Roger Waters Us + Them på Friends Arena

Några minuters välgörande, välkomnande ro inleder Roger Waters konsert; harmonierna i Pink Floyd-låten Breathe låter åhörarna andas ut och glömma sina dagliga bekymmer omslutna av musik från alla håll. Men det är inte harmoni som är huvudtemat på en konsert med Roger Waters, utan raka motsatsen. Musiken och bilderna på den stora skärmen bakom bandet rör sig mot mer problematiska scener; en vandring genom slitna hallar, drogparafernalia och ett hot som tycks smyga sig in mot familjens kärna. Det paradoxala är förstås att publiken jublar av glädje; så många älskar låten One Of These Days sedan tidigare och blir förstås lyckliga av att höra den live.

Bilderna på skärmen illustrerar musiken så exakt, och i nederkanten är musikerna pyttesmå, så att det nästan är som att vara på film istället för på konsert. Klockorna flödar över scenen i Time. I den nya, fina låten The Last Refugee återvänder vi till de trasiga rummen där en (kanske hemlös) kvinnas dans korsklipps med samma dans i vackrare miljöer, i följsam klänning och läppstift; en påminnelse om hur musik och eget uttryck kan göra glädjen konkret och låta en slippa sina hårda villkor för en stund. Kvinnan går sedan ned till en strandkant, sätter sig och spejar ut över vattnet och blir personen som satt och väntade med oss på att konserten skulle börja.

I Wish You Were Here försöker två händer mötas från var sin sida av bildskärmen. De växer mot varandra men splittras innan de når varandra. Färgvalet är anti-naturligt; den sortens lysande blå och röd som kan orsaka epileptiska anfall, och de oorganiska sätt som fingrarna växer på kan se litet otäckt ut, men ändå skapar silhuetterna och rörelsen sympati; hoppas att händerna får mötas. Men inte den här gången. Och så växer muren fram; Another Brick In The Wall, med utvalda skolbarn från Stockholm på scenen.

Konserten har försiggått utan mellansnack, men efter första set talar Roger Waters personligt till publiken innan tjugominuterspausen där budskap om motstånd paraderar över skärmen. Det borde inte vara någon överraskning att Roger Waters uppmanar till revolt mot auktoriteter. Konkreta utpekanden blandas med oprecisa uppmaningar att alltid göra motstånd. Det rutinmässiga revoltkravet blir ibland svårt att ta på allvar, speciellt när Waters och musikerna klär ut sig till grisar och simulerar dekadent festande på scenen. Vi sitter ju själva där med biljett för hundratals kronor, inför en scenshow som väl gått på ytterligare någon miljon. Mest kraftfullt är ändå budskapet på den flygande grisen som lugnt seglar runt ovanför publiken: Stay Human.

Andra set inleds dramatiskt, och det går lätt att leva sig in i känslan av fara tack vare dånandet och de hotfulla utropen från högtalarna runt om i den stora konsertlokalen medan strålkastare svepande genomsöker publiken. Efter Money följer Us and Them, mjuk och vacker musik men inte mindre uppmanande och utmanande. Den följs av Smell The Roses, även den med ett starkt kritiskt budskap och också starkt driv i musiken.

Den stora mörkt silvergrå sfär som mjukt seglar ut över publiken under Brain Damage speglar suddigt och vackert strålkastarna och alla blixtar från kameror underifrån. Svagt kan man se alla de ljusa punkter som utgör oss åskådare. Nu får vi äntligen vila i skönhet och igenkännande. Skarpa vita strålkastare skapar en pyramid av ljus framme vid scenen, och från den kastas regnbågsfrägade strålar ut i människohavet. Det är så vackert, särskilt tillsammans med den stillsamt flygande silversfären. Vi får några extranummer, och allra sist, i Comfortably Numb, blir de två utsträckta händerna från tidigare en välkomstgest mot människorna som visas på bildskärmen, och till sist möts händerna i ett säkert grepp. Kvinnan från The Last Refugee sitter på stranden igen, nu med sitt barn i famnen.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson