvige orkestermedlemmen, men liksom han för femtio år sedan föll även jag för hur vackert solot lät. Till slut trumpeter i en stark ton som växte till ett crescendo som demonstrerade deras styrka. Intressant, men kanske inte något jag vill höra varje vecka.

Till slut spelade Filharmonien Tjajkovskijs Symfoni Nr 5. Jag är van vid att höra den i mer lidelsefulla varianter, med känslosamma ritardandon, och det gillar jag. Blomstedt ledde orkestern mer taktfast, men utan att musiken tappade sin känsla och skönhet. Andra satsen var vackrast av dem alla! Sista satsen brukar jag ofta uppleva som en lång transportsträcka. Även idag tyckte jag att den till en början lät som om alla musiker ville spela snabbt för att de ville komma igenom biten, för att de ville vara någon annanstans. Men så samlade man sig till ett pampigt parti, rusade litet till, och avslutade sedan mäktigt.

Det var litet konstigt att det var Tjajkovskij som hade transportsträckor och Wagner som var romantisk! Men det var en vacker konsert, det tyckte både jag och min goda vän Glamourbibliotekaren.

Open City av Teju Cole

2011-11-03T22:36:00.001Z

Över bokens sidor vandrar berättaren, Julius, genom New York och genom idéhistorien. Wagner, Augustinus och Beowulf nämns i förbifarten, så att man känner att Julius är djupt förankrad i den kunskap som står emot tidens tand. Efter bara några sidor går han på besök till den äldsta mannen han känner, professor Saito, som var hans lärare i tidig engelsk litteratur på college. Som jag själv älskar den västerländska kulturkanon och vill att den skall stå öppen för alla som vill fördjupa sig i den, känner jag en stillsam glädje över att de här två personerna, så stabilt försjunkna i kulturen, båda är av utomeuropeiskt ursprung. Och inte heller detta faktum pekas ut som något speciellt. De är helt enkelt två människor vars liv influerats av det bästa ur den västerländska kulturhistorien.

Bit för bit undergräver och utvidgar berättaren den här trygghetszonen. Professor Saito var tonåring i USA under andra världskriget, och han och hans familj sattes i de interneringsläger för japaner som hölls för en tid. Så delaktigheten i västerlandets kultur var alltså villkorad.

Men än mer får läsaren känna hur området för idéhistoriska influenser utvidgas. Snart nämner Julius den afrikanska halvguden Obatala, och det är fascinerande att få höra att han är ansvarig för människor som är handikappade och sjuka, eftersom han var berusad när han skapade dem, så de här människorna hatar och tillber honom samtidigt. Jag som hittills bekvämt nöjt mig med västerlandets kunskapsområde känner plötsligt att jag vill veta lika mycket från andra kulturer, för att kunna referera till dem också i mina tankar.

Julius arbetar som psykolog på ett sjukhus på Manhattan. Under en av sina stadsvandringar kommer han förbi en gammal kyrka, och funderar på att gå in och be för en av sina patienter. Jag vet inte om Cole förutsåg att jag ögonblickligen skulle associera med en afrikansk stamdoktor som blandar medicin och religion - i alla fall tror jag det. För i nästa ögonblick går Julius tankar till 1600-talet, när just den kyrkan hade förstahandsrätt till alla förlista skepp liksom till alla valar som sköljdes upp på deras strand. Kyrkans hem-nation var Holland, och när Julius berättar hur en av de valar som strandade där förevigades i gravyrer och sågs som ett tecken för all ondska som begicks av spanska trupper, ser jag att den europeiska historien är full av symboler och vidskepelse som mycket väl kan jämföras med afrikanska stamsamhällen.

Jag känner igen mig i Julius sätt att referera allt han ser till saker han känner till sedan tidigare. Det ger en känsla av tröst och av att stå på en säker grund, men jag är rädd att det bottnar i en lågintensiv depression. För parallellt med stadsvandringarna får vi läsa hur Julius har glidit och glider bort från de människor som skulle stått honom närmare i ett mindre modernt samhälle: flickvännen Nadège som flyttat till Kalifornien, den närmste grannen som han ser för första gången på ett år, modern i Nigeria och mormodern i Belgien som han inte haft kontakt med på flera år.

Ändå verkar det som att folk han möter gärna öppnar sig för honom, och han får höra många berättelser från människor han träffar på olika sätt. Några av dem har flytt(at) från hemska omständigheter i andra länder, andra har flyttat till USA av mindre pressande skäl. Genom de här människorna dras trådar från världens alla hörn till New York, och även till Bryssel, dit han faktiskt reser på en längre resa för att leta efter sin mormor. Även där är han med om att lätt få kontakt med fascinerande människor, och få en djup inblick i deras liv - men sedan inget mer. Ingen avvisar honom, men han står alltid litet vid sidan om gemenskapen.

Jag älskar hur Cole viker ut och viker in världshistoriens händelser så att vi ser hur kulturerna liknar varandra. Jag älskar den stillsamma, reflekterande rösten i Open City, men jag blir också litet sorgsen av den. Kanske för att jag känner igen mig själv alltför väl. Här är ett citat:

Instinctively saving a baby, a little happiness; spending time with Rwandans, the ones who survived, a little sadness; the idea of our final anonymity, a little more sadness; sexual desire filled without complication, a little more happiness: and it went on like that, as thought succeeded thought. ... Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness.

Ibland är det som att Julius söker få bekräftat att han verkligen lever, att hans sätt att leva är lika giltigt som alla andras. Att leva bland den bästa litteraturen, musiken och arkitekturen är ju ett gott liv! Men att leva utan sammanhang med människor som älskar en och känner ens privata historia, det kan få en att känna sig alltför lätt för att kunna hålla sig kvar på jorden. Det är väl därför jag är glad att få läsa om någon som liknar mig så mycket. Teju Coles bok är också ett av de verk som påminner om hur mycket vi människor liknar varandra, och att det är genom att acceptera varandras olikheter och ger utrymme för varandra som vi skapar ett rikt samhälle.

Mozart och Stravinskij i Konserthuset

2011-11-02T21:02:00.001Z

Kan man tröttna på Mozarts musik? Bara om den spelas på rutin, som hissmusik. Men Kungliga Filharmonikerna spelar den välkända Ouvertyr till Trollflöjten (1791) med utgångspunkten "nu har vi en historia att berätta!", och det blir helt rätt så. Musikernas placering gör också att fiolstämmornas växlingar blir tydligare och rarare i Mozart-verken.

Mer Mozart! Och en flygel, och vid den pianisten Jonathan Biss i Pianokonsert Nr 9 i Ess-dur "Jeunehomme" (1771). Än en gång har orkestern och solisten det rätta anslaget till musiken; lätt men inte lättsinnigt. Det verkar lekande lätt när Biss drillar sig igenom det inledande Allegro. Men det är när han kommer till Andantino som han verkligen imponerar. Vilken finkänslighet och vilken lidelse! Utan att bli sentimental drar han ut på tonerna och känslorna, liksom senare i sitt extranummer. Jag erkänner litet skamset att jag ofta tycker att de långsamma satserna kan bli tråkiga. Men här önskar jag att den aldrig skall ta slut! Fast när den väl gör det, och pianokonserten avslutas med ett Rondo, är det ju sprudlande vackert det också.

Efter pausen bryter nya tider in, i dubbel bemärkelse. Trots att gul-orange nyanser av höstlöv täcker trottoarerna frammanar orkestern känslan av uppvaknande och energi i Stravinskijs Våroffer (1913). Man kan höra hur den sjudande fertiliteten i naturen, som i lockande och tvingande rytmer övergår i allvar, genom majestätiska passager mot ett klimax. Hela orkestern, inklusive goda soloprestationer, är som en varelse och en klangkropp utan att nyanserna går förlorade. Lika unisont applåderar och stampar den jublande kroppen av åhörare efter det här sköna kraftprovet.

Konserten ges även på torsdag kl 18.00

Fröken Julie på Stadsteatern

2011-11-01T21:16:00.001Z

Det är behagligt i köket där Kristin lagar mat till Jean. De pratar och nojsar, inget är bestämt, men det hänger i luften att de skulle kunna höra ihop med varandra om de ville det. Men de pratar också om fröken i huset, som stannat på gården när resten av familjen rest iväg över midsommar. Fröken Julies förlovning sloga upp för några veckor sedan, och nu verkar hon vilja ta igen det med råge på tjänstefolkets midsommarfest. Men inte passar det sig riktigt.

Och så dyker hon själv upp i trappan ned till köket. Jean och Kristin är prydligt och snyggt klädda, men Julie är en hägring i crèmefärgad spetsklänning med vågat korsettliv. Hon vill dansa mer med Jean, och hon vill prata mer med Jean. Hon vill mer och mer och går längre och längre. Jean är road och lockad av hennes närmanden, men vet att de är på väg att passera en gräns där man måste välja om det skall bli allvar, och där mycket kan gå fel om en ångrar sig.

Än en gång förundras jag över hur väl Strindberg lägger orden, så att varje replik går ett steg längre, eller blir ett försök att värja sig. De filosofiska och politiska resonemangen är tillräckligt fylliga för att förklara personernas åsikter utan att tråka ut med omtuggningar. Det beror förstås också på att de ytterligt begåvade skådespelarna fyller sina roller med rätt mängd av åtrå, oro, tvetydighet och tankfullhet. Även när Jean och Julie ger sig ut i längre monologer är det de välskrivna meningarna och det goda skådespeleriet i kombination som gör att man hänger vid deras läppar. De enda partier som inte klingar trovärdiga är Julies anfall av ruelse, då jag önskar att orden hon ropar hade haft mer av ilska, sorg, skräck eller allt på en gång. Ett tag i början låter personerna också litet för moderna, som att de säger sina meningar med lätt ironi för att pröva varandra, men hellre det än att de låter för stela och gammalmodiga.

Björn Berg är riktigt, riktigt bra som Jean, särskilt under de inledande scenerna när han dras till Julie samtidigt som han vet att han borde avvisa henne. Sofi Helleday som Kristin har en klokhet och styrka av att hon vet sin roll i huset och i världen, utan att vara det minsta lättlurad eller undergiven. Nadja Mirmirans fysiska och lätt stiliserade spel (som jag gillar väldigt mycket) är helt rätt för Julie. Hon leker och provocerar framför Jean och Kristin, med en blandning av kalkyl och oskyldighet som är mycket svår att fejka.

Fröken Julie är en fängslande historia, och uppsättningen på Stockholms Stadsteater är verkligen sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Fröken Julie

Foto: Håkan Larsson

Contagion på bio

2011-10-31T22:55:00.000Z

"Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel." Bertrand Russells ord går inte att tillämpa direkt på filmen Contagion, men de är bra att ha i bakhuvudet. För i filmen är hjältarna vetenskapsmännen, de som jobbar långsamt och långsiktigt. Men det de försöker säga och göra riskerar att omintetgöras av skamlösa lögnare och upprörda folkmassor som vill ha snabba lösningar.

En smittsam och dödlig virussjukdom har uppstått i Asien och sprider sig över världen. Det räcker med att bara en av de smittade reser vidare med flyg; genast sprider sig viruset till människor på flygplatsen som i sin tur för det vidare till sina destinationer. En nysning på en fullsatt buss kan sprida smittan till många andra, som bär den vidare och smittar ned andra. Kameran glider över kontaktytor som många kommer att beröra inom de få sekunder som viruset överlever i luften: en ledstång, ett dörrhandtag, ett glas någon har druckit ur, ett kreditkort.

När folk runt om i världen börjar skaka, tugga fradga och sedan dö, börjar Centre for Disease Control i USA och WHO att leta efter sambandet, ursprunget, botemedlet och hur man kan begränsa verkningarna i samhället. De arbetar metodiskt och tålmodigt. En reser till Macau för att ta reda på var smittan kom från och hur den uppstod. En börjar undersöka viruset för att hitta vad som kan neutralisera det. En reser till en drabbad stad och sätter upp karantänzoner, under lokalpolitikernas sura protester. (De spelas av Marion Cotillard, Elliott Gould och Kate Winslet, och många andra kända ansikten befolkar filmen.) Mjuka övergångar mellan scener utan dialog låter betraktaren själv sluta sig till vad som händer och vad som måste göras härnäst. Det känns skönt att regissören Steven Soderbergh litar på att vi förstår vad som händer utan övertydliga förklaringar.

Men enkla svar är vad bloggaren Alan Krumwiede (Jude Law) kommer med. Medan vetenskapsmännen fortfarande arbetar med att förstå viruset och utveckla ett fungerande vaccin, trumpetar han ut att lösningen är en homeopatisk smörja han själv kan rekommendera. Hundratusentals människor tror på hans ord, och de försäljningsställen som har det i lager blir nedtrampade av oroliga människohoper. Så synd att alla de som inte litar på offentliga institut inte tänker så långt som att även vara skeptiska mot dem som säger sig veta vad myndigheterna döljer.

Förutom de hårt arbetande vetenskapsmännen och den cyniske hemmabloggaren får vi se händelserna ur synvinkeln av en everyman, Matt Damon, som råkade hamna i centrum av smittoutbrottet. Vardagslivet påverkas av den hotande smittan, och länge är det osäkert hur mänskligheten skall klara sig. Scenerna från huset där han stängt in sig med sin dotter ger en god uppfattning om hur svårhanterlig situationen måste vara när man inte riktigt vet vad som pågår.

Contagion är en lågintensiv thriller där spänningen inte ligger i energiska actionscener utan i den långsamma kampen mot en osynlig fiende, ett virus som muterar och sprider sig trots försök att bromsa det. Utan att förlita sig på tillspetsade situationer, och med en historia distribuerad på offer och aktörer på olika platser på jordklotet, berättar filmen skickligt och sugande en spännande och omtumlande historia.

På io9 finns en längre diskussion (med spoilers) av filmen Contagion.

Rita Lundqvist på Galleri Lars Bohman 2011

2011-10-30T21:07:00.002Z

De nya lokalerna för Galleri Lars Bohman, tidigare Jarla Partilager, består av flera rum, några små, ett annat vidsträckt med högt i tak. Mot de vitmålade väggarna ser Rita Lundqvists konst ännu mer precis och sparsmakad ut.

Nu är det mindre än ett år sedan jag senast såg Lundqvists verk, i en stor utställning på Liljevalchs, så effekten av dem är mindre än de tidigare gångerna. Jag letar efter detaljer som skiljer de här tavlorna från de jag har sett tidigare. Förra året fick vi se en bild av en pojke inramad av en solnedgång. I år får vi se hur en måne som speglar sig i vattnet blir till en lätt förskjuten gloria kring en flickas huvud.

Rita Lundqvist, Måne (2011)

Men den största avvikelsen är djuren dykt upp i några motiv. En ekorre på ett träd! En katt som lapar mjölk ur en skål i en port som öppnas mot en horisont. En fågel i ett fågelbad. Och till och med, en vit katt i famnen på en flicka! Som en kremlolog i konstvärlden är det roligt att leta efter de små tecknen. Men jag saknar de högtidliga och nästan eskatologiska stämningarna från målningar som Svepning och Änglar från för några år sedan.

Länk till Galleri Lars Bohmans sida om Rita Lundqvist

Rita Lundqvist, Vit katt (2011)

The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket av Edgar Allan Poe

2011-10-28T10:00:00.003Z

1838 publicerades berättelsen om den unge Arthur Pym, som längtar ut på havet. Och vilka äventyr han får uppleva! På en ingivelse ger han sig ut på sin första resa, tillsammans med en vän. När den lilla båten tappar styrseln ute på havet plockas de upp av en större båt på väg mot avlägsna platser. På samma sätt fortsätter det: Varje litet äventyr växer till ett större äventyr. Historien publicerades först som en (ofullbordad) följetong i tidskriften Southern Literary Messenger, och det märks på alla spännande cliffhangers.

I många av episoderna under bokens första halva måste Arthur lösa något praktiskt och livsviktigt problem. Steg för steg beskrivs hur han med logiska resonemang och en dos fantasi tar sig genom en hinderbana av kullfallna lådor, eller kommer åt mat som är inlåst i ett kapsejsat skepp.

Andra kapitel har en övernaturlig stämning. Det händer mystiska saker, eller så visar sig omständigheter vara mer makabra än de verkade från början. Under en lång period lever Arthur och hans vän Augustus under ständigt hot från myteristerna som övertagit skeppet de reste med. Senare river stormar sönder skeppet, och de få överlevande måste kämpa för sin överlevnad på de grymmaste sätt.

I bokens sista kapitel färdas Arthur och hans vän Peters söderut ombord på skeppet Jane Guy. De är ute på upptäcktsresa i Söderhavet, och även ute efter att samla pälsar och hela exemplar av intressanta djur. I några passager blir beskrivningarna av naturen och skeppslivet litet väl detaljrika. Men så blir det riktigt spännande, när de kommer till en ö där några mörkhyade människor bor. Ja, allt på ön är mörkt, det finns knappt något ljust vare sig i floran eller faunan, och invånarna verkar till och med skrämmas av vita föremål.

Till saken hör att öborna visar sig vara listiga och elaka, och snart är Arthur och Peters ensamma kvar på ön tillsammans med hundratals fiender. Hur skall det sluta? Nu börjar det verkligt fantasifulla i historien - och vips, så är den slut! Där blir man snopen. Men Poe var inte så förtjust i boken att han ville gå tillbaka och lägga ned mer tid på den, så mer blev det inte.

Boken har kritiserats som rasistisk för hur den så tydligt pekar ut det mörka som sämre och mörkhyade människor som onda och opålitliga. Även myteriet i början av historien leds av en grym och hänsynslös svart kock. Med dagens ögon är de stereotypa skildringarna av mörkhyade närmast fåniga och omöjliga att ta på allvar, men jag förstår att de har sårat många under de över 170 år som gått sedan den skrevs. Fastän boken är tunn och inte särskilt välskriven, har den influerat många andra författare och kritiker, och det var därför jag läste den. Främst läste jag den för att jag var nyfiken på den nyskrivna boken Pym av Mat Johnson, som visade sig vara en smart och underhållande fortsättning i nutid. I sin enkelhet liknade den en äventyrsbok för ungdomar, och det var litet roligt att få känna sig som tolv år igen.

Concert Fantastique och den nya världen i Konserthuset

2011-10-27T20:26:00.002Z

Antonín Dvořáks Symfoni Nr 9 "Från den nya världen" (1893) är full av goda melodier och listiga lekar där melodierna introduceras och ekar i varandra. Kan man tröttna på att spela den? Kungliga Filharmonikerna såg glada och engagerande ut, och dirigent Marin Alsop lät dem spricka ut i stor energi. Hon lekte också med verket, lät andra stämmor i orkestern tona fram starkare än vanligt och växlade tempo. Det verkar spännande när man säger det, men blev så yvigt att det ofta lät som misstag i mina öron. Speciellt i tredje satsen spretade det så mycket att jag blev riktigt orolig. Kanske är det jag som är lättstött? Efteråt hördes ändå intensiva och långvariga applåder, så framförandet måste ha uppskattats.

Efter paus kom den livlige Martin Fröst upp på scenen för att spela Rolf Martinssons första klarinettkonsert, Concert Fantastique (2010). Utan att ha läst Martinssons förklaring av musiken började jag tänka på Gershwins Rhapsody in Blue och hur den målar upp en bild av en modern stad med trafik och framskyndande människor. Men den här konserten var mycket fräckare, och det lät snarare som om någon riktigt snabb och busig pilade fram i staden - kanske en mus? Martin Fröst spelade de hisnande skalsekvenserna med känsla och precision, och det dröjer länge innan de börjar låta repetitiva. Det var en rolig och fantastisk konsert!

Under starka applåder kom Fröst tillbaka. Redan på väg in mot scenen började han spela Bachs Preludium i C-dur. Snart föll förstecellisten in, sedan försteviolinisten, därefter ytterligare två fioler och en kontrabas, och till slut hade de byggt ihop Gounods Ave Maria. Det är en underbar klassisk mashup som det värmde hjärtat att få höra!

Kvar på programmet stod ännu en pärla, Maurice Ravels Daphnis et Chloé (1913). Nu lät orkestern så som jag hade önskat mig: som en stor, sammanhållen klangkropp men med explosioner och viskningar. Det var ett mycket bra slut på en spännande kväll.

Midnatt i Paris

2011-10-26T19:13:00.001Z

Vem har inte drömt om en speciell plats under en mytisk tidsperiod: London under Swinging Sixties, Berlin under Weimarrepubliken, Paris på 1920-talet. Men så trist när man äntligen reser dit och det inte är som man tänkt - speciellt om man är där i sällskap med tråkiga personer som vill göra något annat än man hoppades.

Filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) är i Paris med personer som alla uppvisar helt olika former av tråkighet och oförstående. Svärfar är irriterad på hela landet och allt som är annorlunda än hemma i USA. Fästmö och svärmor vill mest köpa dyra, antika saker och äta gott. Fästmöns gamla pojkvän Paul (Michael Sheen) vill dra med paret på utställningar och vinprovningar där han kan briljera med sina kunskaper. Michael Sheen spelar självsäker besserwisser så bra att jag skrattar gott både när han smyger in litet mer skryt i förbifarten, och när det blir expert-battle mellan honom och Gil.

Men se där, klockan slår midnatt och där kommer en bil från 1920-talet! Gil kliver in och hamnar mitt i den fest för livet som utspelade sig i Paris för snart hundra år sedan (tiden går!). Han träffar sina idoler och andra från samma tid, ja, faktiskt bara ikoner som Picasso, Dalí, Gertrude Stein, Cole Porter T.S. Eliot, Ernest Hemingway och Zelda och F. Scott Fitzgerald. Och alla bjuder in honom till festerna och diskussionerna!

Det är ett fantastiskt liv Gil lever om nätterna! Speciellt i jämförelse med den tråkiga tillvaron han har om dagarna. Jag tycker också att förvecklingarna mellan dröm och verklighet är ganska tråkiga och förutsägbara. Det bästa är den underbara stämningen efter midnatt med de intelligenta, levnadsglada människorna! Jag behöver inga vetenskapliga eller magiska förklaringar till hur det kan hända, utan vill bara följa med Gil på de fantastiska festerna.

Den triviala ramhandlingen är bara den näst svagaste länken. Allra mest stör jag mig på Owen Wilson, som inte är någon särskilt bra skådespelare. Som regissörens alias i filmen har han bara övertagit några av Woody Allens manér utan att bli en trovärdig person. Han pratar släpigt med en litet dum uppsyn och det blir obegripligt att de smarta människorna vill ha med honom överallt. Haha, jag kanske låter avundsjuk?! Då får jag väl öva mig i ödmjukhet genom att vara glad över att åtminstone Gil fick se sina drömmar gå i uppfyllelse.

Anna Karenina av Lev Tolstoj

2011-10-24T20:40:00.002Z

Åttahundrasjuttionio tätskrivna sidor i storpocket - Anna Karenina i den ganska nya översättningen av Ulla Roseen ser kompakt ut, trots den vackra bilden på framsidan. Men det är ju en så bra och läsvärd bok, med ett lättflytande språk och spännande historier vävda om varandra! Det kan ta en vecka eller två av "heltidsläsning" för att komma igenom den fina romanen, men vare sig man hinner läsa hela dagarna i ett sträck eller bara några sidor då och då, är handlingen och personerna så engagerande att man aldrig funderar på att ge upp. (Eller hur? Ingen kan väl tycka att Anna Karenina är en tråkig och jobbig bok?)

