lördag 31 december 2016

Årets bästa konserter 2016

Låt mig börja med den mest intensiva musikupplevelsen jag hade i år: Satyagraha på Folkoperan. Jag är så glad över att den kommer tillbaka i april (och även ges i Göteborg), så att jag kan se och höra den igen.

En annan begiveneht jag var på som också var en upplevelse för flera sinnen var Kraftwerk på Music & Arts i somras. Med 3D-glasögon smälte musiken, bilderna och deras framtoning samman till en retrofuturistisk vision som till och med är starkare än sommarnatten på en utomhuskonsert.


I genren klassisk musik hade jag en underbar vecka i Alllhelgonakyrkan på årets Kammarmusikfestival som tog oss hänförda lyssnare till Frankrike kring förra sekelskiftet. Det var en dröm som gick i uppfyllelse för mig!

Den nyskrivna operan Det går an på Läckö Slott var också ett allkonstverk som borde ha glatt Carl Jonas Love Almqvist, upphovsmannen till den framsynta boken och indirket till den välskrivna och väl framförda operan.


En skön försommarkväll i maj blev jag och övriga åhörare dränkta i skön retro-soul och kärlek av den ytterst begåvade unge mannen Leon Bridges och hans band. Jag hoppas att han fortsätter att skriva och spela musik med inspiration från 1960-talets innerliga toner och ord!

Det här är en bråkdel av vad jag hört, och en ännu mindre del av all musik jag hade velat höra. Vare sig det gäller symfonier eller frijazz är det alltid något speciellt med att gå på konsert framför att lyssna hemma, och jag är tacksam över att ha möjlighet till att höra så mycket bra musik i min närhet.


torsdag 29 december 2016

Ett drömspel med 123 Schtunk på Lorensbergsteatern

För hundra år och två månader sedan invigdes Lorensbergsteatern med Strindbergs pjäs Ett drömspel, och nu - nej, inte går teatern i putten för att 123 Schtunk sluter cirkeln! Handlingen i stora drag är igenkännbar i uppsättningen, men som vanligt broderar de tre personerna på scenen ut den i improvisationer och gliringar till publiken.


Det är premiärkväll, och det sitter ett par tidningsrecensenter i publiken. Ensemblen tänker sig att det nog kommer att tilltala dem att de spelar en obegriplig pjäs! Publiken beklagar de dock med glimten i ögat och undrar hur det känns att ha betalat för det här, när handlingen blir konstig.

Jag skulle egentligen tro att första uppförandet av en ny pjäs inte är idealiskt för att utvärdera en 123 Schtunk-uppsättning (vilket förstås inte hindrade mig från att gå på premiären): även om gruppen har erfarenhet och känsla för vad som fungerar att skämta om och bolla ut till åskådarna, är det nog något som sätter sig mer och smidigare för varje föreställning. Men det betyder inte att första framförandet av Ett drömspel haltade, inte alls, och det var inte en tyst sekund och inte många minuter utan skämt och skratt.


Ensemblen nämner då och då att de har låtit ovanligt mycket av pjäsens seriösa karaktär finnas kvar. För min del hade gärna allvaret och de sorgliga partierna fått ta ännu mer plats - ett skratt som följer en allvarlig situation blir starkare och helhetsintrycket av pjäsen blir djupare, enligt min mening. De koreograferade danserna är snygga, kunde kanske varit litet kortare, men blir också en bra paus mellan de rappa skämten.

123 Schtunk står för en fin teatertradition av samspel med publiken och petade hål i uppblåsta ballonger. Varje ny föreställning på repertoaren ger nya möjligheter för de tre kvicka hjärnorna att dribbla med ordvändningar och dråpliga situationer, och det gör varje föreställning sevärd.

Länk till Lorensbergsteaterns sida om Ett drömspel

Länk till 123 Schtunks turnéplan

Foto: Rasmus Forsgren

onsdag 28 december 2016

Adult Life Skills

Anna bor i ett skjul i sin mors trädgård. Hon lever ett bohemiskt liv, men inte ett sådant som ser så lätt och vackert ut när Audrey Tautou gör det i franska filmer. Anna måste snabbtorka kläderna i mikrovågsugnen för att hinna cykla till sitt jobb i tid. Men jo, jobbet på en marina med besök av skolbarn är kreativt och inte för krävande, så ganska trevligt liv verkar hon ha, förutom att mamman tjatar på henne om att hon skall flytta ut ur trädgårdsskjulet.


I skjulet gör Anna rymdfilmer där tummarna spelar astronauter som pratar om ditten och datten i hemmabygget. Inklippt får vi också se andra hemmavideos, sådana hon själv tittar på på sin laptop. I de filmerna är det en man i Annas ålder som driver handlingen framåt. Ganska snart kan vi andrahandstittare förstå vilken djup gemenskap Anna förlorat och vilken svår sorg hon försöker leka sig bort från.


