tisdag 28 februari 2017

Shaun Tans Ankomsten med Teateri på Stadsteatern

Shaun Tans tecknade böcker är mycket älskade för att de säger så mycket utan ord. I Teateris iscensättning har bilderna blivit rörliga och några ord har dykt upp - ord som är lika obegripliga för oss som för huvudpersonen, mannen som flyttar till ett nytt och annorlunda land.


 Redan från början är berättelsen absurd; mannen som skall lämna sin älskade familj tycks förbereda sig som inför en vanlig arbetsdag, förutom att han packar ned ett familjefoto i portföljen. Avskedet blir ändå djupt sorgligt, och vilken flykt till ett annat land är inte absurd på något sätt? Att denna är konstig på sitt eget sätt slår an den rätta tonen till föreställningen.


Resan är inte farlig men förunderlig. Mottagandet i det nya landet är korrekt men ytterst komplicerat. Där finns husrum och mat för mannen, men vägen dit är inte alltid lätt. Små vänligheter från dem han möter hjälper honom, men förvirringen kvarstår - och ensamheten i det nya rummet. Eller? De lustiga djuren folk har som husdjur i landet - av dem har ett följt mannen hem och blir en busig kamrat. Arbetet är krångligt att förstå sig på, maten också, men bit för bit lyckas mannen bemästra nya färdigheter och finna sig till rätta.


Den runda scenen är finurligt byggd, med moduler i olika höjd som kan skjutas i cirkel runt de två spåren i golvet, och användas som dörr, skåp eller trappor. När jag insåg att mycket av vad som talades var svenska ord baklänges blev jag litet distraherad av att försöka sitta och översätta för mig själv, men kunde släppa det under de längre replikerna. Kläder, gester och andra uttryck var så välvalt annorlunda om än igenkännligt att främlingskapet kändes starkt, även i de mest välkomnande miljöer. Alla skådespelare gjorde sina roller säkert och inkännande, med känslorna utanpå för oss åskådare att ta del av. Teateris uppsättning av Ankomsten är mycket vacker och sevärd, full av både sorgsenhet, glädje och inte minst förvirring.

En mycket fin gest var också att Stadsteatern bjöd in (som jag uppfattade dem) en grupp flyktingpojkar från Afghanistan av dem som brukar hålla till på Plattan, alldeles utanför. De kunde säkert känna igen sig i pjäsen, och även bli roade av den allmängiltiga humorn.

Länk till Teateri

 

söndag 26 februari 2017

Oscarsgalan 2017


Det är roligt att det är så många bra filmer och skådespelare nominerade till Oscars i år, och att de flesta av dem har hunnit ha premiär i Sverige så att vi har haft chansen att se dem och veta vem och vilken vi hejar på i de olika kategorierna! Något väldigt bra är också att ovanligt många svarta skådespelare är nominerade, även om det tyvärr är en segregation mellan filmerna; vi har några i huvudsak "vita" filmer och ett par övervägande "svarta" nominerade till storslam, med undantag för de intressanta Loving och Dolda tillgångar. Min högsta önskan är att La La Land och Moonlight får en var av Bästa film och Bästa regi.

(Tyvärr har länkarna nedan blivit helt fel, trots att jag satt och klickade och länkade med stor noggrannhet. Skall kollas upp och åtgärdas framöver.)

Bästa manliga biroll 
* Mahershala Ali i Moonlight - vore en mycket värdig vinnare
Jeff Bridges i Hell or High Water
Lucas Hedges i Manchester by the Sea - gjorde en bra insats i en intressant roll
Dev Patel i Lion - också en stark prestation
Michael Shannon i Nocturnal Animals

Bästa kvinnliga biroll
* Viola Davis i Fences - jag har tyvärr inte sett Fences, men alla andra gånger Viola Davis nominerats till bästa biroll har hon varit värd priset, så hon är säkert bra här också
Naomie Harris i Moonlight - trovärdig förvandling från stark till svag till starkare igen
Nicole Kidman i Lion - fin gestaltning
Octavia Spencer i Hidden Figures - skall hon få en andra Oscar?!
Michelle Williams i Manchester by the Sea - den mest gripande scenen och personen i en film som annars inte berörde mig så mycket som den gjort andra


Bästa manliga huvudroll 
* Casey Affleck i Manchester by the Sea - jag var ju inte lika tagen av vare sig filmen eller huvudpersonen som många andra, så kanske har jag missat något och ännu en nollställd Affleck får guldgubben
Andrew Garfield i Hacksaw Ridge - en film jag tyvärr inte hunnit med
Ryan Gosling i La La Land - Gosling gjorde ett bra jobb med att balansera lättsamhet och allvar
Viggo Mortensen i Captain Fantastic - ännu en film jag tänkte se men inte hann
Denzel Washington i Fences - skall detta vara året då Denzels nominering ger utfall?!


Bästa kvinnliga huvudroll 
Isabelle Huppert i Elle - absolut lysande
Ruth Negga i Loving - har tyvärr inte sett
Natalie Portman i Jackie - har tyvärr inte sett
* Emma Stone i La La Land - bra, men inte riktigt jättebra
Meryl Streep i Florence Foster Jenkins - har tyvärr inte sett

Bästa regi
Denis Villeneuve för Arrival - jag tyckte mycket om hur jordnära scener ställdes mot drömlika scener
Mel Gibson för Hacksaw Ridge - filmen har fått uppskattning bland annat för de överväldigande realistiska stridsscenerna
* Damien Chazelle för La La Land - värdig vinnare för sin välgjorda kärleksförklaring till musiken, illusionen och den gamla Hollywood-eran
Kenneth Lonergan för Manchester by the Sea - i mina ögon en trög och hackig film, men som sagt verkar alla andra tycka raka motsatsen
Barry Jenkins för Moonlight - värdig vinnare för sin fantastiska fokusering på människor, puls, andetag, ljus, känslor och djupt gömda känslor 