I början av boken finns en lista över huvudpersonerna, deras inbördes förhållanden och alla deras namn - förnamn, fadersnamn, familjenamn och smeknamn. Men jag behöver sällan bläddra dit för att se efter, för av situationerna och replikerna förstår man snabbt vem som talar eller blir omtalad, även om smeknamnet skiljer sig från sidan innan.

Anna Karenina, gift med paragrafryttaren Aleksej Karenin, är kvinnan som passionerat förälskar sig i greve Aleksej Vronskij, och inte bara tar honom till älskare utan lämnar sin man för att leva med honom. För det blir hon utstött av societeten, och plågas själv av svåra tvivel. Så ironiskt, när boken börjar med att Anna reser till sin svägerska Dolly för att övertala henne att förlåta sin makes otrohet! Romanen är rik på situationer och personer som speglas i varandra, antingen som motsatser eller som variationer på liknande förutsättningar.

Den andra stora huvudrollen i boken är Konstantin Levin, ett alter ego för Tolstoj själv. Han längtar efter att gifta sig och uppvaktar Dollys lillasyster Kitty. Men eftersom hon svärmar för Vronskij, tackar Kitty först nej till frieriet. Det är med stor inlevelse i både Levs och Kittys sinnen som Tolstoj skildrar deras känslor, under de dagarna när stora beslut måste fattas men ingenting är säkert.

Men till slut finner de ändå varandra, Levin och Kitty, och utan att egentligen känna varandra gifter de sig. Nu är det intressant att se, att bland alla tvivel som Levin ändå har på sitt äktenskap, så är han dessutom lika svartsjuk och misstänksam som Anna Karenina visar sig vara. Ibland tycker jag att Levin är obehagligt svartsjuk. Men Levin har lilla kloka Kitty, som lyssnar på honom och lindrar hans oro genom att försäkra honom om sin kärlek.

Vilken kontrast mot Anna och Vronskij! Trots några olycksbådande omen i början av de bådas förälskelse, är det inte så att deras historia obönhörligt pekar mot ett olyckligt slut. De hinner gå igenom svåra kriser, och även perioder då de verkar hitta ett eget sätt att vara lyckliga strax utanför societetens kretsar. Men fastän Vronskij ger upp sin militära karriär och reser i Europa med Anna, eller kanske just därför, oroar hon sig mer och mer för att han slutat att tycka att hon är attraktiv och slutat att älska henne. Vronskij vet inte hur han skall lindra hennes svartsjuka, så hon dämpar sina känslor med opium. När Annas smärtsamma slut närmar sig snubblar berättelsen fram hastigare, som i ett rus, där känslorna tar överhanden. Kanske minns Anna hur Vronskijs goda sida väcktes första gången de möttes, då han skänkte en stor summa pengar till familjen till mannen som blev dödad av ett framrullande tåg. Men den här gången kommer hon inte att få vara där när Vronskijs hjärta rörs av olyckan.

I efterhand känns det nästan omöjligt att boken var 879 sidor lång. Den gick ju så snabbt och lätt att läsa, och var inte tråkig ett ögonblick! Jo, sidorna med dilettanten Karenins juridiska diskussioner var urtråkiga, och det var säkert meningen. Men alla sidoutvikningar även om bifigurer i persongalleriet gjorde historian till en så god rundmålning av det ryska samhället för över hundra år sedan. Anna Karenina är verkligen en av världens bästa böcker.

Glamourbibliotekaren har också läst och älskat Anna Karenina.
Stadsteaterns uppsättning var däremot inte så lyckad, tyvärr.

Jan de Vliegher på Angelika Knäpper Gallery

2011-10-23T16:30:00.001Z

Se på Jan de Vlieghers målningar i litet format här (längst ned). De ser realistiska och exakta ut, som foton av färgrika motiv. Men på nära håll är penseldragen klumpiga och färgen spiller utanför sina tänkta gränser. Tavlorna är stora, så man måste stå på långt håll för att detaljerna skall gå upp i den imponerande helheten. Kanske måste man ha ett stort hem och stora ytor och avstånd för att tavlorna skall komma till sin rätt.

Utställningen på Angelika Knäpper Gallery har samlingsnamnet Treasury, och de enskilda tavlorna har namn som Schatkamer, V&A, Sèvres. De avbildar samlingar av färggrant målat porslin; rad efter rad av tallrikar och koppar uppställda i montrar. Jag börjar tänka på hur många timmar av sammanlagt hantverk som lagts ned för att tillverka alla objekten. Därefter på hur mycket pengar som lagts ned för att samla alla objekten. Därifrån går tankarna till hur mycket pengar och arbete som lagts ned för att skapa ett hem där de här tavlorna skulle ha sin plats.

Jan de Vliegher, V&A 6 (2011)

Min tankekedja kanske låter banal, men jag menar inte alls att vara nedvärderande, tvärtom. Speciellt för att motiven är hämtade från museimontrar, så visar de ju skattkamrar som vi alla kan gå in i. Och jag är verkligen fascinerad av hur de till synes slarviga färgkluddarna förvandlas till så noggranna detaljer på exakt rätt avstånd.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Jan de Vliegher, Schatkamer 7 (2009)

Karmelitsystrarna på Operan

2011-10-22T21:55:00.007Z

I flera hundra år har karmelitordens systrar levt avskilt från omvärlden. Om man inte vet något om dem är det lätt att tro att de är rädda för världen och så naiva att de utan att fundera skulle traska till sin egen död som martyrer för Kristus. Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna visar en grupp kvinnor med större djup än så, som plågas av tvivel i sin tro och tvekar på olika sätt inför sin påtvingade död.

Handlingen utspelar sig under franska revolutionen, där folkväldet som tog över styret av staten snabbt gick vidare till att tvinga sina nya ideal på alla, med våld, tortyr och dödsdomar om så behövdes. Redan under inledningsscenen ser vi hur betjänterna dricker upp markisens champagne och sällar sig till folkmassan utanför fönstret. Dottern Blanche de la Force (Elin Rombo) är bräcklig och familjen har alltid sett henne som en liten rädd hare. För sin trygghets skull väljer hon nu att lämna sitt föräldrahem och träda in i karmelitorden.

Hon möts dock inte med öppna armar, utan med en sträng förklaring från priorinnan Mme de Croissy (Marianne Eklöf) att orden inte skyddar systrarna, utan det är systrarna som skyddar orden. Blanche visar ingen djupare religiös övertygelse, men priorinnan låter henne ändå stanna. Väl upptagen i gemenskapen får hon tillbringa mycket tid med den näst yngsta nunnan Constance (Marianne Hellgren Staykov), som är så sprudlande lycklig över sitt liv som karmelit att Blanche retar sig vansinnig på det (vi är nog flera i publiken som förstår henne).

Priorinnan är döende i en plågsam sjukdom, men det som tär henne mest är inte smärtorna utan de tvivel de sår i hennes tro. Efter ett helt liv i Guds tjänst, är hon inte starkare än så? I och med att scenbilden och dräkterna är så klara och rena blir det tydligare att det är de inre kvalen som är den största sorgen för priorinnan.

Vid priorinnans sida under dödskampen fanns Moder Marie (Susann Végh), som oroar sig för hoten hon hör från den brutala omvärlden. Moder Marie håller ett tal till systrarna där hon förklarar att de måste vara beredda på att bli martyrer för sin tro. Här tar operan upp ett viktigt tema som är värt att tänka på än idag: är martyrdöden ett mål att söka sig mot? Mme Lidoine (Lena Nordin) som nyss valts till systrarnas nya priorinna svarar ett tydligt nej! Det är förmätet att tro att man själv kan söka en död som martyr. Det valet skall man inte göra själv!

Det är alltså viktigt att komma ihåg att varken kyrkan eller den här operan framhåller martyrskapet som ett ideal. I samma anda visas även hur vägen till martyrdöden är fylld av tvivel i olika former för kvinnorna i gruppen. Jag är glad att jag såg en annan uppsättning av operan redan i somras på Komische Oper i Berlin. Den var mer köttslig och ofta så grotesk att det drog fokus från detaljer i handlingen (dock underbart vackert sjungen), men gav mig tillfälle att tänka igenom vem som säger vad vilket var en hjälp i den här uppsättningen.

När Mme Lidoine är borta tar Moder Marie åter upp ämnet, och frågar om systrarna vill avge ett löfte om att bli martyrer om de skulle drivas till det. Alla utom den levnadsglada syster Constance svarar att de är det, men hon är kvick att ändra sitt nej till ett ja. Kanske för kvick - man kan föreställa sig att tvivlen återkommer under de närmaste dagarna. Blanche rymmer så fort hon har avgett sitt löfte, men tillbaka i sitt plundrade barndomshem blir hon tjänare åt dem som avrättat hennes familj.

Folkhopen tränger in i klostret, systrarna kastas ut, men efter att de fortsatt att leva som nunnor häktas de för att dömas och dödas. Mme Lidoine är nu tillsammans med dem, och Lena Nordin låter som allra vackrast när hon nu stämmer in i det löfte om martyrskap som kvinnorna avgivit.

Inför avrättningen kläs nunnorna åter i sina vita dräkter, musiken stegras och belysningen i salongen tänds för att alla vi åskådare skall känna oss medskyldiga. Men när pöbeln har slitit av kvinnornas dok stillnar de inför vad de har gjort, och när nunnorna börjar sjunga en oändligt vacker Salve Regina faller många av dem på knä i bakgrunden. Men obönhörligt hörs fallet och dunsen av giljotinen, och en efter en faller kvinnorna ned döda. Där släcktes ett liv. Där släcktes ett annat liv. Vem skall falla nu? Varför dödas de? Vad är det för makt som tar sig rätten att sluta ett liv?

Syster Constance dämpade sin tvekan för att gå tillsammans med systrarna. Moder Marie, som ledde systrarna till beslutet, plågas över att inte vara vid deras sida. Mme Lidoine, som var förnuftets röst, stannar hos sina systrar in i döden för att ge dem styrka. Och Blanche, som hade kunnat hålla sig undan och slippa döden, och som hela tiden varit rädd och tvivlat på sin plats hos systrarna, väljer att kliva fram till giljotinen i sista stund. Operan visar att martyrdöden inte är något lätt val för någon av dem.

In i det sista, medan sångstämmorna försvinner en efter en, är Salve Regina den allra skönaste musiken i operan. Sådan kontrast mot den inledande scenen och de kantiga melodierna som Blanches far och bror har att sjunga! Däremellan är musiken underbart skön. Allra bäst tyckte jag om Susann Véghs klara och säkra röst. I övrigt saknade jag faktiskt stämmorna från Berlin, som alla hade en pålitlig styrka och djup inlevelse. Men Karmelitsystrarna är en så vacker och tänkvärd opera, att jag rekommenderar uppsättningen i Stockholm å det starkaste.

Länk till Kungliga Operans sida om Karmelitsystrarna

Foto: Alexander Kenney

Rolig fotnot: Marianne Eklöf som sjunger priorinnan gör även den svenska rösten till Castafiore i Tintin-filmen.

Niceville

2011-10-20T19:37:00.001Z

Eugenia, med smeknamnet Skeeter, återvänder till sin lilla hemstad efter att ha studerat i New York. Med nya erfarenheter i bagaget ser hon med en helt annan blick på hur familjen och de gamla vännerna lever. De är alla välbeställda och har råd att ha hemhjälp. Ja, de är så välbeställda att de har råd att bygga egna toaletter åt de svarta kvinnor som sköter matlagning och städning i deras hem. De maskerar det som vänlighet, men det kommer av beröringsskräck och djupt liggande rasism. Slaveriet är avskaffat, men svarta och vita skiljs åt i Mississippis lagar och i vardagen.