Byn Anna bor i verkar inte stor, men alla invånare är original på helt egna sätt. Där är Annas mor och mormor, den joggande Brendan med sin haltande konversationsförmåga, barndomsvännen Fiona med sprudlande energi och humor, och grannpojken Clint som passar förunderligt bra i sin cowboyhatt. När Clints mamma hamnar på sjukhus tar de tre kvinnorna i grannhuset hand om honom, och Annas udda liv i skjulet är förstås fascinerande för en sjuåring.


Anna och Clint är två människor med var sin oformulerad sorg. De möts i sin vardagsflykt, stöter bort varandra av närsynthet och av misstag men ruskar om varandras liv på sätt som de båda behöver. Adult Life Skills är rolig med en stark underton av sorg, och jag gillar hur den redan från början ger Annas fantasitillvaro så många småstenar i skorna att man vet att hon kommer att ramla ur sin bana. Vägen fram dit är oförutsägbar och gripande men framför allt underhållande.


måndag 26 december 2016

The Wanderer av Fritz Leiber

På himlen dyker det upp en ny planet, med underliga markeringar i guld och lila. Som av beräkning träder den fram intill månen när mångas uppmärksamhet är riktad ditåt; just under en total månförmörkelse över Nordamerika. Vi vet nuförtiden att planeter är stora och tunga, inte minst den som ger oss fast mark under fötterna, men ordet planet kommer av grekiskans ord för vandrare, och The Wanderer är namnet som (litet oförklarat) flera av åskådarna ger den nya planeten.

Fritz Leibers bok låter handlingen röra sig mellan olika personer och grupper spridda över jordklotet, för att ge en bred bild av det som händer. Den mesta tiden ges dock åt aktörerna i USA, och jag måste säga att övriga bihistorier inte är så intressanta och heller inte bidrar med så mycket.

Den största gruppen av intressenter är en grupp UFO-intresserade som samlades för ett möte under månförmörkelsen. Till dem sällade sig av en slump Margo Lanagan, flickvän till astronauten Don Merriam som just befinner sig på månen, och deras bäste vän Paul Hagbolt. Listigt låter alltså Leiber en grupp rymd-intresserade uppleva och kommentera det som händer, och ger dem samtidigt chansen att berätta om sina respektive UFO-intressen. Leiber pepprar också boken med explicita referenser till science fiction i vår värld, då främst Heinlein, och även till T.S. Eliot som tycks vara ett fyrtorn för litterära fantastikförfattare.

Det första hundratalet sidor av boken redogör för hur människor reagerar på det nya himlafenomenet. Ganska snart framgår det också att planeten faktiskt befinner sig precis intill månen. Den fysiska påverkan på jorden börjar märkas i form av jordbävningar och allt kraftigare tidvatten. Det är inte förrän efter en tredjedel av boken som en människa för första gången får kontakt med varelserna som lever på/i planeten.

Det är till att börja med en omvälvande tanke att en planet kan förflytta sig efter godtycke, och i det här fallet dyka upp hux flux ur hyperrymden. Det omkullkastar idén om att jorden, månen och de övriga planeterna och himlakropparna har en fast och förutsägbar bana. När sedan jordskred och översvämningar ödelägger fler och fler områden skakas föreställningen om att jorden är beständig. Att det finns andra livsformer, och att de inte bryr sig om jordens öde, är ytterligare bevis på människans litenhet i världsrymden.

Fritz Leiber skriver snabbfotat och ger en god bild av skeendena - en del undergångsscener och sista andetag lyckas vara både skrämmande och sköna. Det är också roligt att flera av de starkaste personligheterna i boken är självständiga kvinnor, och litet mindre roligt att rasistiska stereotyper lever kvar. Människans första möte med utomjordingar är mer en antiklimax än en uppenbarelse, men det passar in i temat om ett likgiltigt kosmos. Många kritiserar The Wanderer för att vara tråkig, men även om vissa partier är trögare är det i mina ögon en spännande berättelse om en jord i omvälvning.

Fler böcker av Fritz Leiber:
Den högre tiden

söndag 25 december 2016

Ivanov på Dramaten

Tjechovs tidvis bortglömde huvudperson Ivanov dök upp på Dramaten i Mikael Nyqvists gestalt för elva år sedan, då under namnet Platonov, utklädd i indiandräkt och med den talande repliken "Jag har ont. Jag har ont i Platonov." Nu har regissören Alexander Mørk-Eidem flyttat handlingen till nutid och gett de medverkande svenska tilltalsnamn, men det går inte helt att koppla loss det ryska benet pjäsen står på, så intrycket blir ibland litet haltande av den anledningen. Modernisering av pjäser är ju annars något som Mørk-Eidem gjort riktigt bra på Stadsteatern, med En folkefiende och Sex roller söker en författare.


Niklas Ivanovs ekologiska jorddbruk går inte bra. Hoppet sjunker i takt med inkomsterna och närmar sig noll. Vad värre är: hans fru Anna är döende i ALS, och för att rädda hennes hälsa borde Niklas resa med henne till varmare trakter. Men han orkar inte; det enda som lyser upp hans liv är flickan i granngården, Emelin.