Bästa originalmanus
Hell or High Water – Taylor Sheridan - har tyvärr inte sett
La La Land – Damien Chazelle - trots några logiska luckor så är det en underbart sammanvävd historia
The Lobster – Yorgos Lanthimos and Efthimis Filippou - nej, den här ogillade jag skarpt
* Manchester by the Sea – Kenneth Lonergan - om än filmen inte tilltalade mig så hade historien allvar och skärpa
20th Century Women – Mike Mills - har tyvärr inte sett
Bästa manus efter förlaga

Arrival – Eric Heisserer för "Story of Your Life" av Ted Chiang - inte riktigt så bra som jag hade hoppats, speciellt inte mot slutet
Fences – August Wilson för Fences av August Wilson - har tyvärr inte sett
Hidden Figures – Allison Schroeder och Theodore Melfi för Hidden Figures av Margot Lee Shetterly - filmen lär skilja sig mycket från boken men kanske var det det som behövdes för att fungera på vita duken
Lion – Luke Davies för A Long Way Home av Saroo Brierley och Larry Buttrose - mycket välgjord dramatisering, trots att en del skrivits om för att bli ännu mer spännande
* Moonlight – Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney för In Moonlight Black Boys Look Blue av Tarell Alvin McCraney - den här dramatiseringen är i en klass för sig och jag hoppas verkligen att den vinner

Bästa film 
Arrival – Shawn Levy, Dan Levine, Aaron Ryder och David Linde
Hur glad jag än är att en science fiction-film får så många och fina nomineringar, är inte Arrival årets bästa film.
Fences – Scott Rudin, Denzel Washington och Todd Black
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett.
Hacksaw Ridge – Bill Mechanic och David Permut
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett. 
Hell or High Water – Carla Hacken och Julie Yorn
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett. 
Hidden Figures – Donna Gigliotti, Peter Chernin, Jenno Topping, Pharrell Williams och Theodore Melfi
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett.  XXXX
La La Land – Fred Berger, Jordan Horowitz och Marc Platt
Gärna den här! 
Lion – Emile Sherman, Iain Canning och Angie Fielder
Mycket bra, men inte allra bäst.
Manchester by the Sea – Matt Damon, Kimberly Steward, Chris Moore, Lauren Beck och Kevin J. Walsh
Jag är fortfarande på tvärs och säger nej till den här.
* Moonlight – Adele Romanski, Dede Gardner och Jeremy Kleiner
Ja! Gärna, gärna den här!

 

fredag 24 februari 2017

The Shock Of The Fall av Nathan Filer

Hur berättar man om något man skäms för, något som präglat de senaste åren av ens liv? Hur berättar man om en episod av mental sjukdom när man själv mitt uppe i det inte känner sig sjuk? Hur berättar man om dagarna och månaderna på en psykiatrienhet när ingenting händer?

Matthew berättar i alla fall, med omtagningar, tillbakablickar, flera hopp fram och tillbaka i tiden, inbladade brev från utomstående, och olika typsnitt för olika perioder i livet. Han är generös när han berättar sitt livs historia, men den där smärtpunkten blir inte förklarad fullt ut förrän sent i boken. Även om jag inte tycker att det var helt nödvändigt att hålla hemligheten osagd så länge, är historien ändå spännande och ofta gripande genom hela boken.

När Matthew var liten hade han en storebror, Simon. Han var bara några år äldre, och redan som nioåring vet Matthew att man måste vara rädd om Simon för att han är bräcklig. Men han är också snäll och rolig, pojken med Downs syndrom och svagt hjärta, och efter hans död bär Matthew på outtalade men tunga skuldkänslor.

Nathan Filer låter Matthew ge oss konkreta minnesbilder av omgivningarna och känslorna under kritiska ögonblick i berättelsen. Matthew kan också ironiskt berätta om hur vårdarna på hans avdelning kan blinka mot honom i samförstånd, som att de är kompisar och inte vårdare-intagen. Filer, som själv har arbetat som sköterska på en psykiatrisk avdelning, tecknar fint porträttet av en psykiskt sjuk människa som inte är, krasst uttryckt, "galen" och omöjlig att förstå, utan har en intern logik och i perioder gör saker som han upplever som helt rätt och viktigt för honom själv. Jag tycker mycket om den balansgången och är glad att ha fått en inblick i ett liv som kan verka planlöst och sorgligt för andra, men som inte behöver kallas misslyckat eller fel.

torsdag 23 februari 2017

Under horisonten på Galleri Magnus Karlsson

Under samlingsnamnet Under horisonten / Below the Horizon visar Galleri Magnus Karlsson tre konstnärer som ställt ut där tidigare: Susanne Johansson, Johanna Karlsson och Petra Lindholm. Att se verk av de tre intill varandra är mycket givande; om än konstverken speglar sig i varandra syns de tres egenarter desto bättre.


En del av Johanna Karlssons verk har tagit ett steg bort från de tilltalande installationer av torr, vindpinad natur som visar skönheten i förfallet. Här finns några upprätta skulpturer med de återkommande namnen Kropp / Body, gjorda av papp, ståltråd med flera material. De har tydligt människogjorda inslag men liknar ändå trädstammar med sina långa, raka silhuetter; träd med nya intressen eller uttröttat nedkasade längs väggen. På golvet står hårt tuktade utsnitt av naturen; vasstrån formade till en kupol och kapade jämnt med golvet. Eller nej, det är inte ens vass utan ännu ett verk av papper och ståltråd! Artificiell natur.


Susanne Johansson har vänt sin konstnärsblick mot naturen. I dämpade färgskalor och mjuka konturer målar hon formationer av träd i naturen. Tyvärr kan jag inte uppskatta dem när jag ser dem på plats - de är faktiskt bättre på skärmen här, i mitt tycke. Där finns en ansats till den detaljrikedom vi räknar med hos realistiskt avbildande konstnärer, men suddigheten i utformandet styr bort från det spåret. I gengäld skulle jag önska mig en känsla av något ogripbart bortom det vi ser på papperet, men den infinner sig inte. Kanske är jag onödigt krävande, men jag minns hur väl Johansson lockade fram den känslan i en tidigare utställning.