Varje morgon kommer bussen, och de svarta kvinnorna i sina välskötta hemhjälpsuniformer kliver av och går till familjerna där de arbetar. Varje kväll åker de hem och får krama sina egna barn, som någon annan har tagit hand om.

Kvinnorna som anställer hemhjälper är uppklädda, sminkade och friserade enligt sextiotalsmode, men några detalj i färgval, skärning och hårvolym är förvridna, så att de liknar rovlystna insekter. De är Skeetersgamla vänner, men deras attityder mot sina hemhjälper skrämmer henne, och själva blir de upprörda när hon går ut i köket för att prata med Aibileen, Minny och de andra som har lagat maten och tar hand om barnen.

När Skeeter pratar med kvinnorna, då får hon höra historier om hur de svarta kvinnorna behandlas som familjernas egendom, hur de hunsas med och ses ned på. Jag förstår verkligen inte hur de här vita husfruarna kan se ned på kvinnorna som tar hand om det allra dyrbaraste: deras egna små barn. Och jag förstår det ännu mindre med tanke på att husfruarna själva varit små - och tagits om hand av samma svarta kvinnor, i många fall!

Aibileen och Minny och de andra som berättar sina historier gör dem så mycket mer rättvisa för att de är så sakliga och håller tillbaka sina känslor. Viola Davis (Aibileen) visade redan i Doubt/Tvivel vilken god skådespelerska hon är, och blev Oscarsnominerad för det, med all rätt. Octavia Spencer (Minny) har ofta fått spela halvgalen och irriterande, men här är hon så värdig och lugn som rollen kräver. Bra, för det är med dem hela filmen står och faller, eftersom de övriga bara behöver spela unga yrhättor och/eller känslokalla husfruar.

Vare sig de blir uppskattade av sina arbetsgivare eller ej, kan kvinnorna i köket för alltid känna sig stolt över det goda arbete de har utfört. Speciellt kan de känna sig stolta över all kärlek de har gett till undanskuffade barn. Många av dem kommer säkert att minnas orden som Aibileen lärde dem som små: "You is kind. You is smart. You is important."

Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij

2011-10-18T18:04:00.001Z

Berättaren i boken Anteckningar från källarhålet säger att det finns två typer av människor i världen: de oreflekterade handlingsmänniskorna, och deras motsats, de starkt medvetna människorna som funderar och ifrågasätter så mycket att de sällan ens kommer till handling. Jag kan bara instämma delvis i vad han säger, för såväl i mig själv som i andra människor kan jag ju se prov på båda typerna, blandat om vartannat.

Men källarhålsmänniskan sitter och ältar och tänker så intensivt på sin indelning att han till slut inte kan se något annat mönster. När han berättar episoder ur sitt eget liv blir de också tydliga exempel på hur hans ständiga ältande leder till handlingsförlamning och även hur små problem växer sig till något oöverstigligt. Besvikelse leder till en känsla av underlägsenhet, som smyger vidare till en sorts förakt för handlingens människor. Åh, vilka komplicerade resonemang han ställer upp för att bevisa sin tes! Som ingenjör och älskare av matematiken irriterar jag mig på att han använder "två gånger två är fyra" som exempel på en formel som handlingsmänniskor tror på utan att följa. Det är ju faktiskt så att de exakta vetenskaperna ger en god grund till kunskap om hur världen ser ut, och därutöver kan en människa använda sin fria vilja, den som källarmänniskan säger sig stå i så nära kontakt med. Men, men, motviljan mot det förutsägbara har ju sin plats i mannens ensidiga syn på världen.

Idag, nästan 150 år efter att boken skrevs, har ju världen fått erfara många män och kvinnor som suttit på sin ensliga kammare, tyckt sig vara de enda som förstår hur illa samhället är inrättat, skrivit ett manifest om det och i värsta fall gått ut och agerat till skada för andra. Därför är det litet obehagligt att läsa Dostojevskijs bok, med en berättare som alltid kan skylla sin olycka på omgivningen, och som urskuldar sina sämsta handlingar med att det var bäst så; de sårande orden kommer att väcka de andras insikt om hur smutsig världen är.

Men jag kan samtidigt erkänna att även jag har de här tendenserna; inte varje dag, och inte lika intensivt som källarhålsmänniskan. Ibland kanske de bittra tankarna till och med stämmer med verkligheten, om än inte helt. Men när man läser Anteckningar från källarhålet ser man hur sorgligt och ofruktsamt livet blir om man hänger sig åt att tänka på hur missförstådd man är och planera hämnd bakom sammanbitna käkar. Låt boken bli en varning mot att måla världen i svart-vitt och fastna i självömkan.

Filharmoniker och Grünewaldsalen i närbild

2011-10-16T20:05:00.001Z

Det är alltid en fröjd att komma till den vackra Grünewaldsalen för konsert. Den suggestiva dekorationen i Konserthusets kammarmusiksal är tänkt att inte dra uppmärksamheten från musiken som spelas där. Isaac Grünewalds målningar av nakna människor och grekiska gudar är inspirerade av musicerande, och visst är det skönt att vila ögonen på dem till musiken.

Kompositörerna Andrea Tarrodi och Molly Kien har haft god tid på sig att i sin tur låta sig inspireras av verken, då de har jobbat som publikvärdar i Konserthuset. Vilken fin idé att dikta ihop ett helt konsertprogram för några filharmoniker i såväl klassiska som udda konstellationer!

En stråkkvartett framför Tarrodis Miroir, där viola och cello speglar varandra liksom mannen och kvinnan gör på tavlan som inspirerat verket. Från den stillsamma, melankoliska stämningen växlar tempot upp men samlar sig igen. Lika vackert melodiskt låter nästa stycke, Chántes. En harpa och en slagverkare på bland annat xylofon och vibrafon skapar spännande klanger som verkligen frammanar tankar på tre kvinnor som dansar i sömnen, just som på tavlan som projiceras i fonden.

Därefter följer Dances for Ariadne av Molly Kien, där slagverk och kontrabas illustrerar hur den stillsamma trion på en annan av tavlorna dansar sig fram till en passionerad dans för gudinnan Ariadne. Det är ett mer aggressivt och taggigt stycke. Mer harmoniskt och medryckande är hennes nästa verk, The binding of Odysseus, där man verkligen kan höra sirenerna sjunga förföriskt för Odysseus, som sliter i sina rep för att bli fri och kunna störta sig efter locktonerna.

Molly Kien, Andrea Tarrodi

Den stora målningen i Grünewaldsalens tak är utgångspunkten för de två sista verken, ett av Tarrodi och ett av Kien. Den övriga inredningen i salen går i bruna och ljusgula färger, men takmålningen är himmelsblå och där dansar yppiga luftandar kring Apollon. Han använder solens strålar som strängar på lyran och strävar uppåt och inåt. Ja, det virvlar om musiken när den målar upp den vilda dansen, men så kallt och stormigt det låter, om båda styckena!

Det är en utmärkt idé att låta Grünewaldsalen, där så mycket skön musik klingat, hyllas av två personer som har ett personligt förhållande till huset. De kortare styckena före paus faller mig bäst i smaken, och jag hoppas att de kommer att spelas fler gånger på fler ställen i världen.

Länk till Konserthusets sida om konserten

Leka med elden på Stadsteatern

2011-10-15T19:27:00.001Z

Åh, vilket vackert sommarhus, som klippt ur en inredningstidning. Av bara de öppna, ljusa ytorna, rottingbänken och det starka solljuset som faller in från sidan ser man att man här kan leva livet lätt och bekymmerslöst. Kanske för lätt. Som kusin Adèle berättar i förtroende: de här människorna strövar omkring och äter och sover, men har inga mål i livet, inga passioner. En del njuter av att leva så, en del orkar inte med det.

Vilka är de här bekymmerslösa människorna? Det är den vuxne sonen Knut, konstnären som inte får någon tavla såld, och hans föräldrar, som har byggt huset åt honom. Gerhard Hoberstorfer spelar Knut avslappnat och äkta, och lika genuina är Niklas Falk och Yvonne Lombard som hans föräldrar. De småbråkar med varandra som om de verkligen gjort det i ett helt liv, och alla repliker faller naturligt. August Strindbergs handling har hamnat i vår tid, och pjäsens innehåll visar sig vara helt tidlöst.

Foto: Carl Thorborg

Inte lika bekymmersfri är Knuts hustru Kerstin (Petronella Barker), som ofta verkar osäker på om man driver med henne. Men jag önskar ändå att hon inte hade spelats i ett så uppskruvat tonläge, för det klingar illa mot makens tillbakalutade lugn. Ännu värre blir det när Adèle (Josefin Ljungman, också på hög volym) traskar in och oombedd börjar ordna med småsaker i Kerstins hem. Deras högljudda gräl blir teatraliskt och bryter av mot lättsinnigheten som gör pjäsen så stark.

Vad sysselsätter sig de bekymmerslösa människorna med, när de nu inte har några plikter annat än att bada för sin hälsas skull? Som i så många små, instängda kretsar har de inget annat att prata om än andra människor och deras moral. "Han ser ut som om han vore en dålig människa" säger fadern förstrött om Knuts porträtt av vännen Axel. Man talar halvt på skämt, halvt på allvar om kärleksförbindelser - mellan fadern och Adèle - mellan Kerstin och Axel?! Kerstin tar illa vid sig av att Knut skämtar så lättsinnigt om det. Men det var ju faktiskt så att Axel förra sommaren reste ifrån dem i hast, som om han drabbats av en passion som han antingen måste fly till eller fly från.

Nej, Axel (Johannes Bah Kuhnke) är inte heller en av de bekymmersfria människorna. Han är vänlig och glad, och omtyckt av såväl Knut och Kerstin som av Adèle. Men där en viss sorts bekymmerslös människa kan leva i ett kärlekslöst äktenskap bara för bekvämlighets skull, har istället Axel skilt sig från sin fru och sina barn, trots att det gjorde honom ont. I närvaro av en människa som inte kan lägga lock på sin passion och ljuga om den, drivs dolda känslor fram i ljuset. Några av personerna har ett val, att fortsätta som innan eller att fatta ett beslut och stå för konsekvenserna. Vem kommer att våga? Vad kommer att hända?

På bara en timme hinner flera relationer och några få skymtar av kärlek visas upp och dissekeras. Strindbergs välformulerade replikskiften ifrågasätter och förklarar det som händer. Känslolägen växlar på en sekund när fel person kommer in i rummet. Jag önskar att Josefin Ljungman låtit mindre barnslig och trotsig, och att Petronella Barker visat mer lyhördhet och fler nyanser. Men alla andra skådespelare är så trovärdiga och tonsäkra, att den här väl balanserade pjäsen är en njutning att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Leka med elden

Kappan av Nikolaj Gogol

2011-10-13T20:58:00.001Z

Ack, lille Akakij Akakijevitj! Han är skrivare på ett departement, alltså, han skriver rent dokument för hand. Det är ett enkelt jobb. Han behöver bara skriva av vad någon annan har tänkt ut, inget mer än det. Och det är han glad och nöjd med! Han lever ett mycket stillsamt liv, och av kollegornas skratt och retsamheter märker han ingenting. Men det han märker är när vintern drar in över S:t Petersburg. I den svåra kylan måste han dra sin kappa tätare omkring sig. Nästan varje vinter slits det nya hål i den,och han måste låta laga kappan. Lapparna tas från kragen, så varje vinter får kappan ett än mer underligt och skrattretande utseende.

Men i år är kappan sliten bortom all räddning. Tyget är så tunt att det inte finns något fäste för nya lappar, meddelar skräddaren som stått för alla lagningar. Åh nej! På sin knappa lön har Akakij Akakijevitj inte råd att köpa en ny kappa, och han våndas gruvligt över den stora utgiften. Men efter ett ihärdigt sparande och lirkande med skräddaren tar den nya kappan ändå form, och att vänta på att den blir blir en källa till glädje i Akakij Akakijevitjs blygsamma liv.

Nej, den grymma världen låter inte Akakij Akakijevitj leva lyckligt, värmd av sin sköna vinterkappa. Efter en fest hos sin överordnade chef, faktiskt en fest för att fira den nya överrocken, blir han överfallen av två skurkar som stjäl hans dyrbara ägodel. Åh, den stackars lille mannen! Och man får verkligen se hur liten och obetydlig Akakij Akakijevitj är inför de överhetspersoner som kanske skulle kunnat hjälpa honom. Kappan, som upptagit hela hans liv medan han har arbetat för den, och som upptar hela hans liv nu när han får frysa utan den, är bara en bagatell för dem som har pengar, inflytande, vänner, familj och mycket mer som Akakij Akakijevitj aldrig kommer att få.

Ändå lämnar hans sorgliga, korta liv ett avtryck bland människorna i S:t Petersburg. När Akakij Akakijevitj har tynat bort av sorg, börjar stadsborna se spöket av en man som dyker upp och rycker av dem deras vinterkappor. Är det sant? Eller en början till en modern spökhistoria, eller kanske en helgonlegend? För efter döden blir den timide mannen mer uppmärksammad än innan, och han vågar sig på fräckare handlingar än någonsin i livet. Efter att ha varit mycket realistisk med god känsla för alla detaljer, svänger historien ut i det övernaturligas domän. Eller inte? Kanske är det det kollektiva medvetandet som bevarar och förstorar upp minnet av en oskyldig man som alla skrattade åt.

Glamourbibliotekaren har också läst noveller av Gogol nyligen!

Terminator: The Sarah Connor Chronicles

2011-10-11T20:26:00.000Z

Jag förstod aldrig varför robotarna i framtiden bara skickade tillbaka en terminator i taget, eller varför de alltid riktade in sig på bara en enda person, John Connor. Svaret är förstås att det blir mer spännande att bygga en film (eller fyra) på tydligt definierade fiender. Men i en TV-serie har man mer tid att syssla med sidohistorier, bifigurer och långsiktiga planer. Därför kan serien Terminator: The Sarah Connor Chronicles komplettera till och med de bästa Terminator-filmerna. Inte bara en utan flera robotar sänds tillbaka till 1900-talet. Och det är inte bara John Connor, utan även andra personer och händelser de är sända att påverka.

Att ge TV-serien namn efter Sarah Connor är både rättvist och orättvist. Hon är en sammanbiten krigare som alltid måste vara på sin vakt mot övermänskliga lönnmördare, och dessutom träna sin son till att bli smart, hård och fullständigt oberoende av henne själv. Lena Heady spelar henne bra, som en skärpt och kylig kvinna som aldrig låter sig själv vara svag. Bara en aning trötthet ibland låter oss förstå att hon inte är så oberörd som hon verkar, och det gör henne mänsklig. Kring Sarah och John finns de som stöttar dem, och som har stor roll i deras överlevnad. Flera av dem är motiverade av omtanke eller uppriktig kärlek, fastän Sarah Connors personliga risktagningar och räddningsaktioner alltid är rationellt grundade.

En annan i kretsen är ännu mer kylig och rationell i sitt försvar av John. Det är Cameron, en omprogrammerad cyborg sänd från framtiden av de mänskliga rebellerna. Jag har aldrig förstått fandom-kärleken till Summer Glau, och första gången jag såg serien irriterade jag mig på flera saker: att jag inte kunde se Glau som en terminator, att jag inte blev klok på hennes roll i "familjen", och på det faktum att en rationell intelligens valt att bygga en terminator i form av en spinkig flicka.

Men andra gången jag såg serien föll en del bitar på plats för mig. Jag märkte flera tillfällen, speciellt i första säsongen, där Sarah Connor irriterar sig på att Cameron ställer dumma frågor eller bara finns i deras närhet. Från den utgångspunkten kunde jag föreställa mig hur det är att ha en icke-mänsklig varelse i sitt hem; någon som är tillräckligt stark för att döda dig på ett ögonblick, någon vars programmering du inte helt kan lita på, men som du ändå tvingas att lita på för att alternativet är värre.

Jag önskar ändå att Cameron varit ännu mer stel och okänslig i sina rörelser och frågor. Jag är heller inte helt nöjd med de scener där Cameron börjar visa något som skall likna moralisk eller känslomässig insikt. Det verkar osannolikt att Camerons programmering så lätt kan påverkas av beteenden hos människorna omkring henne. Jag tycker det, trots att TV-serien introducerar en ny detalj: att en terminators mänskliga form bygger på en verklig människas fysik. Under några spännande avsnitt upplever Cameron sin mänskliga "värds" minnen, och försöker förstå vad det är att leva som en människa.

En av fördelarna med att vara robot är förstås att man inte känner smärta. En terminator med gigantisk styrka och som inte har ont av sina skador kan bli kastad genom en vägg och resa sig upp och slå tillbaka. Det är läckert! I nästan varje avsnitt kan man se fram emot en scen där två terminatrar slåss så att murbruket yr. En annan magnifik fight utspelades när gummimänniskan Bonnie Morgan spelade terminator i avsnittet The Tower Is Tall But The Fall Is Short. Under striden vrider Cameron runt hennes armar och ben och lämnar henne ihopknycklad som en knut. Otäckt men imponerande!

Min favorit-terminator är Cromartie, starkast och kallast av alla i serien. Hans uppdrag att slå ut mänskligheten är så pass långsiktigt att han tar sig tid att infiltrera myndigheter, och det gör honom ännu kusligare. Det krävs en karaktärsskådespelare som Garret Dillahunt för att kunna spela hans känslokyla så perfekt.

Men Cromartie ger också upphov till ett av de smartaste och roligast insider-skämt jag någonsin sett! Efter att ha totalförstörts behöver han en ny mänsklig kropp att ta form efter, och det råkar bli C-skådespelaren George Laszlo. Efter en offentlig massaker tror allmänheten att det är Laszlo, inte en robot från framtiden, som är massmördaren, och skapar förstås ett makabert intresse för Beast Wizard, en lågbudgetfilm som Laszlo spelat i. Den här otroligt roliga artikeln på io9.com berättar hur man spelade in filmen-i-filmen Beast Wizard och klippte in scener från den här och där i den annars så seriösa TV-serien.

*** Mild spoiler ***
Precis som i Deadwood så älskade manusförfattarna Dillahunt så mycket att han inte försvinner ur serien när Cromartie dör. Istället får han nytt liv som verkligen börjar från grunden: en artificiell intelligens som hinner gå från barndom till tonårstid medan den försöker lära sig att vara mänsklig. Hans oskuldsfullhet, oberäknelighet och osäkra lojaliteter är en fantastisk blandning.

Den som initierar experimentet, Catherine Weaver, är inte mindre gåtfull. Hon spelas av Shirley Manson, sångerskan i Garbage, och dyker först upp i Samson & Delilah, första avsnittet av andra säsongen där Manson sjunger låten med samma namn. Catherine Weavers pyttelilla dotter Savannah anar att något är underligt med mamman. Mackenzie Brooke Smith som spelar Savannah är både näpen och riktigt, riktigt bra i sin roll, som bara blir viktigare under seriens gång.

Nu skall jag anmärka på det jag tycker är sämst med serien, och det är två av birollerna. Först och främst är det Riley, tjejen som får John att ducka från alla säkerhetsåtgärder, smita iväg och förstås hamna i fara. Ja, det är typiskt tonårspojkar, det är förståeligt efter ett helt liv av påtvingat hemlighetsmakeri, det är klart att John också vill bli kär, och Riley visar sig vara viktigare än hon verkade från början. Men jag tycker ändå att alla scener med Riley står ivägen för den verkliga handlingen.

En annan irriterande kvinna som dyker upp är Jesse, en rebell sänd från framtiden. Hon spelas av Stephanie Jacobsen, som är obeskrivligt vacker men så kantig och stel. Jacobsens konstant rynkade panna och undvikande blick signalerar antingen att rollfiguren ljuger eller att hon är en jättedålig skådespelerska. Jag håller på det senare. Dumt, för Jesses roll är riktigt intressant och relevant för handlingen.

Under en period får vi se väl många scener ur Sarah Connors mardrömmar, och jag blir som sagt inte helt övertygad av terminatrarnas balans på gränsen mellan robot och människa. Men TV-serien skapar spännande sidohistorier och ger flera ledtrådar som både förklarar och skapar nya frågor. Det var synd att den lades ned efter bara två säsonger, men kanske är det det som gör att de sista avsnitten känns extra allvarliga och ödesmättade. Utan att medvetet förvirra tittarna, har manusförfattarna vävt in detaljer som gör att det är svårt att avgöra exakt var kampen står. Jag behöver se om serien en tredje gång, minst, för att händelserna skall bli klarare för mig, och det ser jag fram emot. Tills vidare är jag tacksam mot Sarah och John Connor för att Judgment Day inte har inträffat än.

Ingenting å angre på av Trude Marstein

2011-10-10T15:48:00.001Z

Familjen håller på och packar. Det är första dagen på sommarlovet, och de skall resa ut till sin stuga där de brukar vara på sommaren. Texten löper utan stopp, barn springer in och ut, namn flyger fram genom texten. Tre flickor, en hund, en man och en kvinna består familjen av. Efter två sidor börjar ett nytt stycke med nästan samma perspektiv. Berättarrösten har flyttat från mannen, Vegard, till hustrun, Heidi. I Trude Marsteins fascinerande bok Gjøre godt hände samma sak: efter en halv sida eller några blad flyttade sig berättelsen till en ny person, någon som kom förbi på gatan eller syntes i ett fönster. Det var skickligt och inlevelsefullt gjort.

Här rör sig berättelsen bara fram och tillbaka mellan de två makarna. I Heidis inre monolog dyker det plötsligt upp ett nytt namn, Mikkel, och de detaljrika tankarna på vad hon skall göra med honom när familjen har åkt sin väg. För Vegard och barnen skall åka till sommarstugan, och Heidi skall stanna kvar, skriva klart en redovisning och sedan, i hemlighet, ligga med Mikkel.

Berättartricket som fungerade så fint i Gjøre godt blir bara till ett störande moment i Ingenting å angre på. Scenerna växlar hela tiden, och ingen av historierna får något riktigt flyt. Dessutom irriterar jag mig otroligt mycket på Heidi och hennes otrohetsaffär. När varannan sida handlar om hur Vegard kämpar för att hålla barnen på gott humör, och tänker på hur mycket han älskar sin familj, verkar Heidis svek extra lumpet. Om berättelsen bara fokuserat på henne skulle jag kanske kunnat engagera mig i känslorna av upphetsning, nyförälskelse och kluvenhet inför att vara otrogen... ett tag. Men väldigt snart tröttnar jag också på Heidis och Mikkels prat, alla glas vin de dricker och det oupphörliga knullandet (som visserligen är trovärdigt beskrivet, utan att gå till överdrift).

Jag blir litet förvånad över att inte Mikkel också tröttnar, för hela tiden pratar Heidi mycket om sin familj. Inte bara om barnen, utan om Vegard, om hur litet attraherad hon är av honom men även om tillfällen när de två hade det bra. Mikkel är snygg, alltid redo för sex och alltid redo att lyssna på Heidis klagan och trösta henne, till och med när de är på väg att slita av varandra kläderna. Mikkel blir anonym som en drömprins, en osjälvisk sexterapeut som dyker upp för att stötta en kvinna i begynnande fyrtioårskris.

Nästan lika idealiserad är Vegard, den gode familjefadern som tar hand om sina halvvilda småflickor och hinner känna sig förundrad över sina barn bland vältande syltburkar och tjurande tolvåringar. Men han blir ändå en mer helgjuten människa, där han oroar sig för praktiska saker, minns gamla episoder med grannarna, funderar på vad det skall bli av döttrarna och reflekterar över sitt äktenskap. Han är inte perfekt, men övervägande god, och jag är glad över att få läsa om en hygglig människa. När berättelsen handlar om Vegard och barnen, lekande, bråkande, tjurande och så vidare, då är den som bäst. Jag hade gärna läst en bok med bara korta scener ur Heidis historia, som till nio tiondelar handlade om familjen på väg till sommarstugan. Det är en konst att skriva om vardagslivet så att det känns äkta och ändå läsvärt, och som så många andra norska författare är det just det som Trude Marstein är bra på.

Fler böcker av Trude Marstein:
Gjøre godt

Martin Bogren Lowlands på Fotografiska

2011-10-07T17:33:00.001Z

Vi är många som har vuxit upp i svenska småstäder och flyttat därifrån. När Martin Bogren beskriver sin skånska födelseby som något begränsande som han ville lämna, och som han återvänder till för att söka något, är vi många som känner igen oss. Jag är beredd att sjunka in i Bogrens sökande, fastän hans hemtrakter inte liknar mina... men jag får inget fotfäste för nostalgin och de kluvna känslorna.

Bilderna visar barn och ungdomar som rimligtvis inte kan ha levat när Bogren var barn. Kanske är den söta unga flickan en symbol för "första förälskelsen". Det finns också foton på några äldre, som kanske var "den farlige gubben" eller "arga tanten", de där som man viskade om och sprang förbi grinandes, halvt i hopp om att komma undan, halvt i hopp om att bli fasttagen och utskälld. Men alla är så ordentligt uppställda, utan koppling till omgivningen, att de bara blir porträtt utan sammanhang.

Ett litet hus mot en spännande himmel finns med, och några hjulspår i snön. Men inga bilder på mellanstadieskolor eller grabbar i EPA-traktorer, alla så mycket mindre än man mindes dem. Inget som skapar den där kluvna känslan av att vara fri för alltid och fast för alltid. Jag skall inte skriva Martin Bogren på näsan hur hans barndomsminnen skall se ut, men så som han visar upp dem känns de varken allmängiltiga eller personliga.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Lowlands

ÄNTLIGEN!

2011-10-06T11:01:00.012Z

Tomas Tranströmer är en mycket välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur 2011. HURRA!

Många av hans dikter använder sig av konkreta detaljer ur vardagen som med några enkla ord får en djupare innebörd och en känsla av oändlighet. Han har förmågan att både se evigheten, och att formulera den.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall!'

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signorina Sabatani
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Helen Levitt på Fotografiska

2011-10-05T12:26:00.002Z

På 1930-talet tog Helen Levitt sin Leica-kamera och började fotografera människor på gatorna i Brooklyn och East Harlem. Den lilla diskreta kameran med vinkelsökare gjorde att hon kunde arbeta utan att dra uppmärksamheten till sig. Men hon måste också ha smält in väl, och tillbringat mycket tid på gatorna i New York för att upptäcka den naturliga livsrytmen och hitta det som var värt att föreviga. Människor rör sig obekymrade om fotografen i sina vardagsmiljöer, arbetar och umgås.

Allra mest spännande är det att se barnen, som leker i stora grupper på gatorna. De dansar, stojar, bråkar och tröstar varandra. De har sällan leksaker på bilderna, utan roar sig med andra lekar och med slagsmål! Trots att husen och gatorna är väldigt slitna, är barnen ordentligt klädda, ibland till och med uppklädda för fester och karnevaler. Jag sitter fascinerad framför filmen In the streets, inspelad 1944. Ännu fler lekande barn! Och vuxna, uppklädda i sin finaste klänning eller på väg någonstans med hast.

Helen Levitt reste till Mexico och till Paris och fotograferade gatulivet där, även i färg, och fortsatte att följa människorna på New Yorks gator upp i hög ålder. Utställningen på Fotografiska visar bilder från hela hennes karriär. Men det är de sjuttio år gamla bilderna från New York som är mest magiska. Många av barnens lekar kan man känna igen från sin egen barndom, men det är ändå som en helt annan värld.

Länk till Fotografiska Muséets sida om utställningen

Bossypants av Tina Fey

2011-10-03T19:16:00.001Z

Tina Fey och jag är lika varandra på många sätt. Vi är smarta och har ett skarpt sinne för humor, vi har tyskt påbrå och breda höfter (vilket hänger ihop, tyvärr), och båda saknar vi körkort och sinne för vad det är som är så charmigt med djur. Men därutöver är Tina Fey mycket mer framgångsrik än jag, som första kvinnliga head writer för Saturday Night Live under några framgångsrika år, och sedan fem år tillbaka som producent och huvudrollsinnehavare i den fantastiskt roliga TV-serien 30 Rock.

Även om de halsbrytande situationerna på 30 Rock inte liknar något de flesta andra kommer i närheten av, finns det ögonblick som jag och många andra med mig känner igen oss i. Liz Lemon, Tina Feys hårt slitande alter ego, har inget romantiskt förhållande men däremot en riktig loser till pojkvän som pinsamt nog dyker upp i hennes liv och på hennes jobb ibland. När Lemon någon gång klär upp sig är det ingen som märker någon skillnad, förutom om hennes infantila show writers ser det och ropar "ewwww, blä!"

Bossypants är inte en allvarlig självbiografi, men en seriös berättelse om viktiga episoder i Tina Feys liv. Tillsammans ger de en god bild av vad som har format hennes personlighet och hur hon tagit sig fram. Allt är beskrivet mycket sakligt men med en stor dos självironi, och dessutom en återkommande underton av allvar. Fastän jag känner till och älskar Tina Feys rappa humor, blev jag först överraskad över hur hon verkligen rycker undan mattan under sina egna fötter i varje mening. Men efter bara två sidor hade jag fastnat för hennes smarta tonläge - och de fantastiska historierna, förstås. Jag får inte nog av att läsa manus till den berömda Clinton/Palin-sketchen, och längtar efter att se om gamla favoritavsnitt av 30 Rock när hon berättar om inspelningen. Självklart är det spännande att få höra om allt som hände bakom scenen, före och efter och även mitt under uppträdanden. Och då och då slänger Tina Fey in något för att påminna om att hon vet att den stress hon berättar om inte kan mäta sig med verklig stress.

På många sätt känns Tina Fey/Liz Lemon som en skyddsängel för mig. Mer framgångsrik än jag, men klumpig och osäker ibland. Så olik men ändå litet lik. Och med en självdistans som tar udden av de värsta motgångarna med några bitande skämt. Bossypants får mig ofta att gapskratta, men visar också hur humor (och hårt arbete) hjälper en att se motgångar ur en synvinkel som gör dem mindre än vad de kan kännas som. Tina Fey är både en idol och en ouppnåelig förebild, och någon som får mig att känna mig nöjd med mig själv.

Dan Wolgers på Galleri Riis

2011-10-02T19:50:00.002Z

Dan Wolgers, Mirror with mirror (2011)

Något jag älskar i konsten är när verken antyder att det finns något annat bakom det vi ser. Något djupare, något större, något sublimt bortom tingen. På Galleri Riis visas Dan Wolgers serie Hidden from view, med flera verk som förmedlar just den känslan. Jag börjar med att se på fotogravyrerna där motivet utgörs av speglar med ornamenterade ramar som visar skymtar av ett rum. Staplade stolar och möbler övertäckta med tygskynken ger en (lätt spöklik) känsla av att titta in i konsthistoriens motivförråd, speciellt som ett av de avbildade rummen har Vermeers storrutiga golv.

Dan Wolgers, Dark Binoculars (2011)

En annan gravyr visar två självlysande jordglober. Med den bilden i minnet får även de mörka jordgloberna på de följande bilderna något magiskt över sig. Vilken planet visar de? Vår egen jord, sedd med någon annans ögon? Den ojämnt skuggade bakgrunden ger hela tavlan en kosmisk atmosfär. Därefter, kikare, som ligger orörda i ett plan, där det från objektiven lyser ett intensivt ljus (som dock varken verkar kasta ljus eller skugga utanför kikarobjekten). Jag blir både lockad och skrämd av att tänka på vad som kan orsaka det ljuset.

De verk som är skulpturer ihopsatta av funna objekt känns inte lika intressanta efter det. Det enda som väcker fantasin är huvudet, klassiskt vitt med en krans av lockar, där det sitter en hasp i vardera ögonvrån. Öglorna ser ut som tårar. Men dessutom är det tankeväckande: Kan man försluta sin blick? Stannar alla intryck kvar i minnet då?

Länk till Galleri Riis sida om Hidden from view

Dan Wolgers, Face (2011)

Vänner på Stadsteatern

2011-10-01T20:38:00.001Z

Vilken fullträff! Klockren från början till slut, och en god blandning av allvar och humor är pjäsen Vänner på Stadsteaterns lilla scen. Alan Ayckborns intelligenta manus blir levande underhållning när den spelas av en kongenial ensemble i Sissela Kyles perfekta regi.

Vännerna och makarna som kommer och går på scenen har inte de ömmaste känslorna för varandra, utan snarare har sandkorn vuxit till irriterande smågrus som skaver och ger upphov till gliringar och sidoblickar. Nu har personerna samlats till en tebjudning hemma hos Diana (Bergljót Arnadóttir) och Paul (Allan Svensson) för att trösta och stötta den gamle vännen Colin (Jacob Nordenson) vars fästmö drunknade två månader tidigare. Innan Colin dyker upp hinner alla dock reta och retas på varandra på sina egna personliga vis.

Colin själv, vars sorg alla först tassar runt, visar sig vara en feel good-apostel. Så lycklig av det vackra i det lilla, så välmenande, så full av floskler... När han berättar om sin och fästmöns första kyss sitter Marge (Elisabet Carlsson) och Diana hänförda, medan de övriga stirrar som om de knappt tror sina öron. Mitt eget ansiktsuttryck är en blandning av båda två, där han vandrar runt för att muntra upp alla i tur och ordning. Kanske är hans gamla minnesbilder falskt förskönade, kanske är de andras minnesbilder mer cyniska än det verkligen var. Ställd inför ett verkligt känsloutbrott blir Colin i alla fall oförmögen att hantera det.

En pjäs av det här slaget riskerar att falla i endera av två diken: meningslöst pladder som inte de ens bästa skådespelare kan göra trovärdigt, eller farsens metod att skruva upp varje rolig replik på maxvolym med stora gester. Eller i sämsta fall båda två på samma gång. Tidvis under första akten är jag rädd för att det skall hända, och det beror mest på Jessica Heribertssons otacksamma roll som Evelyn, "ingift" med John (Jan Mybrand) i den mångåriga vänkretsen, som sitter i ett hörn, tjurig och jobbig som en trotsig treåring. Men hennes enstaviga svar och himlande blickar är förstås en viktig ingrediens i blandningen av skvaller och allvar.

Nej, föreställningen halkar inte ned i något dike utan tar sig själv på allvar, och publiken på samma gång. För ända från Dianas sorgsna monolog om makens otrohet till Marges suckar över sin hjälplöse make, är sorgen på allvar. Humorn ligger i de små detaljerna, när någon börjar säga något som bara är en aning "fel", och antingen kommer på det själv eller drar på sig förbryllade blickar från kretsen av vänner. De där gesterna och minerna har tydliga drag av Sissela Kyle, och det gillar jag! Speciellt Marge har många små knyckar som visar att hon inte bara är en flamsig virrpanna, utan jobbar hårt för att alla skall vara glada. Om Marge har mest av Kyle, så är Allan Svenssons jordnära Paul en behövlig motvikt i pjäsen. Sissela Kyle får gärna kopiera fram sina bästa/värsta sidor så här skickligt många gånger igen! Uppsättningen av Vännerna är det bästa jag har sett på länge, och jag ser fram emot att få se mycket mer i Kyles regi!

Länk till Stadsteaterns sida om Vänner

Foto: Carl Thorborg

Robert Mapplethorpe på Fotografiska

2011-09-30T21:00:00.001Z

Med sin personliga blick för skönhet och sin precisa kompositioner skapade Robert Mapplethorpe en estetik som är så knivskarp att man blir överväldigad. Noggrann ljussättning skapar sylvassa konturer och en perfekt balans mellan släta och skrovliga ytor i de svartvita fotografierna.

Vad kan förskönas under Mapplethorpes blick? Lätt slokande blommor, med större individualism i de ovanliga kurvorna än daggfriska knoppar på raka stjälkar. En ensam kalla mot svart bakgrund, genomlyst så att den ser skör och osårbar ut på samma gång - och underbart sensuell. En hand som griper om en skönt krossade kronblad, så att både människan och blomman framstår som naturens underverk.

Människokroppen, hur vacker och spännande kan inte den vara?! Utan att låta sina mänskliga modeller förlora sin personlighet och bli objekt, så fokuserar Mapplethorpe på formerna och musklerna som skapas av lemmar och muskler. Den nakna kroppen är som ett jungfruligt landskap som Mapplethorpe upptäcker, dels i bildsviten av den kvinnliga muskelbyggaren Lisa Lyon, men främst i de många fotona på nakna män.

Visst är de manliga genitalierna fascinerande, med sina personliga utseenden och varierande tillstånd! Om man inte smusslar undan dem kan dyka upp på oväntade ställen i nakenstudier. Mapplethorpe smusslar inte undan dem utan lyfter bokstavligt talat fram dem och bygger kompositioner runt dem. Det är inte gjort för att exploatera, utan tvärtom med mycket kärlek och humor. Jag tröttnar annars snabbt på överdriven fallosfixering, men när Mapplethorpe placerar en lika stor revolver intill en erigerad penis, ser det smart och tänkvärt ut. På bild efter bild presenteras manliga könsorgan i olika situationer, så vackra och starka och fulla av integritet!

Kändisporträtten är estetiserade, självporträtten är stiliserade, men överallt lyser själen fram. Jag blir inte lika imponerad av bilderna på barnen, som inte på samma sätt låter dem framstå som individer utan mer som stiliserade roller efter vuxenvärldens förväntningar. Men annars är det just genom att fokusera på den yttre skönheten som Robert Mapplethorpe tar fram sina modellers personlighet. Ytan presenterar innehållet.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Robert Mapplethorpe

Conan O'Brien can't stop

2011-09-29T20:53:00.001Z

Conan O'Brien har ett genialiskt sinne för humor. Han är allmänbildad och snabbtänkt, och på ett ögonblick spinner han fram ett vasst, smart skämt av ett ord eller en händelse. Han har skrivit sketcher för Saturday Night Live och han har skrivit manus för The Simpsons, bland annat det legendariska avsnittet Monorail.

Därefter fick han uppdraget att leda talkshowen Late Night, vilket han gjorde framgångsrikt från 1993 till 2009. Då var det dags för Conan att enligt sitt kontrakt med NBC ta över Tonight Show efter Jay Leno. Leno fick istället en ny talkshow som sändes en timme tidigare. Men, men, ingendera av showerna fick särskilt vackra tittarsiffror, och framför allt Leno var missnöjd. I ett anfall av maktmissbruk, mygel och ren idioti bestämde sig NBC-cheferna för att åter igen låta Leno sända senare på kvällen, korta ned Conans show och flytta den till efter midnatt.

Det var inte något som Conan O'Brien kunde gå med på, och han valde under stor sorg att bryta sitt kontrakt med NBC. Han fick 33 miljoner dollar och ett halvårs påtvingad karantän från att uppträda i TV.

Ett halvårs semester med familjen skulle man nog klara av med 33 miljoner i bakfickan, och Conan O'Brien påstår inte att hans lott kan jämföras med dem som råkat ut för verkliga olyckor. Men att gå overksam ger en mer tid att gå och grubbla än annars, och det är rent skadligt för någon som just fått ge upp sitt drömjobb och bär på en massa ilska på dem som schabblade bort honom. Men om han nu inte fick vara rolig på TV, kunde Conan O'Brien istället ge sig ut på turné i några stora städer. Dokumentärfilmen Conan O'Brien can't stop visar förberedelserna, snacket och slitningarna bakom scenen, och bilder från turnén. I filmen får man också se hur Conan verkligen lever för att möta sin publik, den publik som i stora skaror stöttade honom officiellt i konflikten, och som blir vinnarna när Conan ger sig ut på turné.

Klockan 07.00 en vardag meddelade Conan på Twitter att han skulle ut på turné. Att se uppdateringarna under minuterna efteråt är en revansch för både mig och teamet kring Conan. I ett kalt rum sitter de under en halvtimme och meddelar lugnt att arena efter arena är utsåld. Yay! Nu var det bara dags att skriva ihop själva showen. Det värmer i hjärtat när gamle återupplivade sidekicken Andy Richter kommer ut på en solig balkong och slår sig ned bland vännerna. Och bandet: Jimmy Vivino! Jimmys brorsa! Pender! Den snygge trummisen som spelar barfota! La Bamba!!!

Det är både underbart och skrämmande att se Conan leda grupparbetet för att komma på tema och handling för showen. Hans humor är av det slaget jag älskar: blixtsnabba analyser av läget följt av en koppling till något helt annat som blir absurt och helt logiskt på samma gång. Men under Conans show-monologer drabbar det bara kändisar i hetluften, och då och då även de gäster som har tillräckligt tjock hud för att klara några pikar. Nu är det istället Conans medarbetare som blir utsatta, när uppdraget att samtidigt vara rolig och hämnas på fiender blir för stressande. En del av dem är inte vana vid det, och man ser hur de till en början blir sårade och oroliga.

Jag vill absolut inte försvara (det manliga) geniets rätt att vara odräglig och hänsynslös för sin konst. Det brukar jag alltid ha väldigt svårt för. Men jag märker att jag sitter och försöker hitta ursäkter för Conan, bara för att jag älskar hans konst så mycket. Jag ursäktar honom också, därför att jag delvis liknar honom. Jag gissar att de här snabba nålsticken är ett sätt för Conan att ventilera sin ilska så att den aldrig blir en surdeg, och hans observationer är så konkreta att han förmodligen tänker på dem som fakta, inte personliga åsikter. (Ett exempel från slutet av turnén: "Jag borde inte behöva träffa min körsångerskas tjugotre släktingar och säga hej" när han är hes och behöver spara rösten till showen.)

Samtidigt är han så intelligent att han i samma ögonblick inser att det han säger kan uppfattas som sårande, och så lägger han på ytterligare en observation/förklaring inlindat i ett nytt skämt. Det tar inte udden av piken, utan gör kommentaren till något som är halvt på allvar, halvt på skoj. Man märker att människorna i hans team, framför allt hans hårt prövade assistent Sona, efter hand lär sig att förstå och hantera den typen av kommentarer. Jag är fascinerad av att så många av de här elakheterna finns med i filmen. Det gör att filmen blir svårare att smälta för dem som förväntade sig ren underhållning, men vi som beundrar Conan O'Brien får se en annan sida av honom som kan vara värd att ha i tankarna.

Det är också värt att påpeka att under de här minuterna som han talar med fans och litet motvilligt signerar deras magar så är han genuint engagerad. Hans entusiasm verkar inte fejkad, och han ger sig nästan tvångsmässigt ut till en väntande folkmassa utanför hotellet och pratar och ger autografer. Det är under tiden före och tiden efter som han känner att han är sliten och borde ta det lugnare, men som sagt, ser han fans så verkar han glömma det ögonblickligen. Det visar på en äkta kärlek till att underhålla som är starkare än möjliga egotrippar. Det var så som Conan 2008, under writers' strike som stoppade alla former av sketcher och skrivet material, kunde återuppta sändningen av sin show. Varje dag fyllde han sin timme med de vanliga intervjuerna, därtill med som att klättra i ställningarna under taket, avbryta de guidade turerna med egna berättelser och andra egna infall.

Filmen innehåller förvånansvärt få tillfällen då man skrattar högt. Det är till och med litet frustrerande att se Conan, Jon Stewart och Stephen Colbert snacka ihop sig nio minuter innan showen i New York, och sedan inte få se vad de improviserade fram. Mycket musik från showen får man se, men alltså inte så många skämt. Men jag är mest av allt glad över att få ha varit med Conan bakom scenen, through the good times and the bad, och få se hur han fungerar.

Amy Cutler på Galleri Magnus Karlsson

2011-09-28T19:44:00.003Z

Amy Cutler, Elke (2011)

På Galleri Magnus Karlsson hänger en lång rad av porträtt av kvinnor med avvisande uppsyn. Men det avskräcker inte mig! Jag tycker om Amy Cutlers verk sedan tidigare, och tittar gärna på de sura tanterna hon har målat. De ser inte strikt realistiska ut, men ändå verkliga och trovärdiga inom sin tecknade verklighet. Varje kvinna har en egen personlighet och en helt egen variant av sur uppsyn: någon ser högdragen ut, flera ser slitna ut, någon litet ledsen, men de flesta mest avvaktande. De har alla kammat håret och tagit på sig finkläder, och en del av dem har till och med hatt. Jag funderar på vad de har haft för liv som har gjort dem så sura och avvaktande.

Amy Cutler, Sabine (2011)

I en annan bild är det kroppar med tomma halsringningar som håller sina huvuden i famnarna. Ja, gör det! Omfamna de stackars sura huvudena och ge dem litet värme och närhet, så kanske de tinar upp och blir lyckligare!

Amy Cutler, Undesired Circumstances (2010)

Av de bilder jag har sett tidigare minns jag att Amy Cutler sätter sina flickor och gummor i spännande förvrängningar av verkligheten. Där verkar kvinnorna ha super-tant-krafter som låter deras kjolar bli befästa tält, eller låter dem skapa en industri av växande hårsvall. Det är fantasieggande och upplyftande att se Amy Cutlers bilder.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Brood av Amy Cutler

Amy Cutler, Patience and Virtue (2010)

Köpmannens kontrakt på Dramaten

2011-09-26T20:48:00.002Z

En del av Elfriede Jelineks böcker och pjäser innehåller ett flöde av ord som man inte kan ta till sig ett och ett, bara som en kaskad ur vilken man själv får vaska fram en mening. Det mest lyckade exemplet på det var pjäsen Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen. Det var också ett exempel på bra konst som inte skriver en på näsan vad man borde tycka, eftersom pjäsen i mina ögon (men säkert inte allas) blev en berättelse om vänsterns skamliga terrorkramande under 1970-talet och fram till idag.

Köpmannens kontrakt som spelas med sidokameror, blinkande ljus och jobbig musik i Målarsalen på Dramaten, har en del gemensamt med Ulrike Maria Stuart: Regissören Mellika Melouani Melani. Ordmassor upplästa i raketfart, med inpassen "Det här är viktigt!". Simulerade samlag på gränsen till våldtäkter. Per Grytt. Oprovocerade våldsutbrott, där tre skådespelare misshandlar och skymfar den fjärde. Ett hål i ett kakelgolv (en grav?) där man kan sitta i bikini och ha det ganska lugnt och skönt.