Det händer faktiskt inte mycket i pjäsen; handlingen utgörs egentligen av hur människor förändras - förhärdas och försvagas - av sina relationer till andra, och det som hänt och borde hända talas till stor del fram i ord. Manus och regi har tagit fasta på det och gett skådespelarna långa, ordrika scener i modern språkdräkt, vilket ger karaktärerna tid att mejslas ut och en del goda skratt. Hulda Lind Jóhannsdóttir är skönt smådryg som den ständigt tickande Källa, och Adam Pålsson otroligt rolig som den tjurige tonårskillen som susar runt på sin hoverboard och så fort någon ber honom om något vrålar "Men ÅÅÅÅHH varför måste JAG göra ALLT här!!"


Men med en speltid på över tre timmar blir pratigheten ibland frustrerande. Tack och lov sker en urladdning i den sista scenen, i magnifikt skådespeleri av Shanti Roney som Ivanov, tätt uppbackad av Ida Engvoll som Emelin och alla de övriga på scenen, som är mycket väl samspelta. Även om jag skulle önska att pjäsen kortats av med någon trekvart, är Ivanov en sorglig men tankeväckande pjäs. Niklas Ivanov rids av skuldkänslor som gör honom handlingsförlamad, men när hustruns naprapat (Hamadi Khemiri) ställer honom mot väggen hamnar han i försvarsställning och biter tillbaka hårt och elakt. När det som tycktes vara lycka finns inom räckhåll blandas den med bitterhet och förstörs. Tjechovs pjäs är en god beskrivning av en djupt deprimerad människa som inte ser någon ljusning. Gud give att ingen behövde känna det så.

Länk till Dramatens sida om Ivanov


fredag 23 december 2016

Office Christmas Party

Det finns så mycket som kan gå fel i julstöket - vidbrända julskinkor, tomma plånböcker efter eller i värsta fall före julklappsinköpen, grusade förhoppningar om kärleksfull gemenskap. Låt oss lätta upp stämningen med en julkomedi, en sådan där simpel rulle där man kan få skratta åt att allt går åt skogen med dunder och brak. Office Christmas Party plockar ihop några kända komediskådespelare och låter företagets julfest gå överstyr i ett moln av glitter och snö.


Ack, den kära IT-branschen, där man kan skära guld med täljkniv om man har rätt produkter, men förlora allt förtroende och allt kapital och det snabbt om man hamnar på efterkälken. Clay Vanstone har drivit serverföretaget Zenotek i Chicago med mindre framgång de senaste åren, men nu är det dags för årets julfest och bonusar till alla anställda. Eller? In susar systern Carol, tillförordnad VD i familjeföretaget, med hårda ord om Zenoteks röda siffror. Julfesten, som bara skulle vara litet ost och kex, är inställd.



Men tänk om det är en hejdundrande julfest man behöver för att landa klienten som skulle kunna rädda siffrorna innan årsslutet? Bakom Carols rygg vispar Clay upp festen till det största och bästa han kan tänka sig, och han kan tänka STORT. Innan kvällen är över kommer kopiatorn ha gått varm av att fota rumpor och annat, inredningen och de lyxiga dekorationerna kraschas av såväl den inbjudne huvudpersonen som partycrashers, och förhållanden och förtroenden brista och vinnas åter.


Flera av huvudrollerna är perfekt tillsatta: T.J. Miller som partychefen Clay, Jason Bateman som hans högra hand med försiktiga försök till dämpning, Jennifer Aniston som den bitchiga systern som vill sätta stopp för allt. Den genialiska Kate McKinnon har sämre material att jobba med som kontorets helylle-HR-kvinna, men man kan ju gissa redan från början att hon kommer att flippa ut någon gång under filmen, och när hon gör det är det underbart.


Faktum är det dröjer litet för länge innan filmen tippar över kanten till det osannolika. Det är då den blir som roligast, och alla snitslar fram till de största skämten plockas upp och börjar betala sig. Mer pang! Fler vilda drömmar som skall följas, även om de är livsfarliga! Och det är förstås en feelgood-film, så de värsta situationerna hanterast med en klackspark. Ger det perspektiv på utebliven familjefrid i jul? Kanske inte, men Office Christmas Party är halvannan timme av paus och omstart av hjärnan.



onsdag 21 december 2016

Brown Girl In The Ring av Nalo Hopkinson

Efter ekonomisk depression har Toronto urholkats - våldsamma upplopp i innerstaden gjorde att de som kunde flydde till förorterna. De som är kvar i spillrorna av centrala Toronto lever på det som finns kvar och vad de själva kan odla, men gängvåld och droger gör livet svårt och, ibland, döden ännu värre.

Bokens huvudperson Ti-Jeanne lever med sin mormor Mami Gros-Jeanne och sin ännu namnlöse son Baby i en liten stuga. Gros-Jeanne kan bota sina grannars krämpor med gamla mediciner, blandningar hon kokar ihop av lokala växter och då och då med övernaturlig hjälp. Ti-Jeanne skräms av att hon börjat få syner av andar från mormoderns andekrets, eftersom det var det som gjorde hennes mamma galen, men de gamla andarna tränger sig på, och det är tur för Ti-Jeanne och Babys odugliga pappa Tony kommer att möta ondsinta motståndare som också använder sig av den magin, men av den svartaste varianten.

Det återuppståndna magi-insvepta Toronto är livfullt beskrivet, men de inledande skildringarna av Tonys och Ti-Jeannes historia - hon åtrår Tony men lämnar honom när hon blir gravid för att han alltid förfaller till droger och kriminella småjobb - intresserar mig föga och gör mig tveksam till boken. Den karibiska patois som huvudpersonerna talar med är egentligen inte svår att förstå, men den omkastade grammatiken gör läsningen hackig.

Ungefär halvvägs igenom boken stiger dock spänningen så att bristerna kan överses med. Mot sin vilja måste Ti-Jeanne börja använda sig av, eller snarare låta sig användas av, de uråldriga krafter som mormodern inte ville kalla obeah eller voudun, men som framkallar just de där andevarelserna som hjälper och skrämmer på samma gång. Strid måste blandas med list och mycket mod för att ta ned den maffialedare som har staden i sitt grepp. Scenerna där Osain, Legbara och de andra andarna åkallas och tar fysisk form är detaljrikt och fantasieggande beskrivna.

Det är dock ensidigt och frustrerande hur så gott som alla män i boken är själviska och onda eller bara väldigt dumma. Kvinnorna har fler nyanser, men det är inte helt naturligt hur karaktärsdragen plockas fram då och då där det passar. Brown Girl In The Ring är Nalo Hopkinsons debutbok, och jag kommer att läsa mer av henne i förhoppningen att hon blivit en skickligare författare i efterföljande böcker.

Fler böcker av Nalo Hopkinson:
Midnight Robber

måndag 19 december 2016

Christine Ödlund på Galleri Riis

Christine Ödlunds utställning om solförmörkelsen i indiska Guntur år 1868 innehåller samma aspekter som händelsen själv: en vetenskaplig och en poetisk. Det går ju att räkna ut när solförmörkelsen inträffar, och det går att samla in data som bevisar eller motbevisar vetenskapliga teorier under tillfället. Men förmörkandet av solen är också något både förskräckligt och vackert, som man inte behöver siffror för att uppleva.


Därtill avbildar och presenterar Ödlund astronomen Pierre Janssen, vars observationer under solförmörkelsen år 1868 ledde till upptäckten av grundämnet helium.


Det leder henne in på vetenskapslikt utformade teckningar som presenterar fakta ur naturen korrekt men vackert. Det tycker jag mycket om! Det finns stor skönhet i kurvor, diagram och andra vetenskapliga framställningar.



Inte minst kan de innehålla fakta som kittlar sinnena på liknande sätt som god konst kan göra; både det vi redan vet och det vi upptäcker att vi ännu inte vet, som vad mörk materia och mörk energi egentligen är. Det uppskattar jag.



Länk till Galleri Riis sida om utställningen


lördag 17 december 2016

Rogue One: A Star Wars Story

Störningen i Kraften som var Episod I-III har tack och lov balanserats av Episod VII för ett år sedan, och fortsätter på den rätta vägen med Rogue One: A Star Wars Story. Visst har man undrat hur rebellrörelsen fick tag i ritningarna till Dödsstjärnan den där gången i en galax långt borta för länge sedan. I regissören Gareth Edwards händer blir den förhistorien extremt spännande, och ger också en realistisk bild av den spretande motståndsrörelsen med figurer i gråskalor, inte svartvitt. Eller snarare grått och brunt, för rebellernas fästen är slitna och dammiga, med datorgränssnitt helt i synk med 1983 års film.


På motsvarande sätt är Imperiets skepp och uniformer nyputsade och blanka, med en estetik som vi känner igen. Tyvärr ger Stormtroopers-uniformerna fortfarande sämre skydd än lappade rebelljackor; ett skott och de vita killarna ramlar åt sidan i en vid båge. Ändå tycks Imperiets styrka övermäktig, inte minst i ljuset av det nya vapen de håller på att bygga, Dödsstjärnan som kan förstöra hela planeter. Men i en fin passning till nästa/första/fjärde filmens titel, A New Hope: en rebellrörelse bygger på hopp. Och hopp kommer, i form av en ledtråd till hur man förstör dödsstjärnan.


Ledtråden tvingar människor och andra varelser, alla med skiftande motiv, på en stafettjakt mellan olika platser. På den fascinerande planeten Jedha finns en aggressiv rebellgrupp, stora fyndigheter av ämnet som behövs för att driva dödsstjärnan, och ett myllrande intergalaktiskt gatuliv á la cantinan i Mos Eisley - vi kan till och med se två välbekanta figurer mucka gräl efter gammal vana! Ytterligare en lagom dos av humor står den nya karaktären K-2SO för, en omprogrammerad, sarkastisk imperierobot med röst av Alan Tudyk.