Litet åt ett annat håll strävar Petra Lindholm med sina skira bilder skapade av tunna tyger och färger. Placerade bredvid de andra blir det lätt att man tittar efter den fysiska naturen i hennes tavlor, men Lindholm ger oss, bland annat, idealiserade bilder av omtalade platser som Bermuda och Silk Road. De ljusa pastellfärgerna och hur de blandas med varandra ger mer en stämning än ett dokumentärt intryck.



Vid första ögonkastet fungerade de tre konstnärernas verk bra tillsammans med varandra, men vid närmare eftertanke skulle jag föredragit att ha sett dem ställa ut var och en för sig.

Länk till Under horisonten hos Galleri Magnus Karlsson


tisdag 21 februari 2017

Moonlight

Pojken som de andra grabbarna jagar verkar rädd på riktigt. Han gömmer sig i en urblåst lägenhet och barrikaderar sig. "Bög" är skällsordet, vare sig man förstår vad det betyder eller ej, vare sig man är det eller ej. "Bög" är vad de skriker efter pojken, Chiron.


Det finns några goda människor i Chirons liv: vännen Kevin, och den vuxne mannen Juan och hans flickvän Teresa, som ger Chiron mat och övernattning när livet är så svårt att den lilla människan inte ens kan svara på deras frågor. Vänligheterna är nästan oförklarliga i den hårda tillvaron där varje person måste veta sin plats.


Det är som att filmens fokus blir människorna snarare än handlingen; vad de tänker, varför de gör som de gör, vad de gjorde utanför bild för att bli den de är nu. Vad är det som driver klasskamraten Terrel att mobba Chiron så elakt och intensivt? Vad får Kevin att visa en liten glimt av vänlighet mot klassens mobboffer? Hur kan Juan och Teresa ha tid och energi över till omsorg om den lille killen? Men Juan är också leverantören av droger till området; de som i scen efter scen förvandlar Chirons mamma från en sammanhållen kvinna till en manipulerande knarkare.


Det tredje och sista nedslaget i Chirons liv visar en förändrad man, självsäker och drivande - utom när han kommer tillbaka till sina gamla kvarter. Präglingen sitter i, och trycket från omgivningen är lika hårt som tidigare. Kommer han att kunna bryta sig ut och verkligen bli sig själv?


Fotot och ljudet i Moonlight är intimt; det är som att vi känner varje andetag och hjärtslag. Bakgrundsmusiken är också klokt utvald och insmugen för att förstärka stämningen. Varje skådespelare, från de minsta till de största, är genuin och talar och rör sig som om det gällde livet - vilket det gör, i varje ögonblick. Moonlight är en vacker film, tung men med ljuspunkter som det är viktigt att fästa blicken på.


måndag 20 februari 2017

Alfa och Omega av Oskar Källner

Oskar Källners novellsamling Alfa och Omega börjar med en kort berättelse, som på bara några sidor ritar upp spelplanen för boken: Sverige, förändrat, en bit in i en framtid som skulle kunna bli av, med artificiell intelligens till vär tjänst. Och där finns hot, men de är inte omöjliga att stå emot, för människan och våra AI tickar ständigt vidare efter nya lösningar.

Det gör boken litet extra intressant att så många av historierna tar avstamp i mycket konkreta stockholmsmiljöer, men sedan slungar sig vidare ut i rymden och tiden eller låter bekanta kvarter invaderas av mytiska väsen. Det är trots detta stor bredd på de världar novellerna rör sig i: i en värld finns människor med superkrafter som väljer bana som superhjälte eller superskurk, men ändå inte kommer undan noggrann svensk byråkrati. I flera andra är det teknologin som först utvecklas av människor och sedan i en ständig utveckling förbättrar sig själv och utforskar nya aspekter av vårt universum.

I alla noveller flyter Oskar Källners språk ledigt; dialoger och miljöbeskrivningar låter trovärdiga, och de uttrycken för mer ovanliga fenomen av vetenskaplig eller mytologisk art likaså. Speciellt mycket gillade jag den längre novellen Tills tiden skiljer oss åt, som spänner över ofantliga tidsrymder och i stora teknologisprång; samt det faktum att en av dess bihistorier plockas upp i den avrundande novellen Gamma. Det är mycket underhållande att låta sig dras in i alla de olika berättelsernas världar.

söndag 19 februari 2017

De sista kvartetterna med Belcea Quartet

Nej, det är säkerligen inte de sista kvartetterna för populära Belcea Quartet, som är regelbundna gäster i Konserthuset och idag spelade inför en fullsatt Grünewaldsal. Det "sista" med konsertens kvartetter var att de båda var de sista stråkkvartetter som komponerades av Franz Schubert respektive Dmitrij Sjostakovitj.

Foto: Jan-Olav Wedin
Stråkkvartett i G-dur op 161 (1826) skrevs bara två år före Franz Schuberts alltför tidiga död, vid en tid då Schubert redan kände sig märkt av döden. Hans vemod blir dock aldrig betungande utan är lika vackert i denna kvartett som i hans andra verk. I de första satserna inbillar jag mig att jag hör honom spela upp melodisnuttar och teman som redan använts av såväl andra som av honom själv, mjukt omformade med den stillsamma tanken att allt redan är gjort och kommer igen. Sista satsen är dock mer energisk, utan att bli lättsam, men det stadiga tempot och dramatiken gör att kvartetten avslutas med kraft.

I introduktionen som Belcea Quartet själva skrivit citerar de vad Sjostakovitj sade om hur hans Stråkkvartett nr 15 (1974) skulle spelas: "så att flugorna faller döda ned i flykten och publiken lämnar salen av ren tristess". Nej! Inte blev det så, inte! Den mycket långsamma musiken, med återhållna melodier som rör sig inom mycket små intervall, spelades precist och intensivt, vilket måste ses som ett kraftprov av de skickliga musikerna. Då kvartetten läste sina noter från upplysta läsplattor kunde man sänka ljuset i salen till ett purpurtonat mörker som stämde väl överens med stämningen i stråkkvartetten. Men än en gång, sorgen som genomsyrade verket då även Sjostakovitj var medveten om sin förestående död blev inte heller här någon klagan, inte heller några ångestskrin, utan en sorgsen betraktelse över tillståndet - i världen, i själen - och ett memento mori för oss lyssnare.

Även efter dessa långa och krävande verk hade Belceakvartetten energi nog att ge oss ett extranummer, vars namn jag tyvärr inte har någon aning om, ljusare och lättare än de tidigare och en fin skjuts ut i stockholmskvällen.

lördag 18 februari 2017

Lion

De är mycket stolta över vad de kan bidra med till mat åt familjen, bröderna Guddu och Saroo. Saroo är bara fem år, men när storebror skall ge sig iväg på nattarbete demonstrerar han hur stark han är för att få följa med. Det är roligt och rörande, men framför allt ger det en klump i magen att tänka på hur många barn i Indien och hela världen som måste arbeta under svåra omständigheter för att de och deras familjer inte skall svälta. Då är det ändå fint att se att Saroo och Guddu har varandra att skoja och skratta med emellanåt.


Men Guddu försvinner för att arbeta, och kommer inte tillbaka till den bänk på tågstationen där han lämnade sin envise lille bror. När Saroo hoppar på ett tåg för att leta efter slantar och andra användbara rester, börjar tåget att rulla och stannar inte på flera timmar. I staden där Saroo hamnar, Calcutta, talar man ett annat språk, och den lille pojken har ingen chans att hitta hem igen då ingen vet var platsen han kommer ifrån ligger.


Det är gripande att se den första delen av filmen, med den lille, kompetente Saroo som försöker hanka sig fram i okända miljöer där det också finns illvilliga typer. Pojken är så otroligt söt med sina stora ögon och runda kinder, som ett Bullerbybarn med andra färger, men han springer och betraktar och analyserar omgivningarna som någon som är mycket äldre och hårdare prövad. Till slut kommer han till ett barnhem, där några visserligen har goda intentioner men andra gör livet till en plåga för några av barnen.


Efter de folkrika scenerna med Saroo i Calcutta är kontrasten stor till det ljusa, avskalade livet på Tasmanien och de två ljushyllta adoptivföräldrarna, Sue och John Brierley. Men den lille Saroo är glad och nöjd över det nya livet och omtänksamheten, trots att man skulle kunna tänka sig att han blivit knäckt och rädd av allt han varit med om. Samma tur har dock inte hans adoptivbror Mantosh, som växer upp med inre demoner som driver honom till drogmissbruk och ett vårdslöst hanterat vuxenliv.


Kanske är det önskan att vara den perfekte sonen som gör att Saroo arbetar hårt för att lyckas och göra sina föräldrar stolta. Men i början av vuxenlivet, i kontakt med studiekamrater från hela världen, börjar minnena från barndomen göra sig påminda. De pressar på, med skuldkänslor över hur familjen han lämnade kvar måste ha känt, och frenetiska försök att hitta dem med hjälp av det lilla han minns. Tack vare Google Earth är det möjligt att leta, men det är omständigt och krävande, och Saroo stänger ute sina närmaste under sitt desperata sökande. Filmen lotsar en fint in i Saroos känsloliv: fysika minnen av maten och människorna, stirrandet på suddiga satellitbilder, ljuset genom fönstret när han är på plats i Indien och kanske har hittat rätt.


Filmen slutar med bilder på de verkliga personerna i den här sanna berättelsen, och att se dem ger litet hopp även när man får veta att 50.000 barn försvinner i Indien varje år, även till hemskare öden än Saroos. På filmens webbsida finns tips på hur man kan hjälpa försvunna barn i Indien och hela världen. Jag hoppas att de får många besökare och hjälpare nu.

Lion the movie


torsdag 16 februari 2017

Those Who Leave and Those Who Stay av Elena Ferrante

Det första hundratalet sidor av den tredje av Elena Ferrantes Neapel-böcker handlar om berättaren själv, Elena, den kloka, arbetsamma flickan som tack vare sitt läshuvud tagit sig iväg från de instängda kvarteren och till familjefamnen av professorer i Pisa. Det är den historien som säkert fler än jag längtat efter att få höra; revanschen, därtill uppblandad med osäkerheten som det ger att inte ha samma intellektuella bakgrund som människorna omkring en. Elena har haft framgång med sin delvis självbiografiska bok, men det bara ökar hennes osäkerhet i vissa fall, särskilt när läsare tycks fokusera på de "oanständiga" sidorna i boken. Hon får också känna av en ny form av mäns egoism när männen talar över huvudena på henne och svägerskan Mariarosa om politik och samhällets behov av reformer.

Men det är fortfarande den briljanta vännen Lila som är huvudpersonen, ännu tydligare inmurad i en värld styrd av män och med mer våld. Lila arbetar fortfarande på korvfabriken under mycket dåliga förhållanden. Nu kommer revolutionärerna, de unga studenterna vid 1960-talets slut som protesterade mot såväl gott som dåligt i de existerande strukturerna, som ville riva ned och förbättra. Men att peka ut fabriksägare som utnyttjar sina anställda och riskerar deras hälsa är farligt för dem som behöver sina jobb för att överleva, och dessutom finns en kader av våldslängtande fascister, beredda att slå tillbaka hårt mot dem som propagerar utanför fabriksgrindarna. Lila och Elena får se bristerna i studenternas revolt från varsitt håll.

Under läsningen får jag ibland känslan av att Elena är ett mjukt centrum i en hård, fokuserad värld, medan Lila är ett hårt centrum i en lösare sammanhållen värld. Hon beskrivs som intelligent, med en förmåga att tänka och vilja längre än andra, och envist ta sig ditåt även när omgivningen inte förstår. Men Ferrantes böcker visar också hur tung och arbetsam Lilas strävanden är. Många gånger skulle det hon är med om kunna skrivas om som dramatiska filmer med lyckliga eller olyckliga slut: en kärleksaffär vid stranden under några heta sommardagar; en skobutik som drivs till succé; ett modigt ställningstagande för bättre förhållanden i en riskfylld fabrik. Men Lilas roll är aldrig enkel, utan dras ned av vardagen och småaktigheter, och får heller aldrig några slut; mitt i alla finns Lila kvar och måste driva sitt liv vidare åt något håll.

En scen i bokens början gör att ytterligare en kvinna står ut genom bokens händelser: Gigliola Spagnuolo, en flicka från samma kvarter som Elena och Lila. Under en promenad daterad till 2005 stöter väninnorna på hennes kropp; mördad, i dåligt skick inte bara av misshandel utan av livet innan dess. Med detta i bakhuvudet glöder varje scen med Gigliola litet extra; hennes andfådda uppvaktning av Elena som flytt staden och lyckats, beundran som vänds i avund och nålstick, sorgen över att hennes make sagt rent ut att han inte älskar henne utan Lila.

Familjen och grannarna från barndomskvarteren försvinner aldrig ur deras liv, vare sig för Elena eller Lila, och de två kvinnorna mäter sig fortfarande mot varandra i en vänskap som genomsyras av rivalitet. I de nya tiderna verkar både Lila och Elena karva ut nya nischer åt sig, och på så sätt ger boken en fascinerande bild av dem som inte stod på barrikaderna men fann nytt fotfäste när samhällsbygget skakades.

Fler böcker av Elena Ferrante:
My Brilliant Friend
The Story of a New Name
The Story of the Lost Child

tisdag 14 februari 2017

Ed Harcourt på Debaser Strand

Han öppnar ensam vid en av sina keyboards. Större delen av konserten kommer Ed Harcourt att genomföra på egen hand, spelande trummor, en av sina gitarrer - The Beast, The Dude och en som är så ny att han inte fått namn - ibland förstärkt av slingor han spelar in och upprepar. The World Is On Fire, Occupational Hazard och Loup Garou från nya skivan Furnaces låter stora och säkra.


Ed Harcourts melodier gränsar till folkmusik, men är inbäddade i rockklanger och framför allt Harcourts egna lyhörda spel, med mer eller mindre improvisationer kring arrangemangen. Han är så instämd med sig själv att det inte tillför så mycket när andra musiker gästar honom på scenen; Michael Blair på trummor och till Rain On The Pretty Ones en begåvad sångerska vars namn jag missade. Scenen är också arrangerad med instrument, ljudskapande objekt som en Fisher-Price-låda och mikrofoner som låter Harcourt ge personliga uttryck åt varje låt.

I högra hörnet står en dämpad mikrofon vid vilken han spelar Birds Fly Backwards intimt på den nya gitarren, och på en tramporgel All Of Your Days Will Be Blessed följd av en annan end of the world-sång, Last Of Your Kind. Trögheten i orgelspelet är kanske anledningen till att Ed Harcourt kan leva sig djupare in i sången och låta den stiga mot himlen som med innerligt eftertryck.

Noggrant trycker Harcourt igång slinga efter slinga av trummor och gitarr, för att ge oss en långsam, sugande version av Apple Of My Eye som sista låt. Men det räcker inte för publiken, och ur de många förslagen på extranummer plockar han Those Crimson Tears. Det var inte en så väldigt lång konsert men den kändes varierad och rik och som en påminnelse om att det finns människor vars puls kommer från den genuina musikens blodomlopp.



måndag 13 februari 2017

Fyra pianotrior i Grünewaldsalen

Fyra mindre vanliga verk för pianotrio hade  Lola Torrente (violin), Hanna Dahlkvist (cello) och Anna Christensson (piano) valt ut för ett mycket intressant och varierat program. Först ut var Akacia (2009) av Andrea Tarrodi, ett skönt lyriskt stycke där fina harmonier och melodilekar gick över i stark storm och mynnade ut i stillsammare toner plockade från instrumenten.

Germaine Tailleferre
Nästa verk var en pianotrio av Germaine Tailleferre, som kompositören skrev som 25-åring år 1917 men skrev om 1978. Musiken var ett under av klarhet och glädje, med vissa inslag av udda harmonier som skapade än en känsla av kuslighet, än en uppmuntran till modernitet.

Kaija Saariahos Light and Matter (2014) bars fram av mer dramatiska tongångar; kompositörens ord om att den byggde på rörelseenergi var inte vad jag uppfattade mest, men däremot hennes vidare berättelse om leken mellan ljus och skugga i lövverket utanför fönstret, liksom de kraftiga, knotiga stammarna. Instrumentens räckvidd tänjdes rejält, från de högsta tonerna till de djupaste, dock inte samtidigt och alltid i samklang med resten av ensemblen.

Det sista verket var Pianotrio i C-dur op 29 (1910) av den produktiva och intresseväckande kroatiska kompositören Dora Pejacevic. Detta var också ett verk av en tjugofemåring som undervisats i pianospel av sin mor, men Pejacevic verkar inte, som Tailleferre, ha velat ta avstånd från de rådande strömningarna och traditionerna, utan komponerade i senromantikernas anda. Det hörs i pianotrion, som berättar en historia och bygger ett vitt landskap med sin klangrika instrumentering.

De tre musikerna på scenen spelade alla verk felfritt men dock med känsla, och absolut väl samspelt med varandra. Det var en mycket underhållande och givande konsert, och jag hör gärna mer av såväl trion som de kompositörer de lyfte fram.

Dora Pejacevic

lördag 11 februari 2017

La La Land

Drömfabriken som ger oss stora känslor och starka färger på den tunna filmduken, hur många filmer har inte gjorts om den och om människorna som tragglar och hoppas där? Men låt oss gå tillbaka dit, eller rättare sagt steppa, för La La Land plockar upp sång- och dansnumren från Hollywoods storhetsdagar med den äran.


Det börjar med ett fantastiskt koreograferat nummer med hoppfulla ungdomar i en stillastående bilkö. Så många bilar, så många människor! Två av dem är Mia och Seb, på väg till var sitt liv i drömfabrikens skugga. Vi vet att aspirerande skådespelare står bakom disken i varje kafé; så även Mia. Seb är pianisten som vill rädda jazzen från att dö, men måste försörja sig på mer tillrättalagd musik. De två möts, och möts igen, och irriterar sig på varandra så där som par i kärlekshistorier kan göra innan de faller för varandra. Det är regisserat och spelat med rätt hand, och mycket charmigt redan innan flirtandet mynnar ut i stepp och sång.


Nej, varken Ryan Gosling eller Emma Stone sjunger eller dansar i paritet med forna tiders Hollywoodstjärnor eller de hårt tränande musikalartister som utgör statister i påkostade shower. Det kan verka paradoxalt att jag, som klagat på att svenska musikaler bryr sig mer om kända namn än talang, i det här fallet faller pladask för de imperfekta tonerna och stegen från två filmstjärnor, men de är ju helt enkelt för söta! Och glädjen över att se två personer dansa över sin omgivning och sjunga retsamt till varandra á la An American In Paris och Singing In The Rain tar överhanden.


För några ögonblick verkar lyckan komplett; ingen succé för någondera än, men den goda känslan av gemenskap, kärlek och hopp om framgång, speciellt som de båda stöttar varandra i att inte bara följa sina drömmar utan utvidga dem. Men... fröet till undergång sås under de mest lockande omständigheter: Seb tar jobb som keyboardist hos den gamle vännen Keith, spelad med kompetens och självdistans av den begåvade John Legend.



Att artister inte alltid kan jobba med just det de älskar mest är ingen nyhet, och filmen är litet väl dömande mot det poppiga soundet som ger framgångar åt Keith och en stadig inkomst till Seb. Det svåra är när engagemanget i soulpopbandet stoppar Seb från att stötta Mia när hon behöver det som bäst. Någonting måste gå sönder, karriären eller kärleken. Eller måste det det? Filmen vet att framgångar och motgångar kan komma i små doser, samtidigt eller i helt olika former. Har filmen ett lyckligt eller olyckligt slut? Låt varje tittare bestämma själv!


La La Land strösslar med klara färger, välkomponerade scener, den sköna ironin i att vinjetternas "Vinter", "Vår" etc ser lika somriga ut i Los Angeles; och den fina melodin som Seb komponerat. Hur medryckande de stora musikalscenerna än är, är det när Seb och klubbmusikerna slår an de intima jazzharmonierna som det darrar i mig av lycka. Regissören Damien Chazelle gav oss den omtumlande Whiplash häromåret, och det känns som att han tillsammans med Seb vill rycka tillbaka jazzen till livet igen. Listigt av honom att smyga in den seriösa jazzen här, i den stora produktionen La La Land som lockar människor tillbaka till musik och dans och i förlängningen också skickliga musiker av gammaldags snitt. Jag ser fram emot vad Chazelle kan komma med härnäst. Steg för steg återerövrar vi världen!


torsdag 9 februari 2017

Klara Kristalova på Galleri Magnus Karlsson

Utformningen av Klara Kristalovas utställning Slottet på Galleri Magnus Karlsson låter konsten kräva absolut uppmärksamhet, och signalerar en resa in i en annan verklighet. "Mellanting mellan berg och torn" står det på en skiss som sitter på väggen i första salen - väggen som hejdar oss från att snabbt gå vidare och bjuder oss att närstudera verken som sitter på det, från golv till tak. Där hänger tecknade och målade porträtt av människor och andra gestalter, och sjöstjärnearmade, könade krigare i keramik. Längst ned står en flicka i fjärilsvingeliknande kappa och tittar in i en spegel, förväntansfullt som jag uppfattar det.


Bakom det tunga svarta draperiet finns själva Slottet/tornet/berget. Det är befolkat av varelser med varierande likhet med människor: gestalter med huvud av häst och hund, en människa med päls över kroppen, och förvisso ett par mänskliga byster och skulpturer. Där finns också färggranna cirkustält där en uppbunden flik blottar ett svart, tomt inre. Jag tycker om att en del av tavlorna och keramikverken har titlar som "Efter föreställningen" och "Efter stallet" - det leder en att tänka på att något har hänt som har förändrat verkligheten.


Men till största delen känner jag en distans mellan mig och det mystiska slottet. Det och dess invånare är väsensskilt från det liv vi känner, så mycket står klart, men hurdant är livet där? Skall vi lockas av det eller skrämmas av det? Flickan med hästhuvud, är hon en anomali eller norm? Är djuren och halvdjuren fredliga eller fientliga? Svaren på dessa frågor känns så avlägsna att jag undrar om Kristalova själv har dem; om hon själv har en sammanhängande vision om de visserligen intressanta bilder hon gestaltar.


Längst in står ett ensamt verk, en litet mer än meterhög skulptur av en man i tidlöst gammaldags kläder och frisyr. Synintryck och titel motsäger varandra: han håller artigt sin hatt framför sig och tittar litet försiktigt snett nedåt, men verket heter Befälhavaren. Är det han som byggt och regerar slottet? Ur den synvinkeln liknar han kanske en konstnär, som planerar och dompterar men i slutändan måste stå med mössan i hand och hoppas på uppskattning.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Slottet


tisdag 7 februari 2017

A Strange Manuscript Found In A Copper Cylinder av James De Mille

Året är 1850, och fyra unga engelsmän firar en loj semester på en yacht mellan Kanarieöarna och Madeira. En kopparcylinder som guppar i vattnet fångar deras uppmärksamhet, och väl öppnad visar den sig innehålla ett brev skrivet på engelska, tyska och franska, samt ett långt dokument; allt författat av den strandade sjömannen Adam More.

Adam More blev under resa nära Australien och Tasmanien skild från sitt skepp, tack och lov utrustad med en mindre båt, så att han och en annan olycklig skeppsbruten kan ta sig vidare på det isande havet. Först hamnar de båda hos ett underligt men i slutändan våldsamt folkslag, där Mores medresenär stryker med. Då More flyr vidare händer det fantastiska att han, genom farliga farleder, strandar på randen till en kontinent som inte är det islandskap vi känner Antarktis som idag, utan har exotisk flora och fauna och underliga sedvanor formade av dagar respektive nätter som varar i sex månader.

Under decennierna kring förra sekelskiftet var Lost World-historier populära - upptäcktsresande kartlade fler och alltmer spännande delar av jordklotet, men de ännu vita fläckarna på kartan kunde fantasifulla författare fylla i med egna kreationer. Edgar Allan Poes berättelse om Arthur Gordon Pym, som kom ut 1838, har stora likheter med De Milles bok, men då den senare utkom postumt först 1888 fick den mäta sig med de många Lost World-berättelser som hunnit skrivas och spridas.

En mycket rolig detalj i De Milles bok är att historien läses och kommenteras av de semestrande unga männen som hittade cylindern. En av dem bedömer sanningshalten i vad som berättas efter vad vetenskapen säger om vår jord; vid polerna är klotet tillplattat, och då jordens inre består av heta, flytande metaller kan det mycket väl finnas en uppvärmd kontinent vid Sydpolen, inringad av höga berg som hejdar isvatten från att flyta in. En annan avfärdar Mores berättelse som ett påhitt, och hur de retas med varandra i tolkningen av innehållet känns mycket modernt och framför allt underhållande.

Landet Adam More har kommit till är förvisso rikt, men det underliga är att alla dess invånare lever efter seder som är raka motsatsen till våra; fattigdom, olycka och slutligen döden är det mest eftersträvansvärda, och att vara ledare och bo i ett vackert inrett palats är en börda som den utsatte lider av. Kan man då inte bara skänka bort sina ägodelar? Nej, det finns lagar emot det, för det utsätter ju de fattiga för förlust av statusen och (o)lyckan av att vara fattig.

Man kan tycka att en västerländsk, materialistiskt sinnad besökare skulle kunna leva gott där, men det kompliceras av att Adam More möter en annan utlänning, den vackra unga kvinnan Almah. Kärlek uppstår, men då uppstår nya problem; Kosekin, som invånarna kallas, separerar kärlekspar för (o)lyckan att tvingas vara ifrån varandra, och detta samt mycket värre saker kommer nu att hända de två älskande.

En intressant aspekt är att kvinnor hålls för jämbördiga med män bland Kosekin, och i fråga om kärlek till och med för initiativtagare. Trots några förlegade uttalanden om kvinnans svaga natur är det därför två kvinnor som framstår som listiga och driftiga i boken; förutom Almah också den infödda Layelah, som skapar större oreda då hon fattar tycke för Adam More och i hemlighet vill ge efter för sin längtan efter ömsesidig kärlek och ett bekvämt liv tillsammans med mannen som har så spännande, annorlunda livsfilosofi.

Språket i det funna manuskriptet är aningen högtidligt men lättflytande, och det är lätt att engagera sig i Adam Mores och Almahs öden. A Strange Manuscript Found In A Copper Cylinder är en mycket underhållande bok, och att den publicerades som följetong i en tidning innebär att nya, rafflande saker händer hela tiden.

söndag 5 februari 2017

Elle

Michèle Leblanc är VD för ett framgångsrikt spelutvecklingsföretag. Utvecklarna, killar i 20-årsåldern, hatar henne intensivt, men det berör henne lika litet som de sadistiska sex- och våldsscenerna i spelen de säljer. I filmens första scen blir hon våldtagen och misshandlad i sitt eget hem, men reser sig, städar upp och går vidare till kvällens middag med vänner. Med överslätande nonchalans berättar hon vad som hänt medan vännerna förfasas. Har hon tagit åt sig av hjältinnan i dataspelet, och blivit nollställd, kall och effektiv?


Svaret är mer komplicerat än så. Michèle har haft en trasig barndom, och Gud vet vad hon har varit med om efter det. Hon har anledning att inte lita på polisen, och kanske har hon varit med om värre övergrepp än den nyliga våldtäkten. Vardagen, med trilskande anställda och bekymmer för de än barnsligare sonen respektive modern, hanteras så gott som möjligt. Men Michèle är inte oberörd. Korta fantasiscener visar att hon tänker på överfallet och på hämnd. Våldtäktsmannen kommer säkert tillbaka, och Michèle förbereder sig för det.


Samtidigt som filmen Elle berättar en rafflande historia, speglar den liksom Manchester by the Sea hur människor lever, förändrade för alltid, flera år efter en katastrof. Michèle har av nödvändighet blivit hård, skarpsynt och på sin vakt, med en sexuell aptit som skulle kunna fördömas som pervers eller omoralisk. Det är en tröst att se att hon ändå haft en del goda relationer i sitt liv; ex-maken Richard, och framför allt närmaste vännen Anna.


Vad jag tycker mig se i spelföretagets sadistiska behandling av en av huvudpersonerna i spelet är en aspekt man ibland får höra om hos en del av dem som utstått övergrepp: en vilja att känna och visa att man tål grymheter, även sådant som andra inte klarar. I filmen tycker jag dock att jag också ser en vårdslöshet med det egna livet, i så måtto att Michèle vill konfrontera sin våldtäktsman för att hon inte bryr sig om ifall hon överlever (eller han). Självklart går de här två motstridiga krafterna att kombinera i samma människa, speciellt om hon spelas så väl som i Isabelle Hupperts gestaltning. Attityder som den yttre lättsinnigheten inför övergreppet, hårdheten mot programmerarna och likgiltigheten inför våldsinslagen i spelet skulle verka påklistrade och irriterande om de inte spelades med Hupperts skicklighet; en intensitet dold under en yta av likgiltighet.


fredag 3 februari 2017

Cecilia Edefalk på Waldemarsudde

I de övre salarna på Waldemarsudde har man samlat och ställt ut verk från över trettio år av Cecilia Edefalks verksamhet, under samlingsnamnet Maskros/Dandelion. Det var ju för halvtannat år sedan jag först såg hennes maskrosbilder, men nu får jag se fler och inte bara fotografier utan även sköra installationer. I små vaser står de vissnade resterna av maskrosbuketter: stjälkarna har vikit sig på mitten över vasens sida, och de lättflygande fröerna formar en boll - alla betraktare måste ha hållit andan i andakt!


