Förinta av Michel Houellebecq

Det är en spännande resa att ha läst Michel Houellebecqs böcker i (nästan) utgivningsordning. Efter att ha slagit igen de första brukade jag få hämta andan och påminna mig om att det faktiskt finns vänskap och medmänsklighet i världen, inte bara utseendefixering och konkurrens om vem som får ligga först. Steg för steg har Houellebecq-mannen åldrats och mildrats i sina åsikter. I Underkastelse visade huvudpersonen uppskattning för vad Europa och kyrkan åstadkommit i en tidigare guldålder (även om han själv var för bekväm för att orka underkasta sig klosterlivet). I senaste boken Förinta visar huvudpersonen Paul Raison förståelse och respekt för sin syster Céciles katolska tro. På liknande vis presenteras hennes man Hervés yrke som notarie som något som byggt upp samhället, trots några tillstymmelser till ritualer och traditioner som en mer cynisk författarröst kunnat göra narr av.

Dock är stabiliteten i det småborgerliga samhället undergrävd av samtida samhällsförändringar. Hervé förlorar sitt jobb och blir arbetslös. Vi får inte se honom drunkna i hopplöshet över sin nya situation, det är bara något som Paul kort reflekterar över när han själv hamnar i något liknande, och att Hervés politiska sympatier ligger hos Nationell Samling är likaledes en närmast normal bisak att varken uppröras över eller ta provokationspoäng på.

Familjen och omsorgen om ens närmaste tar stor plats i boken, först då Pauls far drabbas av ett slaganfall och syskonen och faderns sambo behöver ordna med hans vård. Trots att de tre syskonen glidit ifrån varandra och fortfarande inte förstår varandra fullt ut så samarbetar man om att hjälpa fadern och varandra. Till och med förhållandet mellan Paul och hans hustru, vilka levt som rumskamrater som undvikit varandra i åratal, mjukas upp av en fin gest som leder till ett lyckligare äktenskap och naturligtvis ett återupplivat sexliv i sann Houllebecqsk anda.

Till och med i politiken finns det ärlighet, om än som en ö i ett hav av själviskhet. Paul jobbar för Bruno, en rationell minister i regeringen som har en äkta önskan att förbättra samhället och samtidigt klarsyntheten att genomföra det på bästa sätt. Han är ingen yvig personlighet utan snarare en tillbakadragen tjänsteman och faktiskt uppskattad just därför.

Allt detta låter för bra för att vara sant och självklart har Houellebecq blandat i mer sälta än vad som antyds här. Dessutom sätter illvilliga aktörer käppar i hjulen på flera plan, vilket kastar in handlingen i nya hjulspår. Houellebecqs avmätta författarröst blir nästan aldrig tråkig på de dryga sexhundra sidor som boken utgör. Till och med Pauls drömmar som varvas in är ganska intressanta. Med dem, och några förflugna referenser till Hitler, ser jag blinkningar till Knausgård, men inte ens några sidors tydlig och ovidkommande wikipedia-kopiering gör Förinta till en lika stor näsknäpp som Kartan och landskapet. Det finns dock ett större utslag av svart humor i boken som inte uppenbaras förrän den är slut, men det vill jag inte avslöja här.   

Fler böcker av Michel Houellebecq:

Refug

Kartan och landskapet
Underkastelse 
Serotonin