Mer eller mindre bekanta figurer från de tidigare filmerna dyker upp i kortare scener, eller bara i form av ett anrop (till Kapten Antilles), för att knyta an till den övergripande historien, men till största delen är filmen en självständig historia om personer - på båda sidor om striden - med viktiga uppgifter som MÅSTE utföras, för galaxens framtid. Visst skälver det ändå till i bröstet när några strofer från den välkända musiken flätas in i det nyskrivna soundtracket, och ännu mer när filmens avslutande flerstegsklimax närmar sig - det är på liv och död, vi vet hur det skall fortsätta men vad händer just nu? Kampen är på allvar, och den är värd att kämpa. Ändå hinner man bli vemodig under uppgörelserna på den vackra planeten Scarif, när man ser hur skönt livet på den soliga stranden skulle kunna vara om inte Stormtroopers och AT-AT:er trampade sönder alla chanser till frid.


torsdag 15 december 2016

More Than Human av Theodore Sturgeon

Från det att boken skrevs 1953 och i årtionden efter det var det många som läste More Than Human och lät sig inspireras av den. Theodore Sturgeon beskriver i den ett nytt steg i evolutionen, där människor kommer samman och blir något större än de hittills varit. Men det handlar om några mycket speciella människor, med gåvor såsom telekinesi, telepati och liknande övernaturliga krafter. Flera av dem är därtill svagbegåvade i gängse mening, och hatas eller behandlas grymt av sina föräldrar och sin omgivning.

Det är alltså fem - ibland fler, ibland färre - individer som tillsammans blir något större än delarna. Det är som att Sturgeon har skrivit sin bok på ett liknande sätt, i stycken som kan verka okorrelerade till varandra och som inte är förståeliga på egen hand, men som kan pusslas samman till berättelsen om Homo Gestalt. Problemet för mig är att den sammansmältningen inte sker för mig. Till att börja med hade jag önskat mig mer insikt i om hur individerna fungerar tillsammans, scener som visar hur de gör mer givande saker än att stjäla burkar för att få mat. Jo, det finns en fantastisk uppfinning som görs på de första sidorna, och som göms undan och närmast glöms bort, vilket är en viktig del i bokens konstruktion. Redan före det finns också en scen som visar den magnetiska, fysiska känslan av hur två sinnen hittar varandra. Men jag hade behövt mer av bådadera för att finna mer förståelse för personerna. Jag har också svårt att förstå hur evolutionen leder till att flera olika personer utvecklar olika gåvor för att samarbeta - det borde finnas många mellanled där.

En del partier är som sagt inkännande och till och med poetiskt skrivna, men till största delen är boken alltför pratig och för historien framåt genom att någon berättar vad som hänt. Show, don't tell! Även när handlingen fokuserar på en person upplever jag inte att man lär känna den personen på djupet.

Jag förstår att många ser utvecklingen i More Than Human som en spännande vision, värd att utforska, och även jag har tänkt tillbaka på den under de trettio år som gått sedan jag läste den första gången. Men jag vid andra läsningen blir jag fortfarande inte helt övertygad av Homo Gestalt.

tisdag 13 december 2016

Tommy Hilding på Galleri Magnus Karlsson 2016

Med stor detaljskärpa målar Tommy Hilding bilder av en värld som är overklig på flera plan. Valet av motiv är en anledning: icke-välkomnande höghuskomplex, karga landskap, en transformatorstation. En annan anledning är frånvaron av människor i tavlorna, vilket får en att undra över vad det är för historia de berättar. Sista lagret av distans lägger Hilding på målningens yta: smutsfläckar eller sprickor som signalerar att det han har målat är en bild, inte ett landskap.


I utställningen för fyra år sedan lät Hilding stora vepor med porträtt eller andra motiv täcka husfasaderna. I årets utställning för han in extra målningar i sina målningar utan den ursäkten; ett dramatiskt motiv av Marcus Larsson dyker upp mitt i en annan bild. Andra tavlor av landskap (inte grönskande utan torra, kalla) har fått avgränsade fält i annan färgton, som att två bilder skarvats ihop eller att delar av ett fotografi legat i solen och blekts. I ytterligare en annan tavla är övergången mellan de två motiven sömlös förutom i färgskalan, som om ett hål i verkligheten visar hur platsen såg ut vid en annan tid.


Skarvarna mellan de olika bild-i-bild-lagren varierar mellan att vara tydliga och suddiga, ibland i samma tavla. Emellanåt låter Hilding sin skickliga pensel skapa smuts på ytan av bilden, som att den ses genom ett dammigt fönster. En tavla visar för övrigt ett dammigt fönster, med breda streck kvar från slarvig putsning. I den stora tavlan Regale har de bruna fläckarna på marken invid stolparna flutit ut och droppat tvådimensionellt längs tavlans yta.


I tavlan Närvaro gästas ett hem av ett träd - det är skuggan av lövverket som så vackert skapar en egen tavla på en ljus vägg. (Fast infallsvinkeln motsägs egentligen av hur skuggorna faller i det solbelysta rummet bakom. Eller så har det ljuset speglats i glasrutor i en byggnad bakom.)


Jag tycker om att Tommy Hilding leker med betraktarens blick. Hans motivval och teknik är tillräckligt intressanta i sig, men lagret av fläckar ovanpå blir ytterligare ett lager av tankeverksamhet. Dock håller jag inte med om utställningstextens patosfyllda tal om vägs ände för utnyttjande av naturens resurser. Visst är Hildings landskap ödsliga, men de är folktomma med konstnärens intention. Får vi människor komma tillbaka in i bilden kan vi förändra det vi inte gillar, eller njuta av stillheten.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Tommy Hildings utställning Escapeland

Börje har också skrivit om utställningen


söndag 11 december 2016

Examen på Kompani1

Många av oss har haft ångest över tentor och prov, men det som sker på Kompani1s scen är svårare och värre än de flesta examina. Det handlar om de ytterst krävande och därtill dödliga examensproven för "identifikatörer", människor som kan identifera (och eliminera) robotar i samhället. Robotarna är in i detalj människolika, så det gäller att finna den rätta magkänslan för att fatta korrekt beslut om varelsen framför en är människa eller robot.


Till saken hör att ingen av de två vet vem, om någon, av dem som är robot. De falska minnen som är inplanterade för att lura människan lurar roboten som bär på dem lika mycket. Med pistoler med i leken för omedelbar eliminering, och med dödsstraff för den människa som gör fel val, är risken för dödlig utgång överhängande. En av aktörerna i pjäsen frågar sig vad som är värst: att skjuta någon som visar sig vara en människa, eller upptäcka att man själv var en robot hela tiden.

Examina utförs parvis under upp till fem dagar, då deltagarna får lära känna varandra för att kunna fatta rätt beslut. Den extrema situationen och de besynnerliga ritualerna kring prövningen är rikt stoff för berättelser med spännande variationer. Fientlighet, vänskap och till och med förälskelse och kärlek lär kunna komma och gå under de fem dagarna inlåsta i samma rum. Det är smart av författaren och regissören Johanes Flink att konstruera sin pjäs med två kortare och ett längre möte, för att både visa upp olika scenarier och fördjupa sig i kompikationerna i ett av dem. Dock tror jag att historien skulle ha vunnit på att huvud-handlingen kortats och renodlats litet: den nygamla religionen som en av deltagarna berättar om låter visserligen intressant men utgör mest ett stickspår och viss förvirring.

Alla skådespelare på scenen är väl samspelta och trovärdiga i sina roller, men några sticker ut med extra stor begåvning: Anna Thomasson, som fyller sina känslor ut i yttersta millimetern från rädsla till kärlek, och Julia Ekman som känsligt visar ett stort register i en mer dämpad och kortvarig roll. Jag tycker mycket om såväl ambitionen som genomförandet av Examen, och hoppas att få se mer av alla inblandade och fler lika tankeväckande pjäser på Stockholms scener.

Länk till Kompani1s sida om Examen

fredag 9 december 2016

Daughter of Eden av Chris Beckett

Daughter of Eden utspelar sig fyrahundra år efter att skeppet från jorden landade på Dark Eden, och inte ens tio år efter händelserna i Mother of Eden. Till skillnad från de tidigare böckerna där berättarrösten växlande mellan olika personer är det, med få undantag, samma person som berättar nu. Angie Redlantern som för ordet var bästa vän med Starlight, flickan som följde med över vattnet för att bli symbolisk Mother åt ättlingarna till John Redlantern och hans grupp, och bära Gelas ring. Angie påbörjade ett eget äventyr, som följeslagare till Mary. Mary är en av flera shadowspeaker, en som reser runt bland Davidfolkets bosättningar och lyssnar och uttolkar urmodern Gelas röst.

I böckerna om Dark Eden har Chris Beckett ritat upp hur ett samhälle skapar sina traditioner och ritualer efter minnet av några kraftfulla urberättelser. Redan i första boken, några generationer efter att den motvilliga urmodern Gela och urfadern Tommy strandat på planeten utan solljus, hade viktiga episoder ur deras liv tagit mytiska proportioner i det kollektiva minnet. Men allteftersom generationer byts ut förvanskas minnena bit för bit, och fraktioner formar sig kring olika tolkningar. I Mother of Eden visades det hur starka ledare med skilda visioner kunde skapa helt olika styrelseskick och olika samhällen. I Daughter of Eden visar Angies upplevelser tillsammans med Mary hur en religion kan växa fram ur förhoppningar. Med facit i hand kan en läsare tillsammans med Angie se hur Marys tolkningar i mycket bygger på önskedrömmar, och ändå kan göra gott för människorna i deras hårda liv på Dark Eden.

Förutom den insiktsfulla illustrationen av hur ett nytt samhälle, eller rättare sagt flera, växer fram, målar Chris Beckett ännu en gång upp en mycket konkret och faktiskt lockande bild av livet på Dark Eden. Det är lätt att föreställa sig den eviga natten där underliga träd ger värme och ljus, och det är lätt att känna kylan och vätan genom djurhudsskorna när Angie och hennes familj måste ta sig genom de snötäckta bergen. Det sägs att Daughter of Eden är den sista boken om Dark Eden, men jag hoppas att Chris Beckett återvänder dit i någon eller några noveller framöver. Annars kommer jag att sakna såväl den mörka planetens flora och fauna som Becketts skarpa blick för människor och deras behov av berättelser som ger livet mening.

Fler böcker av Chris Beckett:
Dark Eden
Mother of Eden

onsdag 7 december 2016

Georg Baselitz på Moderna Muséet

Georg Baselitz föddes 1938, och såg alltså mer av andra världskrigets fasor och efterverkningar än skönhetskulten och idealen som föregick dem. De hjältar han såg levde i ruinerna av ett land, och var brutna av sina värv eller av hemskheter ingen ville tala om. 1950-talet tillbringade han sedan i DDR, och såg nya varianter på hjälteupphöjning som var kulisser framför en söndrig baksida.


Under 1960-talet, när glättiga färger, sköna former och framstegsoptimism genomsyrade såväl samhället som samtidskonsten, började Georg Baselitz måla sina Hjältar och Nya typer, som var något helt annat. Kropparna är stora och breda, men hållningen är osäker och männen är ofta skadade. För vad byggde de upp sin styrka, vad använde de den till, och hur skadade blev de själva av sin insats? Huvudena är små och kläderna trasiga. I nästan alla målningar är byxorna uppknäppta, och nästan lika ofta har en manslem i varierande tillstånd letat sig fram - ibland är den smal och slingrande som en orm. Min första tanke är att sexualiteten är det individuella, den egna drivkraften i livet, men när jag tänker vidare funderar jag på om fallosarna skall understryka hur manligheten är kopplad till hjältetiteln?


Motivens konturer är kraftiga och svarta, men ostadiga. Färgerna är dämpade men nästan allt, även kläderna, tycks vara sårat och blåslaget. Nyttoföremål som finns i hjältarnas händer eller står på marken ser ut som rester av en civilisation som inte syns till på annat sätt. I en del av bilderna delar mannen fokus med ett träd, och i några få bilder är det enbart ett träd som utgör motivet. Men även träden syns vara skadade som av strid (och ha någon fallosliknande utväxt), och är målade så att de liknar de övriga hjältarna i hållning, färgskala och blandningen av styrka och bräcklighet.

Baselitz utvecklade sina motiv till serien Frakturmålningar, där bilden är uppdelad i tre delar av horisontella streck. De liknar den sortens klippdockor där man kan välja kombinationer av uniformer i vitt skilda färger och silhuetter för att ge sin docka olika yrkesroller. Men Baselitz hjältar har bara en färgskala och en roll, och inte ens då passar bitarna samman.


Vid en slarvig genomtittning kan de olika verken i utställningen likna varandra. Men ser man närmare på motiven är varje hjälte annorlunda än hjälten intill. De har olika klädedräkt, ansiktsdrag, rekvisita, hållning - ja, olika livssituation och personlighet, om man uttyder tavlans innehåll. Det är inte abstrakta hjältar Baselitz har målat, utan individer med olika livsöden som han fäst på duken för att visa världen vad som hände när hjältedådet var genomfört och glömt.



Länk till Moderna Muséets sida om Georg Baselitz

måndag 5 december 2016

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Att påbörja en ny filmserie i Harry Potters universum är en bra idé som gör många glada. Tänk att få se hur den magiska världen gestaltar sig i andra världsdelar och under andra epoker - i det här fallet det spännande 1920-talet i New York - och dessutom blanda in en massa underliga men roliga djur! Jag gick till IMAX-salongen med öppet hjärta och välvillig inställning. Men tyvärr blev jag ganska tidigt stressad av handlingen i filmen, för den är inte ett så glatt och familjevänligt äventyr som jag hade räknat med.


Newt Scamander kommer till Amerika med en väska som pockar på uppmärksamhet. Hur många spännande djur får det plats i den, kan man undra? Väldigt många, skall det visa sig, och de får plats där utan svårighet. Ändå är flera av dem ytterst nyfikna och tar sig ut ur den, vilket ger Newt Scamander stora problem eftersom han har sällsynt svårt att hålla ordning på dem.


