tisdag 23 oktober 2018

Blackout av Connie Willis

Som sagt, tidsresor visade sig inte vara lönsamma för plundrare eller användbara för att ändra historien, så de lämnades åt intresserade historiker att ordna och utföra. Men måste de skötas så slarvigt? Än en gång tillbringar jag det första hundratalet sidor av Blackout med att irriteras på hur tidsresenärer hastas in i nya epoker utan tillräckligt med förberedelse, och framför allt av hur människor talar förbi varandra så att viktig fakta går förlorat. Till råga på allt byts det plats på redan inplanerade hopp, ofta i sista minuten, och ingen har svar på varför.

Något som också störde mig när jag började läsa boken var hur historikerna så lättsinnigt planerade att röra sig i utkanten av katastroferna vars aktörer de skulle studera - i Blackout ligger fokus på andra världskriget, främst England. Visserligen finns det regler i själva tidsflödet som gör att man inte kan ta sig alltför nära kritiska punkter, vilket antas inkludera större tragedier som Dunkirk, och självklart vill man inte att en utsänd observatör skall dödad av en bomb. Men den glättiga tonen skavde till en början mot de verkliga händelser som låg under.

Dock var det just det förhållandet som vändes upp och ned och gjorde boken så mycket bättre. Historikerna på plats hamnar i svårare situationer än de räknat med, och behöver arbeta hårt med höga insatser, för sin egen skull och för människornas i deras närhet. När de så försöker ta sig tillbaka till högkvarteret i Oxford år 2060 verkar inte de överenskomna upphämtningsplatserna fungera som tänkt. De tre historikerna som boken följer tvingas improvisera sina liv, och samtidigt oroa sig för annalkande bombanfall och att det blir svårare för ett räddningsteam att hitta dem om de lämnar sina posteringar.

I boken finns i mitt tycke onödigt många beskrivningar av förseningar, missade chanser, förvirring över dag och tid för nyanlända och riskfyllda chanstagningar. Men den här gången bleknar de bort bredvid de partier som beskriver mod och självuppoffring, och den viktiga känslan av att det finns värden värda att försvara även om det kostar mycket. Jag ser fram emot att läsa upplösningen i nästa bok, All Clear.

Fler böcker av Connie Willis:
To Say Nothing of the Dog

2 kommentarer:

Tomas Cronholm sa...

Jag irriterade mig storligen på Connie Willis sätt att fylla ut texten - först får vi höra om paneringen av något, sedan sker detta och därefter berättas om vad som hände. Tre gånger för i stort sett alla händelser. Tyvärr blir det inte bättre i All Clear. Läs hellre hennes tidiga verk, som Bellwether och Remake om du inte redan gjort det. Passage är odräglig. Och som sagt, Doomsday Book är en riktigt fin skildring av digerdöden i England.

Jenny B sa...

Ja, det är som du säger, och därtill kommer flera passager där personerna tänker på vad som kan hända, sedan när de funderar på vad en annan vän till dem tänker om vad som kan hända - och samma funderingar återkommer flera gånger.

Tack för tipsen om de tidigare böckerna! Dem kommer jag förhoppningsvis till framöver.