En konversation mellan Edefalk och lavar i skogen gör mig glad: det var inte bara min inbillning när jag såg maskrosorna hon fotograferat likna en by av individer, de tankarna tycks hon själv också ha haft. I utställningen visas också noggranna avmålningar av växter från 1979. De liknar dokumentära bilder ur en flora, men där finns också ett blad som är naggat i kanterna, kanske tuggat av en insekt. Det är inte längre ett praktexemplar utan har blivit ett individuellt blad, unikt i tiden.


I nutid finns liknande paradoxer mellan evigt och förgängligt, och mellan bräckligt och starkt, i bronsavgjutningarna av skrovliga pinnar och sjok av bark. Jag tycker om den sortens verk, som utmanar det tidlösa i konsten och ställer sig mitt emellan det personliga och det idealiserade. Men än mer tycker jag om de målningar av Cecilia Edefalk som tycks visa ögonblick av övernaturlighet. Där finns några motiv målade i nästan osynliga nyanser av vitt som är intensiva i sin lätthet. I dessa kan allt koncentreras till ett ögonpar som inte bara ser igenom dig utan öppnar för evigheten bakom allt. Edefalk har bland annat funnit detta i en antik mask av Markus Aurelius, och varierat det i målningar och skulpturer.


En intressant serie av tavlor gestaltar Edefalks upplevelse av en Venusstaty i en engelsk trädgård, som under ett ögonblicks blixtbelysning fastnade i hennes minne. Men när Edefalk nästa dag sökte upp statyn igen, liknade inte alls det hon mindes. På en serie dukar fångar Edefalk sitt intryck i flera varianter: en silhuett; en silhuett i negativa, milda färger; en lysande vit Venus mot mörk bakgrund; en Venus med rehabiliterade armar och händer som sträcks upp i ett segertecken.


 Det är i den översta stora salen, vid sidan av världshittar som En annan rörelse, CU och serier av porträtt, som jag hittar min egen skatt. De har inte ens fått sina egna titlar, och det är inte verken själva utan skisserna till dem som visas, men så fort jag ser dem slår mitt hjärta hårdare, och jag får en ny förståelse för dem. Det är skisserna till de tre änglarna som ställdes ut i ett mörkt rum vid Klara Kyrkogård, och nu ser jag, mellan pennstrecken och siffrorna, att de är eldslågor.

Länk till Waldemarsuddes sida om Maskros/Dandelion


onsdag 1 februari 2017

This Is Not A Game av Walter Jon Williams

I en värld bara några klick in i framtiden från nu dras stora skaror till interaktiva spel som rör sig mellan cybervärlden och köttvärlden. Gåtor som måste lösas både via pixlar och algoritmer och via letande på fysiska platser iscensätts av speldesigners och programmerare på Great Big Idea, där Dagmar sitter som spindeln i nätet, som skapare av originalidéer och den som koordinerar hur spelet förlöper. Spelen lockar hundratusentals deltagare, drar ändå stora kostnader men stöttas av AvN Systems, där Dagmars vän från studieåren Charlie är VD.

På väg hem från ett event blir Dagmar strandad i Jakarta, just då hela Indonesiens ekonomi och styre hamnat i gungning. Stadsinvånarna börjar demonstrera och efter hand plundra och attackera, och även på det skyddade hotellet där Dagmar tagit in är hon i fara. När officiella räddningsinsatser verkar vara långt borta, vänder hon sig till speldeltagarna för idéer och handfast hjälp att komma ut ur landet. Men Dagmars situation låter misstänkt likt ett nytt spelupplägg. Kommer spelarna att tro henne - eller spelar det ens någon roll, när de njuter så av att lösa gåtor som inte har något enkelt svar?

Det ligger en djup ironi att efter alla komplicerade, farofyllda äventyr Dagmar har tänkt ut, så har hon hamnat i en likadan situation själv. Det är också oundvikligt att hon börjar samla inspiration till nästa spel ur sitt eget liv. Väl tillbaka i Los Angeles börjar den verkliga vingelfärden genom moraliska gråzoner, då en nära vän till både Dagmar och Charlie blir skjuten av en yrkesmördare. Är det inte oetiskt att blanda in hans död som en del i det pågående spelet? Men om deltagarna bättre än polisen kan hitta den eller de skyldiga? Boken låter Dagmar känna en kort tvekan inför detta, dock inte reflektera över något som oroade mig än värre: att skicka ivriga dataspelstyper i riktning mot en mördare och ett kriminellt nätverk.

Men det som är spännande med boken är ändå hur pusslandet och agerandet hos en stor grupp kan styras till att göra saker som är viktiga för dem som leder spelet, även när själva spelarna inte vet vilket syfte de tjänar. Jag läser sällan thrillers och brukar därför bli gripen av spänningen när jag väl gör det, och så är fallet även här. Därtill kommer också att inblandningen av villiga men ovetande hackers gör historien extra intressant.

Walter Jon Williams prosa flödar lätt, omgivningarna känns distinkta och huvudpersonerna tillräckligt trovärdiga för att fylla sina roller när de driver handlingen framåt. Boken väljer en nivå av realism och detalj som ger information nog för att det som händer inte skall verka som önsketänkande, och håller sig från djupet där berättelsen och människorna känns blodfylld och levande men också riskerar att tråka ut. Där ligger This Is Not A Game bra.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Aristoi