måndag 2 juli 2012

Freddie Wadling på Gröna Lund

Dansgolvet framför Lilla Scenen är fullpackat av gamla och unga som vill höra Freddie Wadling. För dem som står längs kanterna blandar sig trudelutter och barnskratt från åkattraktionerna med musiken, och då och då drar en lätt sommarbris in under taket. Det är Bond-låtarna som inleder spelningen: Diamonds Are Forever, Tomorrow Never Dies och Another Way To Die, samt Love Without Sound. Tyvärr låter ljudet dåligt till en början; texten försvinner i ett mullrande eko, till och med det mycket sparsamma kompet flyter ihop och man kan undra om männen på scenen ens hör varandra.

Foto: Jonas Adolfsson

Men sedan lossnar det! Ljudbilden klarnar, harmonierna sätter sig, musikerna låter samspelta och får energi att sätta de två underbara, underbara låtarna I Hang on to my Vertigo och Här slutar kartan. När klangen djupnar och volymen ökar igen i den svängiga Cherokee Dance så låter det fortfarande fint - inte minst Per "Ruskträsk"s saxsolo.

"Det är en rolig låt" säger Freddie Wadling när han har sjungit Creep. Ja, fast ganska vemodig också i de stillsamma verserna, som bryts av så häftigt av refrängerna, som verkligen låter som att de kommer från ett fjälligt monster i en källare!

Sist jag hörde gruppen spela David Bowies Let's Dance tyckte jag att den lät härligt dekadent. Nu tyckte jag att den blev en innerlig och fin kärleksballad, och vem säger nej till det en så fin sommarkväll? När sedan Secret Agent Man började hade den färg av White Wedding, och det gillade jag. Vi är tillbaka till Bond-låtarna ("Bond söker fru"!) med The World Is Not Enough och You Only Live Twice.

I ett öronbedövande arrangemang spelar killarna Robert Johnsons Me and the Devil Blues, dedikerad till ALLA politiker! Inte nog med att de spelade den i Filadelfiakyrkan i vintras, dagen innan hade de spelat den i en kyrka i Forsmark. Lika mäktig men med mening bakom varje knepigt ord ljuder Monster Magnets Space Lord. Lugnare låter A Salty Dog, som befanns okategoriserad längst bak i pärmen efter idogt bläddrande. Men inte var det sista låten! Vi fick även sköna The Freaks, och så en ljuv version av My Funny Valentine att minnas när vi vandrade hem den ljusa sommarkvällen efter femkvart i rymden, i underjorden, bland inälvor och på äventyr. Om inte Freddie Wadling är K-märkt än så måtte han bli det snart!

1 kommentar:

Anonym sa...

Det var en bitvis litet rolig recension. :-)