Binocular Vision av Edith Pearlman

Edith Pearlmans noveller är sällan mer än tjugo sidor långa. De utspelar sig ofta i Godolphin, en fiktiv förort till Boston, ibland i Israel eller icke namngivna sydamerikanska länder. Några få gånger dyker personer från en berättelse upp i nästa, men då under helt andra omständigheter. Personerna har ofta judiskt påbrå, ibland en historia eller hemlighet som skuggar det nuvarande livet, hur framgångsrikt det än blivit. Flera gånger handlar det om två människor som borde vara varandras närmaste i livet - make och maka, mor och barn - som upptäcker att de inte känner den andra så väl som de trodde.

Det är oundvikligt att jämföra med Alice Munro, så låt mig få det ur vägen. Där Munros berättelser ofta beskriver ett långsamt skeende, en process mot en ny insikt, "the thin edge of a wedge" som hon själv säger, vrider sig Pearlmans noveller ofta kring en vändpunkt så skarp som ett nålstick. Detta understryks av hennes precisa prosa och valet att inte berätta mer än nödvändigt, ibland snäppet mindre. Det känns också ofta som att personerna som skildras har stålsatt sig och helt enkelt inte vill röja sig utåt.

Varje mening måste läsas noggrant, för en till synes vardaglig utsaga kan innehålla ett berg av information eller en antydan om något fruktansvärt. Jag får flera gånger bläddra tillbaka för att få en bakgrund till något. Ibland får jag inte den klarheten; läsaren lämnas med ett talande tomrum. I förordet säger Ann Patchett att när man läst en novell av Pearlman vill man genast läsa om den. Ja, det stämmer och stämmer inte: ofta har de avslöjat en tragedi så stor att jag inte vill återuppleva den så snart igen. Det är kanske inte heller bra att läsa för många av berättelserna i följd: förstämningen på boksidorna tenderar att smitta av sig på min syn på världen.

The Guardian och Ingrid väckte mitt intresse för Edith Pearlman. Binocular Vision: New and Selected Stories innehåller berättelser från Pearlmans mer än trettioåriga karriär. En del av dem utspelar sig i en tid som influeras av andra världskriget; antingen direkt eller som en djup skugga i minnet. Låt mig nämna några favoritnoveller, men med brasklappen att de kan vara hjärtskärande hemska: Tess. Binocular Vision. The Little Wife. Aunt Telephone. Men hela samlingen förtjänar att läsas, långsamt och noggrant.

Ovidkommande fotnot
I näst sista novellen, Aunt Telephone, nämner en person en sommar han tillbringade i Scheveningen när han var fyra år. Jag läste det den sista morgonen i just Scheveningen, innan det var dags att vända hemåt.