Vad som skiljer sig är temat, som i det här fallet är pengar och kapitalism. Efteråt läser jag i programmet att utgångspunkten var ett konkret fall i Österrike där ett gammalt namnkunnigt förvaltningsbolag förlorat pensionspengar för 18 miljarder i spekulationer. När jag visste det blev några detaljer mer förståeliga, för jag kunde inte ta pjäsen som en allmängiltig kritik mot (eller en lans för) kapitalism.

Foto: Roger Stenberg

Andra saker som är annorlunda med den här pjäsen är: nio asiater i likadana peruker och kostymer alt. underkläder som rör sig i tropp på scenen. Utlottningar till publiken. Jättehuvuden i papier-maché. Skabbiga fågelvingar (som jag gärna skulle sett mer av). Och alldeles för många tillfällen av upprabblade ordmassor. Då och då funderar jag på om detta är med flit, för att pjäsen skall bli så provocerande tråkig att det blir roligt. Men nej, jag försöker förstå men tröttnar rejält. Jag önskar att pjäsen Köpmannens kontrakt varit hälften så lång och mer fokuserad. Då hade den haft chansen att bli nästan lika bra genomförd som Ulrike Maria Stuart.

Länk till Dramatens sida om Köpmannens kontrakt

Yngve Rådberg på Galleri Olsson

2011-09-25T15:16:00.001Z

De stora partierna av mörker gör att de upplysta detaljerna hamnar i ännu större fokus. Men vad säger mörkret? Det finns detaljer att leta upp även i det som döljs i skuggorna, och att mörkret på bilderna är så stort sätter tonen för stämningen. Motiven är frysta ögonblick utan rörelse, men med ett stort tryck och i flera fall ett svårbestämbart hot.

På en bild är en mamma med en matkasse och ett barn på väg hem på en igensnöad gata. Men barnet tittar på den igenspikade och nedklottrade lokalen på andra sidan gatan. Där har någon skrivit "Fuck off or die". Skall man ta det på allvar? Gällde det förra månaden eller nu också? Hur långt sträcker sig området man inte får beträda? Är vi i fara nu?

Yngve Rådberg, Exposure, 2011

Det ljus som finns i bilderna lyser knappt upp mer än sin egen omkrets, och är sällan välkomnande. I en tavla kommer ljuset från en polisbil som är satt i brand. I en annan kommer det från en eld i en tunna i en glänta. Men de som står kring tunnan verkar inte vara på picknick, och är det för att bjuda in eller skrämma bort som en av dem gått fram till barnet som stannat till på cykelvägen intill dem?

Yngve Rådbergs bilder innehåller ett stort mått av oro trots att de är så stillsamma i sitt utförande. De är skrämmande men fascinerande.

Länk till Galleri Olssons sida om Yngve Rådberg

Revisorn på Stadsteatern

2011-09-23T20:38:00.002Z

Hur vinner man publikens hjärta? Man skriver om myglande myndighetspersoner, som i sin tur kryper för en högre överhet, en överhet som visar sig vara falsk och bedrar dem alla. Och så skriver man med humor, och låter alla bli lurade till slut, så att kritiken inte blir för uppenbar för dem som egentligen är måltavlan.

Stadsteaterns uppsättning av Gogols Revisorn är framflyttad till att utspela sig under Stalintiden, istället för under tsarväldet. Den tidsförskjutningen fungerar väl, och gör det möjligt att ha kvinnor i rollerna som byns sjukhusföreståndare och postmästare. Ja, det är ett gäng med typer vi får se på scenen; domaren, läraren, borgmästaren och hans hustru, alla med sina givna roller i den lilla byn och med långa historier av att ta mutor och förse sig själva litet extra. Så alla får ju panik när det ryktas att en revisor är sänd från Moskva för att gå igenom deras affärer!

Foto: Carl Thorborg

Hur kan man dölja att man tagit emot mutor? Med mer mutor, förstås. När en okänd man med fina vanor och höga krav syns till på värdshuset, sluter man sig till att det måste vara revisorn, och alla berörda viker sig dubbla för att allra ödmjukast ta emot den höge gästen och göra hans tillvaro i den lilla byn bekväm.

Men den fine gästen är skojaren Chlestakov (Henrik Johansson), med sin vapendragare Osip (Max Blomgren), vana att skrävla och leva på stor fot tills gästfriheten är utnyttjad till max. Snabbt faller de in i rollerna som det förväntas av dem, och byborna låter sig gärna charmas av mannen som kommer med en fläkt från Moskva. Och så gärna som de lånar ut pengar till honom - nu skall de väl klara revisionen? Och borgmästarens dotter Marja (Ida Stéen), som är pigg och glad och mycket ivrig till förälskelse - när revisorn friar till henne så kan förstås föräldrarna börja drömma om en tillvaro bland de mäktiga i Moskva.

Som borgmästarparet är Marika Lindström och främst Ingvar Hirdwall suveräna. I långa partier domderar och förmanar borgmästaren sina virriga underlydande, som stadens centralperson kunnig om allt och insyltad i allt. Bland de sedelprasslande myndighetspersonerna står Åke Lundqvist som läraren ut, som så ofta charmigt nervös och på gränsen till sammanbrott. Godsägarna/boskapsägarna Bobtjinkskij och Dobtjinskij (Michael Jonsson och Kristofer Fransson) står för det rena fars-inslaget, farligt nära buskis då och då men tillräckligt roliga och proffsiga för att platsa på scenen. För pjäsen skulle ju kunna spelas som en ren fars, med övertydliga poänger, snopna uttrycka och ännu fler snubbelscener. Men eftersom man inte drar på alla växlar, och heller inte brer på för mycket allvar, så blir Stadsteaterns version av Revisorn 2011 en riktigt bra komedi; lättsam men inte fånig.

Länk till Stadsteaterns sida om Revisorn

Jane Eyre på bio

2011-09-21T18:26:00.000Z

De hårda orden och de grymma bestraffningarna knäcker inte det lilla barnet Jane Eyre. Hon vet att hon inte har ljugit, och hon vet att de som anklagar henne, det är de som är orättvisa lögnare. Säkert provoceras hennes plågoandar ännu mer av hennes starka självkänsla, men hur mycket de än slår och skrämmer så tar sig Jane Eyre igenom barndomen och skoltiden okuvad.

Men när filmen börjar ser vi henne fly, springande på småvägar, över vida fält, genom hällregn, förtvivlad och till sist så utmattad att hon faller ihop på tröskeln till ett litet hus på heden. Där tas hon om hand av de vänliga syskonen Rivers. Alla vi som känner till handlingen vet varifrån hon flytt och varför, men vad som har lett fram dit berättar filmen nu i kronologisk ordning.

I tillbakablickar får vi se hur den lilla, lilla Jane Eyre skickas av sin elaka faster till en ännu hemskare flickskola, där hon åtminstone får en användbar utbildning till guvernant. Livet är så hårt, med hökögda vuxna i varje hörn, beredda att slå ned på varje liten viljeyttring. Rummen ser fuktiga och dragiga ut, och även fotot tränger sig tätt inpå människorna, så att de känns instängda i sina liv. När kameran någon gång visar landskap, är det blåsiga vidder med gult gräs man får se. Ingen skönhet bjuder filmen på, men det gör den så mycket mer fängslande.

Det hedrar Jane Eyre att efter att ha blivit slagen och utskälld i hela sitt liv, så är hon själv så vänlig och tålmodig med sin första elev, lilla Adele, på sin första anställning på Thornfield Hall. Det geniala med att scenerna för det mesta hårda och kalla, är att de små ljuspunkterna står ut så mycket mer. Som när Jane första natten på Thornfield Hall visas till sitt rum. Sitt egna rum, med en säng, kudde, bord, stolar och några andra möbler! Och man har tänt en brasa för att det skall stå varmt när hon kommer! Värmen spred sig till min egen maggrop, och jag log lika stilla som Jane över det lilla trånga rummet.

Det är ändå ganska ensamt för Jane på Thornfield Hall. Hon går ofta omkring för sig själv, med armarna så skönt i sidan. Husets ägare, Mr Rochester, är sällan där, och brukar komma och resa igen med kort förvarning. Men till slut kommer han ju ändå, och är krävande och irriterande men ändå fascinerande... Här önskar jag att filmen hade visat mer av hur de två diskuterar, och långsamt börjar beundra varandras intellektuella styrka under meningsutbytena. Det är det enda jag saknar i filmen.

Under händelsernas gång får vi dels se fruktansvärt spännande scener, då och då några riktigt humoristiska ögonblick, och några få moment av romantik och åtrå. I den här filmen som (med flit) snålar på det estetiska får inte ens Michael Fassbenders (Rochesters) stilighet lysa igenom. Mia Wasikowskas tuktade frisyr gör sitt till för att dämpa minsta gnista av charm hos henne. Men det är som sagt inte en drömskt romantisk film, det är en film om en människas liv, Jane Eyres liv, under en tid när kvinnor hade få möjligheter att gifta sig av kärlek eller besöka de där fjärran länderna med spännande namn som Jamaica, Madeira, Indien. Men den starka, starka Jane Eyre vägrar att ta emot de erbjudanden som bara ger henne hälften av den kärlek och det liv hon behöver. Det gör hennes liv svårare, och det som till slut väntar henne är inte den enkla segern och lyckan, men vi som har fått leva med henne i två timmar vet att hon är stark nog att klara alla prövningar som kan komma.

Jellicoe Road av Melina Marchetta

2011-09-19T20:35:00.002Z

Boken börjar med brottstycken av en hemsk händelse i kursiv stil. Sedan börjar första kapitlet. De kursiverade stycken återkommer genom boken, och bit för bit kan man pussla ihop vad de handlar om. Men huvudberättelsen rör Taylor Markham, som går på internatskolan vid Jellicoe Road. Ungdomarna i skolan samlas för sitt årliga krig mot sina jämnåriga från staden och kadetterna från en militärskola. Det låter litet orättvist att skolbarn skall kämpa mot pojkar med militärträning, men pojkarna har ju nackdelen av att inte känna till omgivningarna lika bra som de som bor där. Och barnen gaddar sig samman och planerar på blodigt allvar.

Många av barnen åker hem till sina föräldrar på loven, men Taylor Markham har ingen familj att åka till. Hannah, som har ett hus strax intill skolan, är hennes närmaste vuxna vän. Men även om Hannah och hon har en praktisk och nästan ordlös gemenskap, känner sig Taylor ibland avundsjuk på att Hannah verkar vara ännu bättre vän med de andra barnen på skolan. Och så försvinner Hannah, precis när årets skolkrig bryter ut.

Bokens baksidestext är kort och så dramaspäckad att man kan bli avskräckt. Men lika ofullständig som sammanfattningen är, lika ofullständigt lever händelserna kvar i skolbarnens minne och har blivit rykten som man viskar eller spottar fram i ilska. För några år sedan rymde Taylor från skolan med Jonah Griggs, en av kadetterna! Kan man då lita på henne nu? Eller på Griggs - som dödade sin egen far?! Det här låter först som om det vore upplagt bara för att locka läsare, och jag brukar värja mig för sådana lockbeten. Men lika långsamt som den kursiverade historien utvecklar sig, lika långsamt kommer sanningen fram, och de lösa ryktena blir till verkliga händelser som har smärtat och fortfarande smärtar. Och när de två berättelserna börjar flätas in i varandra, blir det riktigt spännande.

Man märker att boken utspelar sig i Australien på att Taylor tar fasta på vad hon ser och hör i sina drömmar, och också på en känsla av samhörighet med naturen. Det finaste i boken är dock när ungdomarna som kunnat vara fiender går ihop för att stötta den som behöver hjälp. Att växa upp med tunga hemligheter är lättare när man har vänner som förstår vad man har gått igenom. På något sätt känns det som att generationen före Taylor, de som skulle varit vuxna nu, blev fast i en evig barndom som inte blev till lycka för någon. Men Taylor och hennes vänner har chansen att växa upp och bli till hela människor.