New York i filmen är en grå och litet kall plats, som dessutom härjas av något stort och ilsket med stora krafter. Vet man också att många av människorna där lever knapert på tunga fabriksjobb och liknande, är det litet svårt att enbart skratta åt den peng- och glitterälskande Niffler som smiter in i banken och rafsar åt sig smycken och slantar, för hur många liv skapar den inte oreda i under sin långa snattarfärd? Speciellt illa ute blir den oskyldige Jacob Kowalski som kommit för ett be om ett lån för att öppna bageri, och plötsligt ser ut som en bankrånare. Som tur är dras han in i trollkarlarnas värld, och tillsammans med honom får vi i publiken storögda se hur människor med magiska krafter lever mitt bland alla vanliga New York-bor.


Många parallella historier pågår i filmen, och det är i sig inget negativt, men under den första halvan kämpar de om filmens fokus utan att få tillräckligt med kött på benen för att kunna pusslas samman. I New York finns människor som känner av existensen av magin och hatar och bekämpar den, och mest fanatisk av dem alla är den hårda Mary Lou Barebone. Hennes adopterade barn piskas in i hennes motståndsrörelse, men den äldste pojken Credence har några mystiska kontakter med en man från magikernas råd, en viss Mr. Graves. Det är fascinerande hur filmen i de scenerna låter magins värld framstå som en farlig lockelse som måste hållas hemlig i stil med homosexualitet - en bra liknelse, om än efter hand otrevlig när Graves kontakt med den unge pojken börjar likna grooming.


Newt Scamander har lättare hand med djur än med människor, och blir nästan lika perplex som Jacob Kowalski inför de två världsvana och självsäkra systrarna Tina och Queenie, som i strid med många regler bjuder de två herrarna på kvällsmat och övernattning. Eddie Redmayne förkroppsligar redan utan att försöka den blyge, tafatte unge mannen i liknande sammanhang, och när han nu dessutom spelar den människo-ovane Newt Scamander blir det i mina ögon tårta på tårta av nervösa leenden och undanflyende blickar. Riktigt charmant på ett gammaldags sätt är å andra sidan den haltande flirten mellan sensuella Queenie och överväldigade Kowalski.


Och det mest fantastiska i filmen är förstås de många underliga men fina vidunder som lever i Newt Scamanders väska. Så många, så stora, hur får de plats där? Den värld som öppnar sig när man kliver ned i väskan är underbart varierad. Där finns en savann, mindre kokonger för drakar som inte skall växa för mycket, klippor där andra varelser trivs, och ett snölandskap bakom en presenning. Magiskt, verkligen! Jag skulle gärna återvänt till väskans zoologiska parkvärld flera gånger, och kanske avstått från några av alla de gånger som djuren rymde och slog sönder nya hus och varuhus och snodde saker ur skyltfönstren - New York-kulisserna var för realistiska för att jag skulle kunna skratta bort all oordning de ställde till.


Ännu mer allvarligt i filmen var de två otäcka mord som skedde, med närbild på de vanställda döda, och att våra hjältar själva dömdes till döden och var på väg att förlora sina liv hux flux. Visst dog människor, till och med barn, i Harry Potter, men här skedde det så anonymt och utan tillfälle att sörja, att jag tog illa vid mig. Nej, jag blev aldrig rädd av filmen och inte ledsen på riktigt, men för mig är den en grå anomali i Potter-universat.

lördag 3 december 2016

Quartetto di Cremona i Konserthuset

Det är första gången som den italienska stråkkvartetten spelar i vackra Grünewaldsalen, men liksom musikerna själva och den övriga entusiastiska publiken hoppas jag att det inte är den sista. De fyra männen öppnade med ett samtida verk, La rosa que no canto av Silvia Colasanti. Titeln och inspirationen kommer från en dikt av Jorge Luis Borges, och dikten hämtar i sin tur stoff från poesins långtida förhållande till rosen som symbol för sinnlighet och förgänglighet. Musikstycket var dock varken eteriskt eller smeksamt, utan kraftfullt och aningen svårsmält.

Foto: Jan-Olav Wedin
Nästa stycke var dock i högsta grad välkomnande: Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett i D-dur "Hoffmeister". Kvartetten spelade den fint, trots en del mindre missar i de inledande satsen, och förde musiken i hamn med en uppiggande lekfullhet som aldrig blev för lättsam.

Ett stort verk i musikhistorien är Franz Schuberts Stråkkvartett i d-moll "Döden och flickan". Hur ofta den än spelas är en god tolkning alltid hörvärd. Jag blev extra imponerade av hur skickligt Quartetto di Cremona arbetade med nyanseringen; varje crescendo och diminuendo var väl genomfört, vackert i sig, och gav dynamik åt musiken. Speciellt andra satsen fick personlighet genom musikernas inkännande framförande.

Efter den allvarliga kvartetten ville dock de omtänksamma italienarna göra publiken gladare innan vi gick hem, och vem sprider glädje bättre än Mozart? Så bra! Vi fick en mycket känslig och finstämd tolkning av Andante-satsen i Mozarts Stråkkvartett i C-dur "Dissonance", och det var som att värmen letade sig tillbaka trots den kalla vinterkvällen.

Foto: Elisa Caldana